Musikrecensenter är bara misslyckade artister

Tomas Andersson Wij stirrar misstänksamt och stött på Anders Nunstedt och inser att de är till förvilling lika.

3 wrongs somehow made it right

Min första sommarhit i år är ganska otippad om man bryter ner den i beståndsdelar:

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Varför jag borde avsky låten:

1. Jag avskyr poker-trenden och skulle aldrig frivilligt sätta min fot på en sammankallad pokerkväll. (För en sammanfattning av mitt tidigare pokertvivel, se; 1, 2)

2. Vårby Gård är en förort ganska långt ut på röda linjens södra gren. Jag har aldrig varit där, och det låter läskigt. Skulle nog inte frivilligt sätta min fot där heller. Inskränkt och fånigt? Kanske det.

3. Jag har extremt svårt för den vänstervridna anarkist-grejen, vilken jag förstått att Florence Valentin vurmar för.

Men alltså, trots detta: Låten är en fantastisk liten sommarsak med både Clash- och 70-tals-Springsteen-influenser och kanske ett nattbad vid Stadshuset och den smiskar röv (öhö) med alla skånska Fridor som sjunger om att bli dunkade gula och blå. Den låten är alltså däremot en låt som jag hatar fullt ut och innerligt.

Det är konstigt det där, när man gillar en låt (till och med sjunger med i den) som ligger oerhört långt ifrån ens normala övertygelse om tillståndet i världen. Man skäms lite och funderar: vänta, ljuger jag för mig själv eller är det så här musik får folk att byta ideologi?

Andra exempel på sådana låtar:
Ulf Lundell - Folket bygger landet,
Ebba Grön - Staten och kapitalet.