"Det stänker ofelbart på er"

Tänker på det här Dagens Media-"scoopet" om en Hästens-chef vars son bloggar från Sydafrika som vore han kolonalist, plantageägare och rätt ordentligt osympatisk. Och det får mig att se likheter med något vi redan sett.

Näringslivschef med barn, förvisso myndiga, som förolämpar folk på rullande band (visserligen med en finess och stilistik som är många ljusår från kolonialist-braten). Borde inte Dagens Media i konsekvensens namn ha rotat och rasat i det också, typ kontaktat arbetsgivaren och så?

Vad betydde det ur PR-synpunkt? Inte ett jävla dugg så klart.

Robyns nästa skiva

Jag hoppas på en skiva med tre producenter som får göra en tredjedel var:
Klas Åhlund - ok lite till flippade saker kan han få göra.
Timbaland - stating the obvious
Kocky - ärligt talat, har ni hört hur satans bra Kocky/La vida locash är??? Så in i helvete, till och med så att jag (jag!) vill dansa tills solen stiger över Västerbron. Kocky kan lätt få ersätta någon av de andra producenternas tredjedel, typ Timbalands.

Allt med Kocky är annars nattens nedladdningstips.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav

Hörrni! Vad är det med de där Caesars-handklappen som gör att man di-jävla-rekt älskar låten? Så jävla lättköpt, och trots detta har jag älskat Håkan Hellströms nya singel sedan första lyssningen. Vet ni att Caesars är det band i hela världen som är mest lättlyssnat och catchy men samtidigt känns tillräckligt coolt för att tycka om på riktigt?

Avd: Tankar som jag också tänkt

Ur Tomas Andersson Wijs intervju med Henrik Schyffert. Precis vad jag tänker när jag läser "En dag med...", att det egentligen handlar om "En dag där xxxxxx visar upp hur han/hon vill uppfattas av Dn:s läsare.

Motljuset över Skeppsholmen

Marssolen som blixtrar stenhårt i Nybroviken och det känns som att våren är här vilken sekund som helst nu och ljuset är här och med ljuset livet och med livet det enda som spelar någon roll och man kan lägga allt det andra åt sidan ett tag och sluta bry sig om små små inredningsdetaljer eller hemelektronik som man köper och köper men inte för att de ger ro i själen kanske bara ett kort rus av konsumtion och en känsla av att ha hittat hem. Och först när man hittat hem kan man gå ut i det där ljuset och leta efter nya vägar, nya äventyr och senvintersolen skjuter vitt ljus över hela staden, folk vinterklädda som Milano i januari, Paris i februari, Stockholm i mars.

Dagens motljus i mitten av mars är Those dancing days och låten med samma namn.

Berlin and the big easy

Jag sitter i Berlins tunnelbana. Det är måndag förmiddag, timmen efter morgonrusningen. Jag har kostym och väska och det är måndag morgon och efter lunch kommer jag att vara tillbaka på kontoret och jag är nästan helt själv i tunnelbanevagnen som rullar över mark mellan graffitibombade väggar i gamla Östberlin. Det är närmare trettio grader varmt och smogdiset vibrerar över den enorma staden.

Det är vackert och smutsigt och opolerat och hundar och knarkare och svetten rinner längs tinningarna och just där har jag mitt kanske mest religiösa tillfälle när "Där får jag andas ut" spelas upp, och jag är inte den religiösa typen men jag fylls av ett djupt djupt lugn, ett lugn som jag inte känt på ett halvår nästan, kanske inte någonsin, och det känns som om jag väger 200 kg där i tunnelbanesätet och att mina ben inte bär och tåget dunkar på i långsam takt genom ytterkanterna av staden och jag lämnar propagandatornet vid Alexanderplatz med blicken för första gången sedan jag kom hit och den här sakrala, svala texten i kombination med synnesintrycken av den här smutsiga heta vibrerande staden och känslan av att vara helt utlämnad och själv på resa och känna att det är ganska skönt ändå för första gången att vara utlämnad. Det är inget möte med någon Gud, det är bara ett lugn, ett stort lugn. Och det är så in i helvete skönt att sitta där och svettas.

När sen TAW avslutar sin konsert med just den låten, a capella vid scenkanten, så blir jag lite knäsvag och tänker på Berlin och det stora lugnet som föll över mig där.

Åhå...ehee...HEJ...?

Det föll snö på gravens kransar och över morfars åkrar

På tal om heta män (som i detta fall dessutom ser ut som en mer kulturell och finlemmad version av Mats Sundin). Jag intensivlyssnar på Tomas Andersson Wijs nya skiva En sommar på speed, och den är ärligt talat inte så värst bra, men det finns en del fint där, som alltid. So long och Jag har simmat långt ut från land är bra grejer, men i det stora hela börjar barndomsnostalgin bli lite uttjatad, trots att det är så många bilder i den nostalgin som jag relaterar till och nästan formulerat själv. Och på tal om uttjatade teman ska vi inte tala om hans faiblesse för att sjunga om tåg. Tåg är tråkiga metaforer. Hornsgatans dag är inget annat än ett fläskigt pekoral, och texterna håller överlag sämre kvalitet än man är van vid. Och när jag, som nostalgijunkie av stora mått tröttnat, ja då vet man att det verkligen är överexponerat.


Men! Det låter stort och dyrt och lyxigt, och det är alltid fint i rätt sammanhang, men jag har insett att jag nog alltid kommer att vara den som föredrar ensamma män och kvinnor med fina gitarrer, framför en fullbelamrad ljudbild med congas, tvättbräda och Bösendorfers. Ett annat exempel är Ulf Lundells mastodontsamling av heminspelade demos och alternativversioner från köksbordet. Råa nakna och energifyllda. Blir förbannad att man sedan släppt studioversioner som överbelamrats med glockenspiel och Beach Boys-körer. Energin tonas ned med alltför rik utsmyckning.


Hur som helst, imorgon är det dags att se TAW med band, och jag går trots att jag inte gillar den nya skivan nämnvärt, och framför allt inte suffixet "med band". Vill gärna se honom själv med gitarren. Vilket är vad publiken i landet får, bara till de större städerna följer bandet med, av ekonomiska skäl I suppose. Det är väl troligt att Anna Ternheim dyker upp i ett oslagbart gästspel, eftersom hennes pojkvän är TAWs trumslagare och producent. Det blir fint det här.


Jag kan också se mig själv liggande på en soffa med en fotobok och ett Dylanporträtt i fönstret. Och på tal om Dylan tycker jag att ni ska kolla in I'm not there, den är mästerlig och skruvad. Kolla upp Tom Alandhs Vi som överlevde Rågsved också när ni ändå håller på. Tom Alandh är mästerlig.

Tell me lies tell me sweet little lies

Nu har två, av varandra oberoende, personer hävdat att Mats Sundin på bilderna i Cafe´s marsnummer, ser ut som jag gör (eller egentligen vice versa, eftersom han är den kända av oss två), åtminstone lite grann. Jag kan inte komma på en ytlig komplimang som gör mig gladare än en sådan, om än omedveten. För det går ju inte att tycka illa om Mats Sundin. Dessutom tycker jag att han ser för jävla het ut på de där bilderna. Jag vill ha den där Burberrykostymen.