Vi tömde farfars lägenhet igår, på möbler och minnen från ett liv som började i mitten av första världskriget. Nu står ett par fantastiska karmstolar hemma hos mig. Märkta av en historia, tjock rosaröd sammet. Vackert hantverk nött av lång användning, med en kvalitet som man inte finner idag. Jag älskar dem, och jag gillar tanken på att de lever vidare hemma hos mig nu när farfar inte längre finns. De är vackra att se på, men kanske inte så sköna att sitta i.
Senare, när kvällen lagt sig, var jag i Uppsala och det var en mycket vacker kväll i en mycket vacker stad och löven singlade rödgula ner och flöt iväg i Fyrisån och Lundell spelade en låt som handlar om hans far och vad den generation som han och min farfar tillhörde, lämnade kvar efter sig. I det här sammanhanget fick det mig att fälla en tår. För den handlade om min farfar igår.
Även om jag tror att de hade väldigt olika bakgrund och förutsättningar, så är det en hyllning till den generation som byggde det här landet och lämnade en bättre värld efter sig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment