Nu har jag läst så många artiklar som inleds med en ingress som förkunnar att Charlotte Gainsbourg som barn var med i pappa Serges incestuösa musikvideo Lemon incest, men numera står på EGNA ben som en riktig människa och har spelat in en skiva som heter 5:55 med bland annat tråkelektroniska fransmännen i Air, och att det är skivan du ska lyssna på den här tidiga hösten, att hade jag fått en femkrona varje gång jag läst en sådan ingress till en artikel om Charlotte Gainsbourg den senaste månaden, så hade jag genom detta läsande av sådana artiklar skrapat ihop nog med pengar att köpa ännu ett magazine där jag kunde läsa en artikel om: Charlotte Gainsbourg! Och hennes relation till pappa, den franska småstönande nationalidolen Serge. Snark.Jag tänker ofta på hur märkligt det är det här med media och hur det kan komma sig att, säg Eric Gadd, kan sitta på Östermalm och odla chili i sin rutiga kostym i tre-fyra år, och sen plötsligt så är han överallt, trordag-fredag-lördag i TV, sommarturné, som figur i Happy Meal och som panelmedlem i Time Out! Och sen tre-fyra år av chiliodlande och anonymitet igen. Det måste vara så konstigt att leva sådana artistliv. Och så tråkigt för oss att samma personer dyker upp i alla tidningar, tv-program osv.
3 comments:
Fast det är väl inte så konstigt att det är så?
Nej, det har jag väl inte sagt heller?
Nej, jag bara undrade eftersom jag inte tyckte det framgick om du även tyckte det var konstigt att det var så.
Post a Comment