Jag går bara ut en stund

Det är onekligen ganska intressant (utifrån något slags socialt perspektiv) att följa den flod av recensioner av Isobel Hadley-Kamptz debutroman, som kommer att skölja över oss en tid framöver, och framför allt hur den kommenteras av den stora tongivande del av bloggosfären som oundvikligen påverkas av något slags vänskapsbias när de ska bedöma boken.

De recensioner jag läst i s k etablerade media, av etablerade recensenter, har hittills varit hyggligt kritiska mot både det ena och det andra i romanen. Det handlar till stor del om vådan av att blanda ihop romanformen med det självbiografiska, och förvirringen som uppstår när man tror sig veta att saker har hänt, som kanske inte alls har hänt. Det liknar de recensioner som Ulf Lundell brukar få. Han är sedan länge en av dem vars riktiga liv är ordentligt genomlyst, och han tar upp detaljer som är upplevda i sina romaner och det får läsarna att tro att allt som står i boken är sant, och har hänt. Samma upplägg som Isobels bok, vad jag kan förstå.

Bloggosfärens recensioner är och kommer att vara översvallande, för det här är en medmänniska vars öde vi känner och framför allt känner för. Det ger onekligen en stor skillnad i hur man går in i läsandet. Kanske hämmar det mottagandet för hennes journalistkollegor, kanske förstärker det mottagandet för hennes bloggarkollegor. Därav skillnaden i inställning.

Jag har själv inte läst Isobels bok, men kommer med all sannolikhet att göra, av samma anledning som jag läser hennes blogg. Och detta alltså sagt trots att jag spolades bort från hennes prestigefulla favoritlänklista redan efter ett par månader. Troligtvis med all rätt. Jag har tappat mycket av det som jag själv tyckte var bra förr, och det är anledningen till att jag nu också bara går ut en stund. Jag känner inte för bloggandet just nu av en massa anledningar. Det här är inget dörrslammer, det är bara en förklaring till att det eventuellt kommer att bli tunt med uppdateringar här ett tag framöver.