Har alltid alltid varit en person som tänker mycket på hur jag själv och andra fungerar och agerar i förhållande till varandra, alltså inte vad vi säger utan hur vi faktiskt gör, och jag skulle väl knappast med fog kunna påstå att det avtagit med åren. Vad jag inser när jag tänker på det senaste året är att mitt liv tagit en rätt ordentlig laissez faire-gir och någonstans är det nog bara bra för mig. Jag vill verkligen tro det. Folk i min närhet har till och med påpekat den här förändringen.
Men jag är noga med att särskilja privatliv och arbetsliv, eftersom jag lever på min förmåga till analys och att se samband och det är vad som gjort mig framgångsrik i mitt yrke så kan jag inte anta någon slö roll där, då jag trivs och inte vill åka ut, men i det privata tror jag att det är en viktig lärdom jag lärt mig, att inte analysera sönder tillvaron och låta de saker som sker ske.
Det är ett tveeggat svärd. Framgång i mitt yrke kräver precision och förmåga att se sambanden, men i det privata framstår man ganska ofta som ointressant och jobbig om man tror sig ha förstått sambanden i det sociala redan innan någon för det på tal. Därför får man försöka vara lite annorlunda på jobbet än den man är när man träffar nya personer. De som jag umgås med uppskattar givetvis min förmåga att sätta spiken i huvet, men nya bekantskaper tenderar att uppfatta mig som ointressanta Mr. Knowitall alternativt dryga Mr. Besserwisser. Nu när jag jobbar långa dagar med att besluta utifrån den där förståelsen, så har det mattats av privat. Saker som hänt i livet har också fått den där kontrollviljan att mattas. Man kan inte bestämma och det ordnar sig ändå´.
Och det är därför jag har så svårt att skriva just nu, jag tonar ned det som jag grundat mina inlägg på tidigare, samband och samberoenden. Ja, det finns en del andra orsaker också, men först och främst har jag inte intuitivt någon lust att se de där sambanden, och ännu mindre att mästra om dem om jag nu ser dem. Kryptiskt och tråkigt va? Icke desto mindre en viktig lärdom för mig själv.
En låttext som säger det smart för mig: Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel. Kunde kanske önska att hans texter inte tilltalade mig så mycket som de faktiskt gör. Och när man ser det här inlägget med facit i hand inser man ju snabbt att det här analyserande perspektivet fortfarande slår igenom ibland. Men det är inget jag bryr mitt sorgliga lilla huvud med så jag slutat här.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
I mitt fall är det nästan tvärtom, Ibland gör man rätt ibland gör man fel , har fått mig att slappna av och sluta tänka efter så vansinnigt mycket. Det är en lagom insikt att få strax efter 30 med livet på ända. Eller så beror det bara på sommarvädret.
(och här skulle jag nu kunna lägga in en passus om att med så mycket som hittills gått fel borde jag ha många år av rätt framför mig men riktigt så bitter är jag inte. Än)
Ja, men vaddå tvärtom? Det är ju precis det jag menar också? Nu blir jag lite orolig att det inte framgår av vad jag skrivit? Det där om att man kunde önska att texterna var mer främmande för mig, beror ju på att de är ganska patetiska (på ett bra sätt).
Att ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det är rätt skönt att inse gäller ju även ens egen acceptans mot folk runt omkring en som ibland gör fel. Man lever med det.
Jo, det gick fram. Jag som sjabblade mig. Med tvärtom menade jag snarare att med låten kom insikten i stället för att, som jag uppfattade för dig, illustrera något man redan kommit fram till.
ok ok. Det är väl kanske så att saker och ting faller på plats på ett tydligare sätt när någon formulerar det så kärnfullt. Så man vet inte riktigt vad som kom först, insikten eller formuleringen.
Post a Comment