Det tyckte jag var roligt sagt

Läste ett svar av Petter någonstans om hur livet som trebarnsfar är:

"Ungefär som att vara på en konstant efterfest
klockan fem på morgonen och vara den enda som är nykter."

When kharma strikes back

För ett par veckor sedan pajade jag mitt knä, under ganska förnedrande omständigheter. Detta hände i Berlin och jag genomled en hemresa som var sådär, för att uttrycka sig milt. Tänk 190 cm kropp, ett knä som inte gärna böjer sig, och förnedringsflyg utan platsbokning. Det var natt till måndag och klockan var halv två när jag kom hem. Jag har mått bättre än jag gjorde då.

Jag tog min milda läkarskräck i kragen häromdagen, och gick till företagsläkaren. Han sa att han inte visste vad som var fel, men hans diagnos var snäppet mindre avancerad än den jag själv gjort sedan länge. Det var ju det man visste och det är därför man inte behöver gå till läkaren. Sen fick jag en remiss till magnetröntgen, men jag fick även veta att det lär ta "minst ett par veckor, kanske ett par månader" innan jag får min dom.

Jag tänker: trasigt korsband, hejdå skidåkning, hejdå squash. Fan. Den enda anledningen till att gå till en allmänläkare är ju för att bli vidareskickad till någon som verkligen kan något. Eller när man är så inihelvete sjuk att man bara längtar efter droger med lite tryck i.

Under de här veckorna har speciellt en kollega skickat gliringar åt mitt håll dagligen. Om mitt haltande, om att jag säkert var full som ett ägg när jag pajade knät, att jag börjar bli gammal och ledbruten. Jag har försökt ta det med milda leenden och dold frustration.

Nåväl, idag var det i alla fall blixthalkan från helvetet på parkeringen utanför jobbet. Folk rasade som furor hela morgonen nedanför mitt fönster. Någon slant och slog i bakhuvudet och svimmade, någon annan kanske bröt en fotled. Och jag led med dem. Själv klarade jag mig utan missöden idag, eftersom jag nu, så att säga, gått "med värdighet, försiktighet och misstro" de senaste veckorna.

Så kom min kollega (han med gliringarna), och han slog på en sån jävla vurpa, fötterna upp i brösthöjd osv. Landade på revbenen och sträckte sig, fick kanske en spricka eller smällde av ett revben eller två. Och som han ojade sig efter det. Svettades och stånkade hela dagen och kanske stannar hemma imorgon. Fullt förståeligt.

Det är så fint när karman slår tillbaka. Och man gör ingenting, men styrkeförhållandet är nu omvänt. Jag säger inte ett ord om det. Men han vet, han vet att han pikat min skada och "klantighet" under ett par veckor. Jag kan inte säga att jag lider med honom.

Jag och mina kollegor

Jag jobbar uteslutande med män som är födda på femtiotalet. De skulle alltså kunna vara min pappa hela gänget. Ja, och sen en kvinna, hon är till och med född på fyrtiotalet.

Det är ganska intressant. Jag lär dem om saker och företeelser som de inte har någon aning om, och oftast inte förstår och därför avfärdar med en fnysning. De delar med sig av sin långa erfarenhet. Fair deal.

Det är ganska tacksamt, jag kan hela tiden anföra min relativa ungdom som ursäkt för saker jag inte vet om det vi jobbar med, och jag kan även förklara för dem att de är hopplöst omsprungna inom alla möjliga discipliner.

Det blir lite konstigt att jobba med personer ur ens föräldrageneration. Nu ska det visserligen sägas att jag jobbar på en avdelning som tydligen skall definieras som "senior executive specialists" och "kompetensnavet i organisationen" och sådana managementfloskler. De här herrarna (och kvinnan) är mycket intelligenta och erfarna och välutbildade och slagfärdiga. Men man kommer inte ifrån att de är hopplöst bortkomna i fråga om att förstå vad som händer nu och i framtiden. Så kallad uppdaterad allmänbildning.

Det är svårt att förklara hur vi förhåller oss till varandra, men jag brukar raljera och kalla mig för "traineen" och i egenskap av "trainee" ta på mig att göra något trist skitgöra som behöver göras, så skrockar de gott och tar på sig läsglasögonen. Jag är den enda på avdelningen som inte på grund av ålder behöver glasögon som ett arbetsredskap.

Allting som har med tekniska vardagsbekymmer att göra får jag förtroendet att lösa. Den som känner mig vet att jag är gravt ointresserad av att lösa tekniska problem. Mitt enda intresse är att det ska fungera. Det krävs en mycket låg kunskapsnivå om datorer och nätverk och skrivarinställningar och sådant ointressant, för att framstå som tech-wiz i det här sammanhanget. Jag gissar att de visserligen ber sina barn om att ladda ner musik och bränna ut, så att de kan lyssna på något i bilen på väg till jobbet om morgonen. Likväl fördömer de mig när jag säger att det går fortare för mig att ladda ner de nyaste bio- eller DVD-filmerna, än att ens resa mig ur soffan för att gå till en bio eller videobutik.

Under dagens lunch förklarade jag Long tail-teorin för dem. De fattade ingenting. Jo, en av dem, han har i alla fall ett intresse av att "hänga med" som de säger. Han hade visserligen aldrig hört talas om den, men han kunde i alla fall förstå relativt omgående vad det går ut på. Han har till och med en mp3-spelare.

De andra trodde hela tiden att jag pratade om de där båtarna som de åkt i Thailand om vintrarna. Sen bytte de samtalsämne och började prata om att det kommit en Lindeman-box lagom till jul, och citera gamla dammiga Lindeman-sketcher.

Finanskrisen: nu slår den mot popmusiken, med blixtens fart

Recession: "a significant decline in economic activity spread across the economy, lasting more than a few months, normally visible in real GDP growth, real personal income, employment (non-farm payrolls), industrial production, and wholesale-retail sales." A sustained recession may become a depression.

Some business & investment glossaries add to the general definition a rule of thumb that recessions are often indicated by two consecutive quarters of negative growth (or contraction) of gross domestic product(GDP).