When kharma strikes back

För ett par veckor sedan pajade jag mitt knä, under ganska förnedrande omständigheter. Detta hände i Berlin och jag genomled en hemresa som var sådär, för att uttrycka sig milt. Tänk 190 cm kropp, ett knä som inte gärna böjer sig, och förnedringsflyg utan platsbokning. Det var natt till måndag och klockan var halv två när jag kom hem. Jag har mått bättre än jag gjorde då.

Jag tog min milda läkarskräck i kragen häromdagen, och gick till företagsläkaren. Han sa att han inte visste vad som var fel, men hans diagnos var snäppet mindre avancerad än den jag själv gjort sedan länge. Det var ju det man visste och det är därför man inte behöver gå till läkaren. Sen fick jag en remiss till magnetröntgen, men jag fick även veta att det lär ta "minst ett par veckor, kanske ett par månader" innan jag får min dom.

Jag tänker: trasigt korsband, hejdå skidåkning, hejdå squash. Fan. Den enda anledningen till att gå till en allmänläkare är ju för att bli vidareskickad till någon som verkligen kan något. Eller när man är så inihelvete sjuk att man bara längtar efter droger med lite tryck i.

Under de här veckorna har speciellt en kollega skickat gliringar åt mitt håll dagligen. Om mitt haltande, om att jag säkert var full som ett ägg när jag pajade knät, att jag börjar bli gammal och ledbruten. Jag har försökt ta det med milda leenden och dold frustration.

Nåväl, idag var det i alla fall blixthalkan från helvetet på parkeringen utanför jobbet. Folk rasade som furor hela morgonen nedanför mitt fönster. Någon slant och slog i bakhuvudet och svimmade, någon annan kanske bröt en fotled. Och jag led med dem. Själv klarade jag mig utan missöden idag, eftersom jag nu, så att säga, gått "med värdighet, försiktighet och misstro" de senaste veckorna.

Så kom min kollega (han med gliringarna), och han slog på en sån jävla vurpa, fötterna upp i brösthöjd osv. Landade på revbenen och sträckte sig, fick kanske en spricka eller smällde av ett revben eller två. Och som han ojade sig efter det. Svettades och stånkade hela dagen och kanske stannar hemma imorgon. Fullt förståeligt.

Det är så fint när karman slår tillbaka. Och man gör ingenting, men styrkeförhållandet är nu omvänt. Jag säger inte ett ord om det. Men han vet, han vet att han pikat min skada och "klantighet" under ett par veckor. Jag kan inte säga att jag lider med honom.