Just a backstreet gambler with the luck to lose

- I´ll drop you off at Ludlow, will that be OK?

- Yeah yeah, whatever.

Det var juldagens kväll och vi hade nyss landat i New York, semestern just inledd, äventyret i sin linda och det där klassiska romantiska skimret som New York alltid inbillar mig. Kanske speciellt runt jul. The Pogues och Home Alone 2. Allt man sett och hört.

Vi hade bockat av The Rock först, världens största julgran och allt det där, men vi var ju ute efter att slå ihjäl en natt i väntan på nästa flyg, och inga vettiga barer har råd med hyrorna på 5th Ave. Så vi bestämde oss för att ta en taxi till Lower East, mitt i natten i Knish Kebab-röken.

Vi drack väl ungefär allt de hade på alla ställen, och bartendern stannade hos oss, svepte sina whisky-shots med oss, och bjöd oss på varannan drink, och sen när de stängde, trots att det var ett 30-tal personer i lokalen, hon bad mig (för hon fattade att jag hade koll på New York, musik och det mesta): Välj en sista låt från jukeboxen! You´d better give us a good one!

Jag bläddrade och bläddrade, Death cab for a cutie - "I´ll follow you into the dark" kanske? Jens Lekman - "Maple leaves"? The Strokes - "Last Nite", The Pogues & Kirsty McColl . Fairytale of NY"? Alla de där hade ju varit klart värdiga alternativ för en juldagsnatt i New York, men till slut hittade jag det jag ville höra, och anföra som sista låt för kvällen och allsångsanthem. Bruce Springsteen - "It´s hard to be a saint in the city". Jag smällde i en quarter, knappade in koden och såg de andra vänta spänt på vad som skulle avsluta den här kvällen.

Och när introt började, insåg jag hur stort det är för dem, hur mycket av de här texterna de kan. Det blev allsång, det blev kramar, det blev kyssar det blev frågor: Hur kommer det sig att du väljer den här, kan den betyda något för en kille från Schweiz? (ja, alltid den där Sverige/Schweiz-förvirringen). Alla människor i baren, skiner upp som galningar de kan varje ord av en helt perifer sång, och de skrålar med i varje stavelse, när jag trott att jag var den enda som kunde lite av denna, men att den ändå skulle kunna vara en nostalgisk återblick, men den är uppenbarligen här och nu, det bästa som hörts. Fullträff kan man kalla det.

Och vi sjunger och vi vrålar, vi dansar och vi skrålar att det är inte lätt att vara ett helgon i den här stan, och det är high five och vi öppnar baren igen och här ta shots igen för ett alldeles fantastiskt musikval ikväll och vi dansar ut genom dörren och om tre timmar går nästa flight och vi vinkar in en taxi och vi tvingar honom att köra en omväg via Times Square för vi vill glida förbi neonsprakande folktomma Times Square i baksätet på en gul taxibil och känna att det är svårt att vara ett helgon i den här stan. Och vi halvligger i baksätet och ser all världens neon fladdra förbi och det är så svårt att vara ett helgon i den här stan.

Det är en slags egotripp att få göra det där. På nästa flyg sitter vi bakfulla och yrar. Jag känner igen honom och säger till mtt resesällskap att säg inget dumt nu, för då hamnar vi kanske i en krönika. En av Sveriges mest kända krönikörer/bloggare hälsar på oss när han hör vårt yrande på svenska och han önskar oss en god fortsättning och en trevlig vistelse. Vi svarar, och somnar. Vaknar många timmar senare, utsövda i ett annat land.

- - -

(Jag har sagt det förr, jag borde vara hobby-dj, jag skulle välta golven. Hur får man DJ-spelningar?)