Vapenbröder

Ja hallå!

Jag träffade A ikväll av en slump, det var mycket märkligt men ändå på något sätt elektriskt.

Jag lyssnar på Dire Straits, den här låten, kanske det snyggast ljudsatta stycket tv-serie någonsin. West Wing - säsongsavslutning S2. Herregud vilken gåshud man får. Virtanen lyssnar också på gubbstudiomusiker idag. Jag såg honom och Karolina Ramqvist på Tranan igår, mitt i mina köttbullar. Jag ville störa henne och säga att jag tyckte att More Fire var bra, men egentligen var den bara OK, fast ok den gjorde sitt jobb i det sammanhanget. När jag gick hem stod Veronica ForMaggio och rökte utanför juggepizzerian, och hennes snubbe, svennerapparen, satt och väntade på en Vesuvio. Den här stan är så sorglig, vi är värda så mycket mer.

Någon granne har fest, röker två miljarder cigaretter samtidigt som jag vädrar kebablukt och det luktar askkopp här i lägenheten, men det är ok. Linda Rosing står i fönstret mitt emot och röker. Hon gör det ibland, för det bor en bögfrisör där. Jag slog axeln ur led idag igen. Det var ungefär tvåtusende gången.

Tidigt tidigt åker vi liten skärgårdseka med aktersnurra ut på havet och så äter vi kräftor, dricker snaps, badar nakna och sjunger mot septembermånen. Det blir fint. Vi tar med en västerbottenpaj. Hej.

Barack 'n' roll

Nu ger vi oss ut på djupt vatten här. Det amerikanska presidentvalet är ordentligt bevakat i svenska media, men allt handlar om Obama mig hit Obama mig dit. Studera Aftonbladet till exempel: It's all about Obama. Vet inte om det beror på AB:s politiska färg enbart, men om inte annat är ju personkulten runt Barack Obama av helt andra mått än den runt John McCain. McCain nämns endast i bisatser, för att visa på skillnaden i ståndpunkter. Analysen börjar alltid på demokraternas sida. Handlar det om McCain, så har det uteslutande att göra med misslyckanden, hans höga ålder eller andra komprometterande uppgifter. Det känns inte objektivt.

Jag tror inte att Obama vinner. Svenska media rapporterar som om han redan vunnit, tjoho nu blir det den första färgade presidenten. Och sen riskerar vi att stå här som fån i november, med en ny amerikansk president som vi inte vet något om, men vi vet allt om han som förlorade. Så kan vi fortsätta att sitta här i den nordeuropeiska avkroken och göra oss lustiga över att amerikanerna är idioter som inte vet något om något utanför USA, när vi själva inte har en aning om hur långt det är mellan Oklahoma City och Denver, eller vilken den största staden i North Dakota är, vilket borde vara en jämförelse som är rimlig, när man jämför vår kunskap om USA med amerikanens kunskap om Europa.

just to buy you some...shoes

Jag har för länge sedan insett att jag inte orkar med Bengt Ohlssons berättelser i för långa sjok (typ Gregorius och Hennes mjukaste röst), men att han som krönikör är fullkomligt outstanding. Läs här: Heliga låtar

Sen kan ni titta här:


Ok sorry, jag gör inte annat än länkar till youtube och vad andra skriver nu för tiden, men det ordnar väl upp sig någon gång.

these expressions I never give

Helvete och satan vad jag älskar den här låten. Jag har spelat den för folk en jävla massa gånger, på badstränder, runt lägereldar, i nedsuttna soffor, på en studentfest för tio år sen ombord på en ångbåt tillsammans med två kompisar. Det är ju inte en låt som man kanske bör dra fram i en sådan situation, men vi fick en jävla massa hyllningar för det framförandet i alla fall. Och det verkar som att många inte riktigt vetat om att den finns, för jag har fått berätta för folk en jävla massa gånger vad det är för låt.

Och den här sommaren har jag hört den flera gånger på väg hem på söndagar i någon bil, kanske sportradion eller något sånt. Den passar ypperligt för söndagar längs landsvägen. Och nu verkar det vara hippt att tycka om Neil Young och hans krumryggade flanell-framtoning som inte alls korrellerar med hans röst, så jag var bara tvungen att lägga in den här Youtube-videon. Uruppförandet i BBC Studios.