Lasermannen på SVT är den första serien jag följt på mycket länge. Föredömlig längd på en serie för en sån som mig, som har svårt att följa långa serier med regelbunden sändningstid. Och även om jag somnat till ett par minuter under varje del, så måste jag precis som alla andra säga att den var verkligen fantastiskt bra.
Stör mig dock på mig själv att jag sitter och letar tecken på klaff-fel i Stockholmsmiljöerna. Som att jag tvivlar på att COW Parfymeri på Mäster Samuelsgatan hade en likadan flagga för tretton år sedan, som de har idag. Att Roslagsbanan inte hade blåa tåg när Ausonius satt på Täby-anstalten. Och jag blir lite irriterad på att Infinite Mass/videoregissör/Sveriges bäst klädde man-Amir Chamdin spelar sydamerikanskt Lasermans-offer. Eller att han som var sopgubbe på sommarlovsprogrammen och spelar på Dramaten idag, är spanare i serien. Det är personer som jag har svårt att sätta in i en tidig nittiotalskontext. Popjunkiens uppmärksammande av kedjerökandet i serien har också gjort att just rökandet varit något som jag stört mig på sedan det skrevs. Ändå tycker jag att det har varit sjukt bra.
Och så kom jag att tänka på en sak idag när de satt på spaning i sommarnatten utanför Guldrullen på Odengatan/Roslagsgatan.
Just det gathörnet sneddade jag igenom sommaren 2002 och klockan var sju på morgonen och jag hade en mörkblå clubblazer och blå skjorta och mitt huvud höll på att implodera och solen sköt sina första värmande strålar över koppartaken. Svetten rann över hela min kropp efter någon timmes påklädd sovande i en soffa och ett uppvaknande av att solen strålade julistark in i rummet.
Jag hade vaknat upp i hennes soffa med henne liggande ovanpå mig. Jag hade somnat där med kläderna på och hon hade somnat ovanpå mig på något märkligt vis. Vi hade varit på fest i någon villaträdgård och det hade varit helt sjukt lyckat och sen delade vi en taxi hem till henne och hon betalade taxinotan och jag ersatte henne med cheeseburgare från McD på Sveavägen. 10 stycken a´9 kr. Sen satt vi i den där fyran längst upp med utmärkt takhöjd och utsikt över Odengatan. Hon delade den med två kompisar. Och vi satt där i den väl insuttna soffan och var ganska fulla båda två. Hon var nog intresserad på något sätt eller till och med förtjust, men jag tror att det var något som stoppade henne, jag vet inte vad. Min blyghet var vad som stoppade mig. Jag minns att hon var nära att kyssa mig där i soffan, men det blev aldrig något. Jag tror att vi gick igenom skälen till att det aldrig skulle komma att bli vi två.
Jag vaknade någon timme senare av solens första strålar och hann tänka att det kändes märkligt dekadent för att vara jag. Jag slog bort tankarna på att gå och lägga mig i hennes säng, måste bara hem ut bort. Kysste henne på kinden och gick därifrån, ner i hissen ut på gatan genom korsningen Odengatan/Roslagsgatan i det där vackra morgonljuset. Jag tänkte att jag tar en taxi när den kommer, men den blåa bussen hann komma innan en taxi dök upp. Jag måste verkligen ha sett medtagen ut när jag stapplade in på bussen, fortfarande lite full, huvudet sprängde, kläderna blöta av svett och mina tankar var ett kaos. Jag skickade ett sms till min exsambo som hade återupptagit kontakten, och jag vet att jag skickade det där bara för att göra henne svartsjuk. Skrev något i stil med att, är på väg hem nu, sov inte hemma inatt.
Vaknade sen framåt lunch, vi skulle ut till Vaxholm och bada var det sagt, och mitt huvud sprängde än värre nu. Jag tog samma buss igen, till en annan vän på samma del av Odengatan. Köpte frukost på Non Solo, och när jag tryckte portkoden såg jag bussen som svängde mot Solna, och min exsambo som satt på den och pekade mot den port jag var på väg in i, hennes mamma bredvid och hon sa väl något i stil med att där bor en av Carrecas bästa vänner (på den tiden var det sant) och de såg inte mig, för jag skickade ett sms om att jag fått sova några timmar men nu skulle ut och bada, hade de inte sett mig? Jag hade lyckats göra henne svartsjuk och det var nog sista gången jag såg henne. Vi åkte bil ut till Vaxholm och vattnet var nog uppemot 25 grader varmt i viken och jag tappade kontakten med tjejen i fyran på Odengatan också. Stöter på henne på stan ibland - rätt sällan, aldrig planerat och vi har växt ifrån varandra som vänner eller vad det nu var för 3-4 år sedan. I en annan tid. Ett annat liv.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Av någon anledning så blir jag alldeles lycklig när jag läser det här.
Ok, jag vet inte vad jag blir. Det var mest en minnesbild jag fick av att se det där gathörnet i det ljuset och trafiktomt. Det är absolut inte något jag längtar tillbaks till. Jag sörjer inte den tiden det minsta, det var nog en av de jobbigare perioderna i mitt liv egentligen, men jag har ganska klara minnen av det, och jag skriver mycket för att sätta ner saker på pränt för att minnas i framtiden. Även om det inte är saker och situationer jag saknar. Det var ett avsnitt ur livet som det såg ut för 3-4 år sedan, och jag skulle inte byta tillbaka det för allt i världen.
Post a Comment