Det är ingen hemlighet att Mikael Blomkvist i Millennium-trilogin i många avseenden är en avbild av författaren själv. I veckan kunde man läsa i DN att hans brorsdotter är förebilden till Lisbeth Salander.
Ok, man ska kanske inte dra det här med romanfigurer som har verkliga förebilder i vissa delar för långt, men jag kan inte komma ifrån incestkopplingen i det hela. Man kan ju som författare välja hur man vill bygga storyn, och den sexuella relationen i den här sagan mellan Lisbeth och Mikael ger ändå en lite obehaglig eftersmak, när det nu framkommer att hans brorsdotter är förebilden till den kvinna som förför Blomkvist. Eh...ooookej.
Och lite om Millenium-trilogin i stort då: när jag läste den, var jag som alla andra rätt uppslukad, det är en riktig page-turner. När jag sen hade läst klart kände jag ett sting av skam. För när man i efterhand tänker tillbaka, så känner man sig lite dum som tyckt att det var en fängslande historia, när den är så far out att det är helt sjukt.
Såg filmen ikväll, och konstaterade att den, ännu mindre än alla andra filmer med bokförlaga, inte lämpar sig så bra för en film, åtminstone inte för mig. Historien är så flippad att det bara blir pinsamt att se på, när man vet hur upplösningen är. Det visste jag i och för sig innan, så jag får skylla mig själv (men det är inte alltid man får välja film själv), det borde väl finnas många som känner så? Typ alla?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment