Meet the eh...Fockers

När jag går in på expressen.se kan jag bara tänka:

Åh shit, George Costanzas pappa aka Ben Stillers pappa är österrikiska incestgubben med en hel familj i källaren!

Fridhemsplan - fulast i stan

Ja hallå hörrni, min bloggfrekvens är väl inte mycket att skryta med det senaste året, men ni är ett gäng tappra själar som tittar in då och då i alla fall. Jag tycker att det är sådär halvkul med bloggar för tillfället och blir mest trött på hur mycket skräp som skrivs, så då avstår jag själv.

Här var det konsert igen och Alf är faktiskt den bäst bevarade hemligheten i musikSverige (eller så lider han av att skriva för smart och att vissa kanske inte gillar skånskan). Konserten bestod uteslutande av låtar som är kanske de vackraste smartaste svenska texterna av alla just nu. Kolla här då!

Nu kör vi en tävling här: Vem är det som filmar Alf med sin mobilkamera på bilden här ovan?

Ledtråd 1: Hon luktade väldigt starkt av Narciso Rodriguez for her.
Ledtråd 2: Hon frågade efter cigaretter, jag hade inte.
Ledtråd 3: Hon gillar tydligen Alf väldigt mycket.

Två år för sent, men ändå: grattis

För två år skrev jag i den här postningen bland annat så här:

"Elin Sandström, som chefar över På Stan verkar vara en riktig matnörd,
vilket självklart präglar hela tidningen, och har gjort den till DN i Köket.
Ge henne en egen matbilaga så får hon göra en tidning om ett ämne som hon är
intresserad av. Just nu säger DN på Stan mycket lite om någon annan del av
Stockholms nöjesliv."

Igår meddelade via Dagens Media att DN På stan görs om och att:

"DN På Stan har fått kritik för att ha varit sovande under en period.
- Jag vill inte kommentera det som varit, säger Thorbjörn Larsson.

Nuvarande På Stan-chefen Elin Peters (tidigare Sandström), blir istället
krogredaktör.
- Det är en ny satsning som DN gör på mat.

Hon ska ansvara för Krogkommissionen och även spegla mat på andra håll i
DN, säger Thorbjörn Larsson"

"Det stänker ofelbart på er"

Tänker på det här Dagens Media-"scoopet" om en Hästens-chef vars son bloggar från Sydafrika som vore han kolonalist, plantageägare och rätt ordentligt osympatisk. Och det får mig att se likheter med något vi redan sett.

Näringslivschef med barn, förvisso myndiga, som förolämpar folk på rullande band (visserligen med en finess och stilistik som är många ljusår från kolonialist-braten). Borde inte Dagens Media i konsekvensens namn ha rotat och rasat i det också, typ kontaktat arbetsgivaren och så?

Vad betydde det ur PR-synpunkt? Inte ett jävla dugg så klart.

Robyns nästa skiva

Jag hoppas på en skiva med tre producenter som får göra en tredjedel var:
Klas Åhlund - ok lite till flippade saker kan han få göra.
Timbaland - stating the obvious
Kocky - ärligt talat, har ni hört hur satans bra Kocky/La vida locash är??? Så in i helvete, till och med så att jag (jag!) vill dansa tills solen stiger över Västerbron. Kocky kan lätt få ersätta någon av de andra producenternas tredjedel, typ Timbalands.

Allt med Kocky är annars nattens nedladdningstips.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav

Hörrni! Vad är det med de där Caesars-handklappen som gör att man di-jävla-rekt älskar låten? Så jävla lättköpt, och trots detta har jag älskat Håkan Hellströms nya singel sedan första lyssningen. Vet ni att Caesars är det band i hela världen som är mest lättlyssnat och catchy men samtidigt känns tillräckligt coolt för att tycka om på riktigt?

Avd: Tankar som jag också tänkt

Ur Tomas Andersson Wijs intervju med Henrik Schyffert. Precis vad jag tänker när jag läser "En dag med...", att det egentligen handlar om "En dag där xxxxxx visar upp hur han/hon vill uppfattas av Dn:s läsare.

Motljuset över Skeppsholmen

Marssolen som blixtrar stenhårt i Nybroviken och det känns som att våren är här vilken sekund som helst nu och ljuset är här och med ljuset livet och med livet det enda som spelar någon roll och man kan lägga allt det andra åt sidan ett tag och sluta bry sig om små små inredningsdetaljer eller hemelektronik som man köper och köper men inte för att de ger ro i själen kanske bara ett kort rus av konsumtion och en känsla av att ha hittat hem. Och först när man hittat hem kan man gå ut i det där ljuset och leta efter nya vägar, nya äventyr och senvintersolen skjuter vitt ljus över hela staden, folk vinterklädda som Milano i januari, Paris i februari, Stockholm i mars.

Dagens motljus i mitten av mars är Those dancing days och låten med samma namn.

Berlin and the big easy

Jag sitter i Berlins tunnelbana. Det är måndag förmiddag, timmen efter morgonrusningen. Jag har kostym och väska och det är måndag morgon och efter lunch kommer jag att vara tillbaka på kontoret och jag är nästan helt själv i tunnelbanevagnen som rullar över mark mellan graffitibombade väggar i gamla Östberlin. Det är närmare trettio grader varmt och smogdiset vibrerar över den enorma staden.

Det är vackert och smutsigt och opolerat och hundar och knarkare och svetten rinner längs tinningarna och just där har jag mitt kanske mest religiösa tillfälle när "Där får jag andas ut" spelas upp, och jag är inte den religiösa typen men jag fylls av ett djupt djupt lugn, ett lugn som jag inte känt på ett halvår nästan, kanske inte någonsin, och det känns som om jag väger 200 kg där i tunnelbanesätet och att mina ben inte bär och tåget dunkar på i långsam takt genom ytterkanterna av staden och jag lämnar propagandatornet vid Alexanderplatz med blicken för första gången sedan jag kom hit och den här sakrala, svala texten i kombination med synnesintrycken av den här smutsiga heta vibrerande staden och känslan av att vara helt utlämnad och själv på resa och känna att det är ganska skönt ändå för första gången att vara utlämnad. Det är inget möte med någon Gud, det är bara ett lugn, ett stort lugn. Och det är så in i helvete skönt att sitta där och svettas.

När sen TAW avslutar sin konsert med just den låten, a capella vid scenkanten, så blir jag lite knäsvag och tänker på Berlin och det stora lugnet som föll över mig där.

Åhå...ehee...HEJ...?

Det föll snö på gravens kransar och över morfars åkrar

På tal om heta män (som i detta fall dessutom ser ut som en mer kulturell och finlemmad version av Mats Sundin). Jag intensivlyssnar på Tomas Andersson Wijs nya skiva En sommar på speed, och den är ärligt talat inte så värst bra, men det finns en del fint där, som alltid. So long och Jag har simmat långt ut från land är bra grejer, men i det stora hela börjar barndomsnostalgin bli lite uttjatad, trots att det är så många bilder i den nostalgin som jag relaterar till och nästan formulerat själv. Och på tal om uttjatade teman ska vi inte tala om hans faiblesse för att sjunga om tåg. Tåg är tråkiga metaforer. Hornsgatans dag är inget annat än ett fläskigt pekoral, och texterna håller överlag sämre kvalitet än man är van vid. Och när jag, som nostalgijunkie av stora mått tröttnat, ja då vet man att det verkligen är överexponerat.


Men! Det låter stort och dyrt och lyxigt, och det är alltid fint i rätt sammanhang, men jag har insett att jag nog alltid kommer att vara den som föredrar ensamma män och kvinnor med fina gitarrer, framför en fullbelamrad ljudbild med congas, tvättbräda och Bösendorfers. Ett annat exempel är Ulf Lundells mastodontsamling av heminspelade demos och alternativversioner från köksbordet. Råa nakna och energifyllda. Blir förbannad att man sedan släppt studioversioner som överbelamrats med glockenspiel och Beach Boys-körer. Energin tonas ned med alltför rik utsmyckning.


Hur som helst, imorgon är det dags att se TAW med band, och jag går trots att jag inte gillar den nya skivan nämnvärt, och framför allt inte suffixet "med band". Vill gärna se honom själv med gitarren. Vilket är vad publiken i landet får, bara till de större städerna följer bandet med, av ekonomiska skäl I suppose. Det är väl troligt att Anna Ternheim dyker upp i ett oslagbart gästspel, eftersom hennes pojkvän är TAWs trumslagare och producent. Det blir fint det här.


Jag kan också se mig själv liggande på en soffa med en fotobok och ett Dylanporträtt i fönstret. Och på tal om Dylan tycker jag att ni ska kolla in I'm not there, den är mästerlig och skruvad. Kolla upp Tom Alandhs Vi som överlevde Rågsved också när ni ändå håller på. Tom Alandh är mästerlig.

Tell me lies tell me sweet little lies

Nu har två, av varandra oberoende, personer hävdat att Mats Sundin på bilderna i Cafe´s marsnummer, ser ut som jag gör (eller egentligen vice versa, eftersom han är den kända av oss två), åtminstone lite grann. Jag kan inte komma på en ytlig komplimang som gör mig gladare än en sådan, om än omedveten. För det går ju inte att tycka illa om Mats Sundin. Dessutom tycker jag att han ser för jävla het ut på de där bilderna. Jag vill ha den där Burberrykostymen.

"Döh! Ta mitt nömmer om dä skulle va nåt!"

Så här i På spåret-tider, mitt märkligaste nummer i mobilen:

Ingvar Oldsbergs mobilnummer

---

Dagens februarisol: Lundell - I'll take you to heaven with my AK47

Alla vi barn i ankdammen

Hej, jag gottar mig i min hemliga framtoning, och listar de personer vars bloggar jag läser eller i alla fall känner till, som jag stött på i olika sammanhang under det senaste halvåret. I samtliga fall utan att presentera mig eller försöka bonda. Det är något kittlande i att se en person som man vet en hel massa om, men aldrig pratat med och inte "känner". Men jag inser också att detta kan tyckas obehagligt för en del av de som jag listar, åtminstone de som inte är "kända". Men att blogga är ju att skapa sin egen berömmelse, om inte allmänmedia gör det. Så här är den:

Listan över bloggare jag sett på stan utan att ge mig till känna.

Jag känner ingen av de här människorna. Ni behöver inte tro att jag är en vän till er, jag bara känner igen er, läser era bloggar då och då, och vet en del mer om er än om andra som jag ser på stan. Stockholm (och bloggvärlden) är väldigt litet, inte sant?

Popjunkien - Nox

Bokhororna - Vapiano & Rörstrandsgatan åtskilliga ggr

nattbussen - S:t Eriksbron åtskilliga ggr

egoegon - Stadion

the Schulmans - Stureplan med omnejd

popmorsan - Laakso @ Pop Dakar + tunnelbanan

schmarro - Laakso + Spyan

Marcus Dunberg - JFK Intl. Airport

Virtanen - Renstiernas gata

Isobel Hadley-Kamptz - Fridhemsgatan

Modette-Eleonore - Upplandsgatan

Gustav Gelin - här å där

Stora Morran - här å där

Sigge Eklund - nedlagd blogg, Sveavägen

Magnus Uggla - nedlagd blogg, Sturehof

Plura - i fruktdisken

Daniel Lindström - på bussen

Erkänn att detta är både obehagligt och kittlande? Vi ses!

"Mode"-blogg

Har ni sett G-STAR-kampanjen på stan? Den är rolig eftersom den slår fast att i år är det byxor som är 6-8 tum för långa som gäller. Nu ska man visserligen inte fästa allt för stor vikt vid vad G-STAR fastslår i trendväg (om man är normalbegåvad och heller inte aspirerar på dokusåpadeltagande eller Melodifestivalande, eller båda delarna), men det här är ju ändå lite väl fult för att gå okommenterat förbi. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köpa ett par byxor som inte ens går att ha på sig utan att vika upp dem till knäskålarna. Dessutom vet väl alla att det är upprullade uppvik som gäller nu för tiden? Fniss.

Realekonomin

Det är väl inte så jävla konstigt egentligen att RB höjer och höjer och höjer räntan?

Häromdagen skulle jag på ett möte och en kollega ville "snacka ihop sig lite på neutral ort" innan, så vi satte oss på ett citycafé och mixtrade med våra laptops, köpte kaffe och sådär. Ni vet ett sånt där ställe med mediokert kaffe, pajer som bakats i Årsta partihallar och diverse bake-offgrejer. Mitt tvåtimmarskokta bryggkaffe klockade in på 32 kr eller något i den stilen. Hon köpte en semla till sitt kaffe. Den kostade 42 kr! Det är ju helt sjukt för en svettig bulle med lite grädde och tjafs. En vanlig halvdann lunch ligger numera på runt 90 kr. Då är det inte konstigt att RB måste höja. 42 kr för en jävla semla.

Klart i natt! 1 år = 74 veckor

Dagens barndomsvemod

Hej små knattar, här är dagens låt. Det är också den enskilt starkaste anledningen till att Anna Ternheim måste göra en svenskspråkig skiva. Här har jag skrivit om när jag såg det här spektaklet. Tjena.

"Minns du stigen under tallarna,

där det växte nattviol?

Minns du doften och dina nakna fotsteg där?"