Hur kunde jag någonsin tvivla?

Jag är så glad idag, att jag tog mitt förnuft till fånga och gick på konserten igår. Så här nära efteråt känns det spontant som att det kan mycket väl vara en av de finaste konserter jag sett.

För jag gillar Tomas Andersson Wij. Jag gillar hans stilsäkerhet i allt. Stilsäkerheten i textskrivandet, stilsäkerheten i klädvalen, stilsäkerheten i valet av gästartister. Och ödmjukheten blandad med en avmätt humoristisk syn på hur det är att kämpa på med sin gitarr i skiktet under ett folkligt genombrott, men att ändå inte ta några genvägar eller kompromissa för att slå igenom, om det inte stämmer med den egna övertygelsen.

Ibland känner jag att jag skulle vilja vara mer som han är. Med det ögat för detaljer, med den stilsäkerheten och ja...allt. Precis på gränsen mellan poesi och patetik. Precis som jag gillar det. Och kanske är det därför jag nästan får tårar i ögonen av låtar som Hälsingland, eller när Anna Ternheim kommer in och smäller dit en helt fantastisk "Sanningen om dig" i extranumren (TAW står sedan och skrattar och tittar ut mot publiken som står upp och applåderar Ternheim som redan försvunnit, innan han utbrister: Jaha, hur fan överträffar vi det här då?). Alltså fullständigt knäckande.

Jag gillar den familjära stämningen när Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist spelar piano och körar på "Hej då" för att sedan gå upp och sätta sig på läktaren med ett glas vin, jag gillar när Bo Sundström kommer in och körar på "Mellansvenska städer", trots att det blir lite taffligt ibland. Jag gillar när Sara Isaksson kommer tillbaka i kvällens sista nummer och sjunger duett med TAW utan mikrofoner i den unga psalmen "Där får jag andas ut".

Publiken står upp, längst bak i en nisch sitter Anna Ternheim, Andreas Dahlbäck och Rebecka Törnqvist och dricker vin och alltt är mycket fint.Jag får sådan gåshud som bara livemusik kan ge mig fyra fem gånger under kvällen. Det är ett bra omdöme. Jag må ha en ganska bred musikkonsumtion, men jag återkommer alltid till ensamma män med gitarr och den här kvällen förstår jag varför det är så.

Han håller långa monologer mellan nästan varje låt, som liksom ramar in och skapar sammanhang, och sammanlagt skulle jag tro att han pratar nästan lika mycket som han spelar under kvällen. Jag gillar det. "Sanningen om dig" kan vara det bästa jag sett från en scen någonsin. Best spent 200 kr. Ever.

Det här var verkligen en bra kväll. Kanske den bästa. Och det blir en extrakonsert 22 maj. Jag hoppas att jag är där då. Det kommer att vara TAW jag spelar över taknockarna i Vasastan i mars och april och maj, de ljusblåa kvällarna när våren rullar in. Det kommer att bli fint.

Nån som vill köpa ett par Timbuktu-biljetter?