Summertime blues

Matroser och kadetter från öster stryker runt i hamnen, korvetten bolmar svart rök på tomgång ut över hamnplanen. Unga ryska män med lila påsar fyllda med vodka i sina svettgula bussaronger. Inte ett stolt folk det där, det sovjetiska karga tomma ansiktsuttrycket och de stora ögonen, sneda tänderna, rykande cigaretterna överdimensionerade hattarna. De nollställda blickarna, hukade ryggar under träden för skugga.

Att komma hem är så jävla långt ifrån diggiloodiggileyallatittarpåmig. Staden är tom, jag stannar inte för rött en enda gång på sjutton minuters cykelfärd om morgonen. Jag ser inga människor, kanske är jag den enda som behöver vara på jobbet de här dagarna, klackljuden mot parketten ekar ensamma längst bort i länga korridorer. Varje gång jag kommer hem får jag ett återfall i nostalgins tecken. Det har varit många hemkomster den här sommaren. Att komma hem är en grekisk tragedi.

Jag drack drinkar för 35€ styck för en vecka sedan. Man blir i alla fall inte berusad med de priserna. När vi lämnade mötte vi en golfbil med tre norrmän som körde nerför trappan, stannade på stranden utan möjlighet att komma upp. De gick in och köpte: drinkar a´ 35€. Lyxhoror, medelhavsplayboys, fotomodeller, ryska affärsmän, svenska Stureplanskungar som i den omgivningen såg ut som borttappade småpojkar vid Kolmårdens informationskiosk. Mitt i detta, den skånska blondinen som bestämmer, och ger oss några gratisdrinkar. Vi måste ha sett mer hemtama ut än Stureplansinventarierna som tror att clubblazer är nattklubbsklädsel vid medelhavet om sommaren.

Jag cyklar genom staden, sommarklädsel på kontoret, frukost framför datorn. Svettas i värmen och öppnar fönstret. 1000 apor knattrar förbi på mopeder varje dag. Jag följer dem på nätet och ser dem varje dag köra förbi. De ryska sjömännen korsar gatan, mopedaporna tvingas bromsa för att släppa över Ivan och Slava.

Jag vill bli full för kärleks skull. Inte full för tomhetens skull. Full för kärleks skull.

Jag tänker på det ofta. Jag har blivit förkyld efter hemkomst de fem senaste gångerna jag varit vid Medelhav med klimanläggningsboende. Det spelar ingen roll hur jag gör. Jag blir alltid sjuk när jag kommer hem. Det räcker inte att ställa in värmen på 28 C. Att komma hem är ett apoteksbesök.

Jag tänker på det oftare så här års. Jag vill inte bli full för tomhetens skull. Jag vill inte höra alla dessa dumma diskussioner från grannarnas balkonger. Jag vill inte stänga dörren för någonting, men jag vill tro att jag alltid skall omge mig med de människor som kan föra en djupare diskussion än de som just nu förs där ute, studsar mellan väggarna. Människor som blir fulla för kärlekens skull. För vänskaps skull. För ringar av guld.

Korridorerna ekar tomma nu. H säger: Ju mer jag hör om folk, desto mindre tror jag på den goda människan. Hur ska man våga hoppas, efter alla trasiga historier man hör? Ja, säg det min vän. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Sommaren kan vara en mycket nedslående tid. På den punkten kan vi vara överens, hon och jag.

Vi åt medioker middag under bron igår. Den här stan är vacker, men den befolkas av idioter och inskränkta ankdammsplaskare. Man märker det när man dricker drinkar på stranden under fullmånen. Det är en annan självsäkerhet i det. Denna ängsliga lilla avkrok som spinner runt sin egen axel, där människorna behandlar varandra så illa att vi slutar tro på godheten. Båtar glider förbi, lånta fjädrar och yta är allt.

Tiden visar hur mycket tålamod du tål.
Godnatt min älskling, au revoir eller inte alls,
vartän du går.
Min vackra måne, min silvermedalj
min natt mitt på dan.
Kom snart tillbaks eller kom aldrig,
lämna för gott mitt blod,
som ett gift som en drog
som en minnesförlust i en uttorkad flod.

LCD:n blinkar till då och då, jag väljer min ensamhet. Det är den tiden på året, man samlas på verandor och tak, skålar och pratar pratar pratar. Det är en skön tid att då och då välja sin ensamhet, i tystnad under kvällarna ligga på soffan, lyssna på den där gemenskapen genom öppna fönster med en bok som enda sällskap. Total tystnad från 17 till 09. De kvällarna är ändå sköna de med. De ryska småpojkarna kryssar fulla över gatorna i hamnen under fullmånen.

Jag fick en sommarpresent när jag kom tillbaka, i form av utökat ansvar och befogenheter, men jag vet inte...det känns som en belastning just i denna sinnesstämning. Ett glatt tillrop, ett grattis, ett stort erkännande ett klartecken. "du är med de stora grabbarna nu, redan! snabbare än vi hade vågat hoppas". När jag helst ville gömma mig i tryggheten ett par veckor till. Det finns andra erkännanden eller bekräftelser jag hade värderat skyhögt högre den här sommaren, även om de hade inneburit större åtaganden. När den här bluesen stillnat, för det gör den alltid - allt blir bra, kommer jag att kunna uppskatta detta erkännande på ett annat sätt än hur jag nu känner det som en belastning.

Jag ser sex personer i sex olika sällskap som jag känner på väg till och från jobbet. Det är nästan de enda människor jag ser. Östermalm är tomt så tomt så här års. Hantverkare som lyxrenoverar under tiden familjer är på Österlen, i Frankrike, Spanien. Jag stannar till ibland, byter några ord med någon bekant, cyklar vidare extra fort oftast, med en hand i luften. Imorgon blir vi fulla för gemenskaps skull. Men jag, jag vill bli full för kärleks skull.

Talande tystnad. Vilande mörker. Tankar som vandrar och den här tiden är en trigger för vackra minnen som saknas. Min minnesbank är fullmatad. Jag är lycklig över den, men i de här perioderna kan de bli en belastning, om än självvald. I will follow you into the dark. Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Tror jag. När jag tänker efter, hur skulle det sägas. Finns det något att säga? Jag vill tro det, men inte räcker väl det? Kanske finns det inte alls något jag vill säga?

Jag vill tro att det finns ögon som inte tittar rakt igenom mig. Men jag vet inte. Det kommer stunder då tanken känns tom. Det kanske inte finns något sådant mer. Det vill jag inte tro, men ju mer jag ser och hör, desto mer blir jag orolig att man aldrig hittar den där blicken. De ryska sjömännens blickar, rakt igenom dig. De vänder sig och visslar efter kvinnor i sommarkläder, uppför sig inte som vi här i uppdragna axlarnas stad. Lite mer nedsänkta axlar i det här högtrycket, men ändå, den där distansen. Man kan ju aldrig sluta tro att det finns där. Eller?

Jag tänker inte mycket på det där egentligen, det är kanske bara när jag sätter mig ner så här och låter pekfingrarna vandra, som de kommer. Det är inga vackra tankar om människan. Det är svårt att tänka vackra tankar om människan, det krävs ett specifikt undantag för att bekräfta att det faktiskt finns. En droppe vatten i en uttorkad flod. Jag vet inte hur det ska gå till, och det är nog tur det. Imorgon går vi ut och gör det här, ställer allt i ordning igen. Jag behöver tid att gå igenom detta när jag kommer hem från en resa. Det är alltid samma sak nu för tiden.

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger

Wanna find one face that ain't looking through me

Nu känns det som om livet går i 200 km/h i ytterfilen och jag checkar min kalender i hjärnan och inser att jag nog är helt uppbokad varje helg fram till slutet av september, och har så varit sedan slutet av april. Jag kan inte minnas när jag senast sov hemma en hel helg. Veckorna är mer inrutade, men där går de långa dagarna ändå fort framåt, och sen blir det helg och då sticker man iväg någonstans fredag kväll och kommer hem sent söndag kväll och man lever väl lite på de minnena över veckorna.

Jag har sjunkit ner i karibiska sjön, i järnmalmsbottnade insjöar mörkare än natten, i Skageracks dävna tång, i medelhavets koncentrerade salt, i Östersjöns bräckta unkna vatten.

Jag halvlåg i en jacuzzi och vi drack Carib och lutade nackarna bakåt med den sammetslena karibiska natten rakt ovanför och de amerikanska kryssningsfartygen som ett pärlband ut över havet och en holländska smög sig ner i poolen bredvid mig och vi började prata om allt och inget, som man gör. Vi erbjuder henne öl, hon tackar nej med hänvisning till att hon är havande, tänder sen en joint och suger i sig den under tilltagande förvirring i våra huvuden. Jag frågar henne om det är så bra att röka gräs när man är gravid, hon stirrar rakt igenom mig och frågar om jag har ett problem med att hon röker, jag säger nej, men tillägger på svenska till de andra att kanske hennes kommande barn har ett problem med det.

Solen slocknar i den karibiska sjön, jag hoppar från 13-14 meter rakt ner i det lilla hålet, simmar sedan in till baren och köper drinkar, fortfarande liggande i vattnet, betalar med saltvattendränkta dollarsedlar, personalen står till midjan i vatten, hänger upp betalningsmedel med klädnypor, runt omkring landar människor i vattnet efter skrik och luftfärd. Rakt ner i baren.

Jag ser tillbaka på senaste året och inser att det varit väldigt intensivt på alla sätt och vis, men inte en enda gång har det spårat ur, och det blir väl så att ju oftare man festar, desto mer disciplinerad blir man, desto bättre kontroll på sig själv har man. Det har varit intensivt på alla plan, festandet är bara en liten del av det.

Solen har gått ner bakom Ullevis kortsida och gitarrerna och trummorna rullar ut över arenan, precis alla hoppar, skrattar, ler. Jag får en knuff i ryggen och plastmuggen med avslagen folköl välts ut över kvinnan framför mig, rinner ner över hennes bara rygg och blöter ner klänningen. Förbereder mig på att få en utskällning eller en smäll på käften och smäller av ett URSÄKTA! i hennes öra bakifrån, men hon bara ler, vänder ansiktet åt mitt håll, så att hennes blonda hår rinner över de bara axlarna, ser mig rakt i ögonen, inte igenom mig, svarar:
Det gör inget, ni är så söta.
Kysser mig sen rakt på munnen. Timingen är i det närmaste perfekt, och nästa sekund kommer det:

For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it ain't no sin to be glad you're alive.
I wanna find one face that ain't looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
We'll keep pushin till its understood
And these badlands start treating us good

Åker strax söderut igen, varje sommar kräver en medelhavssemester för oss förtappade själar i den kalla Nord och imorgon sitter jag på terassen, glor på det där karaktäristiska medelhavsdiset där solen strax går ner som en fullmogen rödrosa persika och sen middag när värmen lagt sig och allt det där. Det blir fint.

Good luck, goodbye Bobby Jean

Well I came by your house the other day,

your mother said you went away

She said there was nothing that I could have done

There was nothing nobody could say

Me and you weve known each other

ever since we were sixteen

I wished I would have known

I wished I could have called you

Just to say goodbye Bobby Jean



Now you hung with me

when all the others turned away

turned up their noise

We liked the same music

we liked the same bands

we liked the same clothes

We told each other

that we were the wildest,

the wildest things we'd ever seen

Now I wished you would have told me

I wished I could have talked to you

Just to say goodbye Bobby Jean



Now we went walking in the rain

talking about the pain

from the world we hid

Now there aint nobody nowhere nohow

gonna ever understand me the way you did



Maybe you'll be out there

on that road somewhere

In some bus or train traveling along

In some motel room there'll be a radio playing

And you'll hear me sing this song

Well if you do you'll know

I'm thinking of you

and all the miles in between

And I'm just calling one last time

not to change your mind

But just to say I miss you baby,

good luck goodbye Bobby Jean

We learned more from a three-minute record baby, than we ever learned in school

Jag försöker skriva något om helgens konserter i Göteborg, men allt blir bara fattigt och urvattnat. Vissa upplevelser ges helt enkelt inte rättvisa av att beskrivas endast i ord, och alla är väl vid det här laget ganska mätta på Springsteen-rapporter i media. Och här kommer redan nu en disclaimer om att det kommer att radas sopiga klyschor och plattityder i texten nedan.

Jag kan inte skriva något som känns rättvist. Jag har sett Springsteen ett tiotal gånger, och inte en enda gång har jag kunnat uttrycka det på ett bra sätt efteråt. Man måste vara på plats. Första timmen av första konserten är den mest massiva överkörningen jag varit med om, och jag förstår inte hur något skulle kunna bräcka det någonsin. Vi sa till varandra när vi låg där i hettan på Smithska udden på lördagen, att: Nej, man har svårt att se att det skulle kunna bli lika bra eller bättre ikväll, ändå vet man redan nu att det är just vad det kommer att bli. Varenda en jag pratat med har ifrågasatt varför vi valt att se båda konserterna. Då har man inte förstått vad en Springsteen-konsert är för något och hur många olika skepnader som ryms i den. Att sedan 17 låtar byts ut mellan de olika kvällarna, visar på vilken bredd som finns, och förresten är det ganska idiotiskt att säga att två konserter är onödigt att gå på. I sådana fall borde man aldrig köpa några skivor heller, och eftersom musik alltid är bäst live, så faller ifrågasättandet platt till marken.

För ännu bättre andra kvällen var så klart också just vad det blev. Jag kan inte rada upp låtar, jag kan inte välja de bästa ögonblicken, jag kan inte säga vad som var starkast. Jo det kan jag. Under andra kvällen när de inom loppet av trettio minuter spelar knivskarpa versioner av fyra av de låtar som jag rankar som världens oöverträffade musikaliska underverk i rad, det vill säga Badlands, Thunder road, Born to run och Bobby Jean, bildas tårar i ögonvrån och man inser att de där texterna innehåller själva essensen av hela livet och jag kan inte värja mig för det.

Bobby Jean. Återkommer till den låten, och kanske varför det är världens vackraste, mest vemodiga avskedsbrev och varför den berör mig så in i jävla helvete varje gång. Jag kan inte önska något mer. Jag vet liksom inte om det behövs några fler konserter för min del nu. Och det är klart att det är en lögn, det är aldrig bortkastat att gå på konsert, men jag förstår inte hur det någon gång ska kunna beröra mig så starkt.

Jag har försökt hitta Youtube-klipp som kanske kanske kanske kan ge en liten hint om vad jag menar, men jag inser att det inte går att fånga på film heller, och de officiella filmklipp som finns känns märkligt tama och platta jämförda med känslan av att stå där på plats och känna trumslagen banka mot bröstkorgen. Men, det här kan ändå vara en liten förklaring till varför jag anser att Springsteen är vår tids mest karismatiska artist och showman. Det är en människa som påverkar 60000 andra människor till en enda stor massa av glädje, sång och dans. Folk står runt omkring mig och skrattar och gråter om vartannat.

Paradoxalt nog är det ett klipp från en av konserternas plattaste låtar, men i alla fall jag får gåshud av att se det igen.

The

heart-stoppin'

pants-droppin'

hard-rockin'

brain-shockin'

educatin'

liberatin'

earth-quakin'

Viagra-takin'

history-makin'

Legendary - E STREET BAND

och jag gör vad som helst för sällskaps skull

Ibland kan man stanna upp och reflektera över vad man håller på med.

Om 2 timmar spelar Markus Krunegård live och gratis, 300 m hemifrån mig och jag kommer med all sannolikhet inte att orka gå dit.

I helgen spelar Bruce Springsteen 60 mil härifrån, biljetterna kostar typ 800 per kväll, hotellet kostar 2500 och hyrbilen kostar väl nåt liknande. Och jag kommer definitivt att vara där och det ser jag fram emot något helt fantastiskt mycket.

Ja, man kan undra hur man prioriterar, och kalla mig slö och dum, men även om de här två evenemangen inte på något sätt konkurrerar med varandra, men det är väl så att sällskapet gör den stora skillnaden i det här fallet och för hur sugen man är.