We learned more from a three-minute record baby, than we ever learned in school

Jag försöker skriva något om helgens konserter i Göteborg, men allt blir bara fattigt och urvattnat. Vissa upplevelser ges helt enkelt inte rättvisa av att beskrivas endast i ord, och alla är väl vid det här laget ganska mätta på Springsteen-rapporter i media. Och här kommer redan nu en disclaimer om att det kommer att radas sopiga klyschor och plattityder i texten nedan.

Jag kan inte skriva något som känns rättvist. Jag har sett Springsteen ett tiotal gånger, och inte en enda gång har jag kunnat uttrycka det på ett bra sätt efteråt. Man måste vara på plats. Första timmen av första konserten är den mest massiva överkörningen jag varit med om, och jag förstår inte hur något skulle kunna bräcka det någonsin. Vi sa till varandra när vi låg där i hettan på Smithska udden på lördagen, att: Nej, man har svårt att se att det skulle kunna bli lika bra eller bättre ikväll, ändå vet man redan nu att det är just vad det kommer att bli. Varenda en jag pratat med har ifrågasatt varför vi valt att se båda konserterna. Då har man inte förstått vad en Springsteen-konsert är för något och hur många olika skepnader som ryms i den. Att sedan 17 låtar byts ut mellan de olika kvällarna, visar på vilken bredd som finns, och förresten är det ganska idiotiskt att säga att två konserter är onödigt att gå på. I sådana fall borde man aldrig köpa några skivor heller, och eftersom musik alltid är bäst live, så faller ifrågasättandet platt till marken.

För ännu bättre andra kvällen var så klart också just vad det blev. Jag kan inte rada upp låtar, jag kan inte välja de bästa ögonblicken, jag kan inte säga vad som var starkast. Jo det kan jag. Under andra kvällen när de inom loppet av trettio minuter spelar knivskarpa versioner av fyra av de låtar som jag rankar som världens oöverträffade musikaliska underverk i rad, det vill säga Badlands, Thunder road, Born to run och Bobby Jean, bildas tårar i ögonvrån och man inser att de där texterna innehåller själva essensen av hela livet och jag kan inte värja mig för det.

Bobby Jean. Återkommer till den låten, och kanske varför det är världens vackraste, mest vemodiga avskedsbrev och varför den berör mig så in i jävla helvete varje gång. Jag kan inte önska något mer. Jag vet liksom inte om det behövs några fler konserter för min del nu. Och det är klart att det är en lögn, det är aldrig bortkastat att gå på konsert, men jag förstår inte hur det någon gång ska kunna beröra mig så starkt.

Jag har försökt hitta Youtube-klipp som kanske kanske kanske kan ge en liten hint om vad jag menar, men jag inser att det inte går att fånga på film heller, och de officiella filmklipp som finns känns märkligt tama och platta jämförda med känslan av att stå där på plats och känna trumslagen banka mot bröstkorgen. Men, det här kan ändå vara en liten förklaring till varför jag anser att Springsteen är vår tids mest karismatiska artist och showman. Det är en människa som påverkar 60000 andra människor till en enda stor massa av glädje, sång och dans. Folk står runt omkring mig och skrattar och gråter om vartannat.

Paradoxalt nog är det ett klipp från en av konserternas plattaste låtar, men i alla fall jag får gåshud av att se det igen.

The

heart-stoppin'

pants-droppin'

hard-rockin'

brain-shockin'

educatin'

liberatin'

earth-quakin'

Viagra-takin'

history-makin'

Legendary - E STREET BAND