Summertime blues

Matroser och kadetter från öster stryker runt i hamnen, korvetten bolmar svart rök på tomgång ut över hamnplanen. Unga ryska män med lila påsar fyllda med vodka i sina svettgula bussaronger. Inte ett stolt folk det där, det sovjetiska karga tomma ansiktsuttrycket och de stora ögonen, sneda tänderna, rykande cigaretterna överdimensionerade hattarna. De nollställda blickarna, hukade ryggar under träden för skugga.

Att komma hem är så jävla långt ifrån diggiloodiggileyallatittarpåmig. Staden är tom, jag stannar inte för rött en enda gång på sjutton minuters cykelfärd om morgonen. Jag ser inga människor, kanske är jag den enda som behöver vara på jobbet de här dagarna, klackljuden mot parketten ekar ensamma längst bort i länga korridorer. Varje gång jag kommer hem får jag ett återfall i nostalgins tecken. Det har varit många hemkomster den här sommaren. Att komma hem är en grekisk tragedi.

Jag drack drinkar för 35€ styck för en vecka sedan. Man blir i alla fall inte berusad med de priserna. När vi lämnade mötte vi en golfbil med tre norrmän som körde nerför trappan, stannade på stranden utan möjlighet att komma upp. De gick in och köpte: drinkar a´ 35€. Lyxhoror, medelhavsplayboys, fotomodeller, ryska affärsmän, svenska Stureplanskungar som i den omgivningen såg ut som borttappade småpojkar vid Kolmårdens informationskiosk. Mitt i detta, den skånska blondinen som bestämmer, och ger oss några gratisdrinkar. Vi måste ha sett mer hemtama ut än Stureplansinventarierna som tror att clubblazer är nattklubbsklädsel vid medelhavet om sommaren.

Jag cyklar genom staden, sommarklädsel på kontoret, frukost framför datorn. Svettas i värmen och öppnar fönstret. 1000 apor knattrar förbi på mopeder varje dag. Jag följer dem på nätet och ser dem varje dag köra förbi. De ryska sjömännen korsar gatan, mopedaporna tvingas bromsa för att släppa över Ivan och Slava.

Jag vill bli full för kärleks skull. Inte full för tomhetens skull. Full för kärleks skull.

Jag tänker på det ofta. Jag har blivit förkyld efter hemkomst de fem senaste gångerna jag varit vid Medelhav med klimanläggningsboende. Det spelar ingen roll hur jag gör. Jag blir alltid sjuk när jag kommer hem. Det räcker inte att ställa in värmen på 28 C. Att komma hem är ett apoteksbesök.

Jag tänker på det oftare så här års. Jag vill inte bli full för tomhetens skull. Jag vill inte höra alla dessa dumma diskussioner från grannarnas balkonger. Jag vill inte stänga dörren för någonting, men jag vill tro att jag alltid skall omge mig med de människor som kan föra en djupare diskussion än de som just nu förs där ute, studsar mellan väggarna. Människor som blir fulla för kärlekens skull. För vänskaps skull. För ringar av guld.

Korridorerna ekar tomma nu. H säger: Ju mer jag hör om folk, desto mindre tror jag på den goda människan. Hur ska man våga hoppas, efter alla trasiga historier man hör? Ja, säg det min vän. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Sommaren kan vara en mycket nedslående tid. På den punkten kan vi vara överens, hon och jag.

Vi åt medioker middag under bron igår. Den här stan är vacker, men den befolkas av idioter och inskränkta ankdammsplaskare. Man märker det när man dricker drinkar på stranden under fullmånen. Det är en annan självsäkerhet i det. Denna ängsliga lilla avkrok som spinner runt sin egen axel, där människorna behandlar varandra så illa att vi slutar tro på godheten. Båtar glider förbi, lånta fjädrar och yta är allt.

Tiden visar hur mycket tålamod du tål.
Godnatt min älskling, au revoir eller inte alls,
vartän du går.
Min vackra måne, min silvermedalj
min natt mitt på dan.
Kom snart tillbaks eller kom aldrig,
lämna för gott mitt blod,
som ett gift som en drog
som en minnesförlust i en uttorkad flod.

LCD:n blinkar till då och då, jag väljer min ensamhet. Det är den tiden på året, man samlas på verandor och tak, skålar och pratar pratar pratar. Det är en skön tid att då och då välja sin ensamhet, i tystnad under kvällarna ligga på soffan, lyssna på den där gemenskapen genom öppna fönster med en bok som enda sällskap. Total tystnad från 17 till 09. De kvällarna är ändå sköna de med. De ryska småpojkarna kryssar fulla över gatorna i hamnen under fullmånen.

Jag fick en sommarpresent när jag kom tillbaka, i form av utökat ansvar och befogenheter, men jag vet inte...det känns som en belastning just i denna sinnesstämning. Ett glatt tillrop, ett grattis, ett stort erkännande ett klartecken. "du är med de stora grabbarna nu, redan! snabbare än vi hade vågat hoppas". När jag helst ville gömma mig i tryggheten ett par veckor till. Det finns andra erkännanden eller bekräftelser jag hade värderat skyhögt högre den här sommaren, även om de hade inneburit större åtaganden. När den här bluesen stillnat, för det gör den alltid - allt blir bra, kommer jag att kunna uppskatta detta erkännande på ett annat sätt än hur jag nu känner det som en belastning.

Jag ser sex personer i sex olika sällskap som jag känner på väg till och från jobbet. Det är nästan de enda människor jag ser. Östermalm är tomt så tomt så här års. Hantverkare som lyxrenoverar under tiden familjer är på Österlen, i Frankrike, Spanien. Jag stannar till ibland, byter några ord med någon bekant, cyklar vidare extra fort oftast, med en hand i luften. Imorgon blir vi fulla för gemenskaps skull. Men jag, jag vill bli full för kärleks skull.

Talande tystnad. Vilande mörker. Tankar som vandrar och den här tiden är en trigger för vackra minnen som saknas. Min minnesbank är fullmatad. Jag är lycklig över den, men i de här perioderna kan de bli en belastning, om än självvald. I will follow you into the dark. Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Tror jag. När jag tänker efter, hur skulle det sägas. Finns det något att säga? Jag vill tro det, men inte räcker väl det? Kanske finns det inte alls något jag vill säga?

Jag vill tro att det finns ögon som inte tittar rakt igenom mig. Men jag vet inte. Det kommer stunder då tanken känns tom. Det kanske inte finns något sådant mer. Det vill jag inte tro, men ju mer jag ser och hör, desto mer blir jag orolig att man aldrig hittar den där blicken. De ryska sjömännens blickar, rakt igenom dig. De vänder sig och visslar efter kvinnor i sommarkläder, uppför sig inte som vi här i uppdragna axlarnas stad. Lite mer nedsänkta axlar i det här högtrycket, men ändå, den där distansen. Man kan ju aldrig sluta tro att det finns där. Eller?

Jag tänker inte mycket på det där egentligen, det är kanske bara när jag sätter mig ner så här och låter pekfingrarna vandra, som de kommer. Det är inga vackra tankar om människan. Det är svårt att tänka vackra tankar om människan, det krävs ett specifikt undantag för att bekräfta att det faktiskt finns. En droppe vatten i en uttorkad flod. Jag vet inte hur det ska gå till, och det är nog tur det. Imorgon går vi ut och gör det här, ställer allt i ordning igen. Jag behöver tid att gå igenom detta när jag kommer hem från en resa. Det är alltid samma sak nu för tiden.

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger