Jag skulle vilja inleda denna postning med ett citat från en kollega tidigare idag som en indikation på hur läget är just nu:

"Jodå, börsen sjunker som en sten, valutorna rusar, räntorna stiger och fotbollen går åt helvete"

En ganska kärnfull sammanfattning måste jag säga. Värmen är helt sanslös också, men är det något jag lovat mig själv att inte gnälla över, så är det värme i det här landet. Synd bara att man måste jobba så mycket och länge nu när det känns som att kliva ut på en charterflygplanstrappa när man går ut, och 7Eleven-butikerna håller dörrarna stängda för att hålla nere temperaturen i butikerna. Arbetsmoralen blir inte mycket bättre av att jag sitter med panoramafönster ut mot Fredhällsklipporna och apbergen av solbadare där på andra sidan som en fond mot alla puttrar som kryssar, puttrar, slörar, länsar, bränner, planar förbi i olika riktningar dagarna i ända.

Jag vill ligga i en solstol på Boule&Berså med en kall öl i handen och se solen landa glödande i smogen över de västra förorterna i långa skuggor över Djurgården, jag vill sitta på någon av alla båtar med serveringar, jag vill ligga i sängen med fläkten svepande över rummet och ett kallt glas rosé, Buena Vista Social Club ur stereon och alla 12 fönster öppnade på vid gavel, jag vill sitta under kastanjen på Arizona och känna de ljumma vindarna ta fart längs Karlbergsvägen, jag vill gräva ner tårna i Tessinparkens gröna gräs, jag vill ta båten och fly från stan, jag vill sitta på en balkong och titta ut över takåsarna när dagens värme vibrerar loss från takplåtarna jag vill sitta på en kajkant med fötterna över kanten jag vill känna att jag inte behöver gå upp och jobba 14 timmar nästa dag när jag ser att utetermometern i köksfönstret står på 24 grader vid midnatt.

Nåja, nu ska jag sluta självömka och börja plocka ihop för idag, hem och kolla in när brassarna lirar brallorna av juggarna. Med 12 öppna fönster och en fläkt. Tipsar om Maia Hirasawa så länge. Fint och sympatiskt och sött med god känsla för melodier.

Läsarservice: Zlatan-låten

Hej alla ni googlare som söker efter Zlatan-låten. Här kommer info om låten:

• Elias är ett coverband eller liknande, från Malmötrakten.
• De heter Elias för att ordinarie sångarens son heter Elias.
• Elias har en kompis som heter Frans, han är sju år gammal.
• När Elias och Frans lekte uppfattade Elias pappa att Frans hade bra "häng" i rösten.
• Gruppen heter således i detta fall Elias feat. Frans
• Fotbollsklubbar kan vara med i någon tävling om att sälja så många Zlatansinglar som möjligt, vilket känns ganska Bingolotto-aktigt.
• Låten heter "Who's da man" och videon ser du här

Varsågoda.

Careca

Idag firar vi VM:s uppstart med några sköna bilder på brassehjälten Careca.

Fotbollsfeber

Fotbolls-VM översvämmar hela världens nyhetsrapportering och det är världens största evenemang och allt det där. Eftersom jag är hyggligt fotbollsintresserad är det förstås en stor högtid och en hel månad fylld av spänning. Med tiden hinner man förstås lessna lite på att fotbolls-VM skapar en sådan masspsykos för folket, när normalt sett totalt ointresserade tanter på jobbet sitter och diskuterar Chippens meniskproblem på fikarasten. Vi är dock inte där än. Men det kommer, var så säkra. De personer som bryr sig minst i vanliga fall brukar vara de som mest ihärdigt skall bevisa att de "är fotbollsgalna" ju längre mästerskapet lider (förutsatt att Sverige inte är utslagna alltså). Jag är fortfarande peppad, och det blir inte mindre av att det trillar in sms från kompisar på väg ner till Tyskland i detta nu.

Men, rapporteringen från VM så här "inför festen" är rätt tröttsam, och kan sammanfattas som: För många journalister, för få nyheter. Tidningar, radio och TV svämmar över av krystade texter som skrivits av understimulerade skribenter, i väntan på att mästerskapen skall dra igång på riktigt.

Det är då man får höra krystade resonemang från krönikörer om att Henke Larsson aldrig gjort mål med vänsterfoten mot England på en torsdag i kräftans vändkrets när det haglat natten innan, eller att Zlatan får ett "vredesutbrott" mitt bland mineralvatten och kaffekoppar, eller varför inte den här gastkramande Zlatan-skildringen från DN med citat som:

"Sommaren hade kommit till Bremen, och Zlatan hade landslagets ärmlösa träningströja. Solen sken, fåglarna sjöng, Zlatan var allvarlig. Han strök sig över näsvingarna med tummen och pekfingret. Det skulle han göra många gånger till innan träningen var över."

"Han använde andra uttrycksmedel. Som att böja överkroppen och nacken bakåt och sända iväg en spottloska snett uppåt i luften. En minifontän som avtecknade sig mot den lummiga grönskan utanför arenan." (SPORTPOESI!)

Det är ju sånt här som gör att man hinner tröttna på rapporteringen av oväsentligheter innan VM dragit igång på riktigt. Än så länge är det den här artikeln som utgör lågvattenmärket: "-Ser ut som en splittrad grupp". Japp, Aftonbladet har konsulterat en "kroppsspråksexpert" för att analysera hur spelarna mår egentligen, utifrån gestaltningen på lagfotot som tagits inför VM. Sån jävla idioti.

Sport och musik går inte ihop

Varför ska man para ihop sport och musik hela tiden? Det finns inga riktiga beröringspunkter egentligen, hur gärna man än vill det. Det har Pernilla Wiberg, Håkan Södergren, Mats Wilander och Kulstötar-Jimmy bevisat mer än en gång. Sportlåtar är hemska, nästan undantagslöst. Men det här fenomenet med mästerskapslåtar är något som växer verkar det som. Senaste veckan har jag hört en massa olika alternativa fotbollsVM-låtar. Bob Sinclars ett år gamla Ibiza-hit sägs exempelvis vara VMmaskoten Goleos officiella låt.

På hemmaplan har vi självklara kopplingar som:
OS-curling - Hammerfall,
friidrotts-EM - Hammerfall och
innebandy-VM - Sugarplum Fairy.

Det är så konstigt att det ska finnas en officiell innebandyVM-låt som är mesindie. Innebandy är som alla vet snarast att likna vid glesbygdstechno. Men genrens relevans är egentligen bara en parentes i sammanhanget. Sportmusik behövs helt enkelt inte.

Japaner igen

Oh yes, ännu ett japanskt bisarrinslag i Yatta-klass. Faktum är att jag tror att det är samma boyband som erövrade världen med Yatta, som nu sjunger om Fish fight.

Fish fight!

Jag skrattar nästan ingenting åt sådana här grejer, jag lovar.
Bara därför kan jag ju bjucka på Yatta som favorit i repris:

Yatta!

(jag skulle gärna vilja kunna ha sådana där infogade filmrutor i bloggen, men jag får inte till det, den som vet hur man gör får gärna delge efter att ni har funderat på vad det egentligen är för fel på japaner och deras underhållning)

Varning

Jag får vidriga Black Eyed Peas-vibbar av Gnarls Barkley.

Black Eyed Peas var en gång i tiden ett gäng som typ Papa Dee brukade tala sig varm om i P3 Rytm. Nu är de så vidriga som ett band bara kan bli. När jag hör Gnarls Barkley låter det som något som Black Eyed Peas kokat ihop. Världen behöver inte mer Black Eyed Peas-musik.

Årets sommarhit

Jag är numera officiellt gammal. Årets mest enerverande sommarhit förutsägs bli en låt som heter Boten Anna och är gjord av en kille med innebandyfrilla som kallar sig Basshunter. Jag förstår ingenting av vad den handlar om, förutom att det har med datorer att göra. Vissa tror tydligen att det har med båtar att göra, men då blir texten bara ännu mer förvirrande. Är Bot en förkortning för något slags robot som håller ordning i chat-rum på nätet? Den är helt vidrig i alla beståndsdelar och jag vill bjussa på lite textutdrag för att åskådliggöra min förvirring:

En bot som ingen ingen annan slår

Och hon kan kicka utan att hon får

Hon gör sig av med alla som spammar

Ja ingen kan slå våran bot

Jag känner en bot

Hon heter Anna. Anna heter hon,

och hon kan banna banna dig så hårt

Hon röjer upp i våran kanal.

Jag vill berätta för dig att jag känner en bot.

Öh va? Tänk er riktig epatraktor-technobeat ovanpå detta och krisen är ett faktum. Den här låten sägs alltså bli årets sommarhit och det får mig att vilja flytta till ett land där sånt inte kan hända. Vilket utesluter hela mellanEuropa, där leksakstechno med tecknade mangaflickor är det enda som spelas på radio.

Hela låten osar av mellansvensk småstad, tonårsfylla och motorburen ungdom, gillestugor i furu, tysk smuggelöl och oxiderade silversmycken. Videon är på så vis mycket passande för allt vad låten står för. Jag får panik.

Här finns videon. Se och gråt.

- - -

På tal om sommarhits så är Zlatan-låten ungefär 4000 ggr skönare än Tomas Ledins återvunna svennebira-hit. Tomas Ledin kan omöjligt vara nöjd med vad han satt på marknaden i år. Gilla-la-la-la läget och en "upphottad" version av en gammal trist låt. "Nu ska vi hela vägen in i nätet..." Jag hoppas att den faller i glömska så snart det bara går, och att Zlatan-låten blir ensam dominant på området.

God save the Queen

Ok, det är lite trött att gnälla om att fotograferna satt fel namn på fel människa i nattlivet, men det här var roligt:

Yankees go home!

Grymmaste glassen sommaren 2006, jag svär! Sia Glass Lemoncurd är så sjukt god att jag inte vill äta något annat. Jag har himlen i frysen. Ben & Jerry´s kan ta sina överprissatta "Fonky Chunky Honky Tonky Kokomo Cocoa" och allt vad de heter och dra sig tillbaka till sitt garage i Vermont. Svenne-Sia is THE shit och alla måste köpa den.

Modeblogg!

När man klickar på likhetstecknet bredvid min blogg på nyligen.se kommer dessa kalla fakta upp. Jag har alltid tyckt att det är lite roligt, eftersom jag tidigare uttryckt min skepsis mot den svenska bloggosfärens självutnämnda HM-konnässörer. (Ok, jag är inte så insatt i de som visas ovan, men det är lite rörande att unga och lite mindre unga tjejer äntligen fått något att samlas runt och köra lite tjejmiddagssnack på nätet, personal shopper, stilvägledning, systerlig gemenskap och en möjlighet att snabbt få veta vad som behövs för att hänga med. Det känns som att killar/män och grabbig stämning alltid varit i majoritet vad gäller nätdiskussioner, men det har definitivt ändrats i och med bloggarnas breda genombrott)
Jag började kolla runt lite, och hittade den gemensamma länken mellan modebloggar och min blogg: OC-skådis i Springsteen-tshirt! Denna bild lämnade tydligen skarpa efterskalv i modebloggosfären Det var en stor nyhet och skönt att Hollywood också handlar sjukt fula shorts på HM tydligen. Och där har ni den: Ytligheter->Mischa Barton->HM->Springsteen-tshirt-Bruce Springsteen->Carreca. Alltså: Bloggar som kanske liknar varandra.

Föresten köpte jag 3 nya skjortor idag, på Shirt Factorys utförsäljning. I love ´em och 900 kr för tre stycken högkvalitativa jobbskjortor är taget. För att fortsätta på modebloggtemat där även kändisspotting ingår, så såg jag Sofia Wistam med höggravid mage och reklambyråVD-man idag. Hon hade tights och mammakläder och såg lika sliten ut som vanligt. Sen såg jag Ernesto Guerra tejpa upp lappar på Kungsgatan. Det var stort.

- - -
Äh, jag ljög lite. Jag kollar ju in en del modebloggar ganska ofta faktiskt. Jag skrev lite om det i början, när jag störde mig på det. Här, här och här.

Play of the day

Årets hittills roligaste TV-ögonblick:
Idol-Ola välkomnar Thomas Bodström i TV4-programmet Matchen:

Idol-Ola: "Asså göur döu nå annat än å speula foutbåll då?" *På fullt allvar!*
Bodström hintar: "Nja, jag sitter rätt centralt i stan, med schysst utsikt och pysslar med lite juridik"
Idol-Ola: "Okaj?" *ser nollställd ut och förstår inte vad nyförvärvet gör där, typ: han är ju inte känd!*

*pinsam tystnad innan de andra fnissande börjar inse att Idol-Ola verkligen ÄR clueless*

Magnus Hedman: "Har du hört talas om Regeringen någon gång Ola?"
Idol-Ola: "Ja ja, asså den Boodström? "

- - - - -
Vet inte vad man ska tycka om själva faktumet att Bodström ställer upp i ett sådant sammanhang. Det känns både sympatiskt och lite obehagigt på samma gång. Men det är valår och då är allt tillåtet.

Old news

Den gångna helgen har frågan om kommentarsmöjligheten på olika slags sidor på nätet ventilerats (i Virtanens krönika, med ursprung i en bloggpostning om att buskismonstren i Lordi är satanism vilket resulterade i årets kommentarslavin, samt i den här intervjun med DN:s chefredaktör i Dagens Media).

Båda två är inne på vad jag skrivit tidigare, och det här summerar det så bra: "Modererade kommentarer vill vi gärna ha, men inte den allmänna nerskräpningen som finns på många av de andra nättidningarna./.../ Vi behöver inte omodererade struntpratsdiskussioner. De läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet får gärna göra det någon annanstans." Oh yes!

VM i snorbroms

Det här var ju lite kul, när fotbollsfebern börjar härja:

Upprop för alla svenska män: odla mustasch och heja fram Sverige.

(kvinnor får säkert också vara med om de vill). Jag är osäker på om jag verkligen bär upp en mustasch på rätt sätt, men nu vet ni i alla fall var det kommer ifrån om ni tycker er se en mustaschtrend i sommar.

Kulturveckan

Värsta kulturintaget för mig den gångna veckan (ja i relativa termer då...)

Lördag: Bio - "Stoned" om Brian Jones död. Independent-feeling, mycket illegala substanser, psykedelia, bluesjam, vaselin på linsen, Tuva Novotny bryter på svenska och visar mycket hud. Ganska mediokert.

Söndag: Springsteen-konsert på Hovet

Måndag: Jobb som fan, återupptog Austers NY-trilogi på kvällen.

Tisdag: Jobb som fan

Onsdag: "Halvdag" och ännu mer jobb som fan. Hata halvdagar.

Torsdag: Regn och Beckmans-utställning. En hel del svåra människor som liksom låtsas fatta mer än de egentligen gör. Det verkar ganska enkelt att svänga ihop ett ex-jobb när det gäller kreativt arbete, en snubbe (förvisso väldigt duktig) redovisade alla sina uppslag som han fått, utan att slutföra. Det var hans slutprodukt. "Kreativa återvändsgränder förtjänar också uppmärksamhet yadayada..." Alternativt kan man ta tillvara något litet perifert barndomsminne (typ liljekonvaljerna i dikeskanten på vägen till farmor) och förstora upp det som att just det där lilla minnet var avgörande för hela den kreativa processen. Måttligt imponerad av det mesta är mitt slutomdöme. Sedan tidigare föraktar jag designers som hävdar att det finns ett behov av att designa allting vi omger oss med, typ göra en växelmyntsskål med "inspiration från ursprunget, de medeltida penningpungarna men i nytt material..." Allt behöver inte designas.

Fredag: Helt sjukt störig jobbdag. MacBeth på Dramatens stora scen. Ganska häftigt, men kanske ingen upplyftande historia för en fredagskväll med våt gatsten knakande rabatter och gaslågeblåa nattskyar. Mera höst och ond bråd död. Men: Reine Brynolfsson spottar mycket, har halvtaskig pagehockeyfrilla, går klädd i vapenrock. Lena Endre visar mycket hud och urringning, och till och med nakenscen a´la Regina Lund, insmetad i något bruntrött och trippar runt med en lampa i högklackat. Örjan Ramberg cool förstås, och så lite knivar och mera blod mot slutet. Börje Ahlstedt spelar förvirrad gubbe, och alla skrattar, jublar visslar bara för att det är Börje. Vidrigt rödvin i pausen. Svepte ändå när klockan ringde för akt två.

Lördag: Popaganda efter Stora Skuggan-promenad. Man ser aldrig så mycket freaks som på musikfestival. Svinkallt och Andreas Mattson var ungefär lika spännande som målarfärg som torkar. Bättre i stereon typ. Hello Saferide har jag aldrig lyssnat särskilt koncentrerat på, men det var väl rätt ok. Även om jag är lite skeptisk till tokroliga referenser i popmusik (med undantag: Jens Lekman). PJ lämnade lysande analys efteråt: Norrländsk brud sätts i kommunal musikskola av föräldrarna och lär sig spela, inser att småbittert och "underfundigt" är hennes grej och spinner vidare på det, lite för långt. Hyffsat men tröttsamt. Och frekvent förekommande ba-pap-ap-ap-baba-refränger när orden tryter. Körtjejen var bäst, och var känner man igen basisten ifrån? Kan inte placera honom? Skivfönstret i Fältöversten? Nä. Whitest boy alive sen och det var ju sväng, och jag älskar Kings of Convenience skiva, så det tilltalade, men var rätt trist i längden trots snyggt varmt sound. Studiomusiker är sällan kul att kolla på, hur duktiga de än må vara. PJ frös och jag tröttnade på väntan mellan de olika artisterna, tog buss 40 in till stan för kanske miljonte gången i mitt liv.

Summering: berömligen godkänd kulturvecka, med såväl finkultur som fulkultur. Kan inte låta bli att fnissa åt alla som talar svååårt och högtravande i samband med finkultur. Kommande vecka blir det garanterat mindre kulturintag.

There´s more to the picture, than meets the eye

Såhär dagen efter att årets Bigg Bradder avgjorts känner jag att jag har en rätt stor lucka i min samtidsallmänbildning. Jag har nämligen inte sett en sekund av årets säsong. Det här är inget jag skriver för att kokettera om att jag skulle vara för fiiin och svååår för att kolla in tribaltatueringar, guppande täcken filmade med mörkerlinser och ögonbrynspiercings. Vad jag inte förstår är: Varför hyllar alla årets vinnare?

På bild ser hon ut som dokusåpans standardformulär 1A, den brud som alla brukar älska att hata för att inget vettigt sägs av människan, hennes destruktiva evighetspubertala personlighet utan självrespekt och den enda karriärsambitionen är att få spinna vidare i svenneträsket till att bli glamourmodell och dra till Arvika, spela poker och hälla tequila på brösten ihop med Brinkenstjärna. Sånt som man sett hundratals gånger vid det här laget, och tröttnat på någonstans på andra sidan millennieskiftet. Men flera vanligtvis omdömesgilla bloggare hyllar henne idag (1, 2, 3, 4). Det måste vara något med henne som inte stämmer överens med det man ser på bilderna. There´s more to the picture, than meets the eye som Neil Young uttryckte det.

Vad är grejen med BB-Jessica? Är hon något annat än genomsnittsbimbon eller har vi helt enkelt tröttnat på att beklaga oss över att yta är allt, idioti är bättre än klokhet, och istället bara omfamnat och vänt på det på något skruvat postmodernistiskt trendanalytiskt vis och bara accepterat att ok, det finns en plats för de här tribalerna och strandraggarna och de är egentligen fina människor, om än något naiva och vi med ett något högre intellekt är i rätt position att bedöma dem? Jag fattar inte. Är det snällhetens tidevarv som fått oss att tröttna på att slå in öppna dörrar med fördömanden av white trash-personligheterna i dokuTV? Har jag missat ett paradigmskifte? Är det bimbosarna som haft rätt hela tiden? Eller är det bara en vilja att komma med något nytt? Att slippa slå in dörren en gång till?

Please enlighten me. Vad har BB-Jessica som inte Linda Rosing, Olinda, Natacha, Cassandra, Rebecca, Hannah och allt vad de hetat har?

"I´ve got good neeeeeeews in the morning!"

Det är andra gången på mindre än ett år som jag ser Springsteen live. Båda konserterna kvalar in bland de absolut bästa jag sett, men på vitt skilda sätt. Förra midsommaren var det Springsteen ensam på scen med några gitarrer, en tramporgel, elpiano och flygel. Det var helt fantastiskt. Sådana grymma versioner av exempelvis Downbound train, Bobby Jean och Promised land som gjorde att gåshuden fortplantade sig över hela kroppen. Avslutningen med den övergrymma tramporgelcovern av Suicides Dream, baby dream är och förblir det absolut starkaste ögonblick jag upplevt i form av livemusik. Hovet som en kyrka, nerkrympt och uppfyllt av orgeln och mässande som tog över allt och exploderande pannbenet som en resonanslåda och ingenting annat än den låten och budskapet fanns just där och då. På alla vis ett helt annat uttryck än gårdagens urladdning.

Springsteen är en jävel på covers. Inte bara gör han goda val, han adopterar låtarna och gör dem till sina egna, stöper om dem och förklarar vad de HANDLAR om. När jag forskat runt lite i Pete Seegers musik så är det helt fruktansvärt träigt, men Springsteen har sett den inneboende kraften i de traditionella låtarna, och lyckats ta fram den. Den nya instrumenteringen är inget annat än fantastisk. Introduktionen till historierna gör att man förstår bakgrunden på ett helt annat sätt, och Springsteens koppling till den amerikanska historien framstår som solklar i det ljuset. Som alltid är det bara sekunder mellan samhällskritik och festen. Jag föreställer mig att det är så det sett ut i den amerikanska historien också, och det känns faktiskt som att man får vara med om ett nedkok av det amerikanska folkets själ när man ser det här. En galen sammankomst, med mat öl whiskey en het eftermiddag i Södern, i en församlingslokal efter gudstjänsten. Bandet kommer in som skuggor mot en fantastisk ljussättning, i en scendekor av röd sammet och sänkta ljuskronor, med sirenernas sång från "O brother where art thou" som intågsmusik. Fantastiskt vackert. Man behöver inte vara religiös för att bli lite tagen av sådana sammanhang, och hur han brinner för att visa det amerikanska ursprunget, men ändå gör det till en fest som saknar motstycke i livesammanhang idag.

Orkestern spretar åt alla håll och balanserar och vinglar fram med trombon tuba tvättbräda banjo steelguitar tremannakör hela paketet plusmeny och extra allt på gränsen till kaos och totalt sammanbrott, men det är så den här musiken skall spelas och det är ett under att det kan vara så pass tight i alla delar. Springsteens arbete som publikdomptör, showman är ohotad. Jag har aldrig sett någon annan med en sådan karisma på scen. Berättelserna om den amerikanska människan förstärks av att den sanslöst kompetente svarte kompgitarristen körar med en röst djup och bred och en inlevelse som vore han tagen direkt från bomullsfälten och slaveriet. Allting spretar och sticker iväg åt olika håll, men Springsteen lyckas hålla ihop det till en sammanhållen show.

Han är en jävel på underhållning. Men han är också en jävel på att berätta historier som är viktiga. Krigsprotester och Bushprotester varvas med folkfest och ramalamadingdang-reverendrabblande långa utläggningar som tagna från den där gospelgudtjänsten i Södern. Det går inte att värja sig för någon av delarna, varken allvaret eller festen. Och det är vad som gör honom till världens bästa scenartist i mina ögon. Det kan spreta åt alla olika håll på skalan, men det är alltid angeläget. Och det är live man ska uppleva hans musik. Och bandet tågar av mot en röd fond och samma sirensång som vid intåget, högt högt och publiken tågar ut som i andakt efter flera timmar av något slags svårdefinierad mässa med den enda pastor som lyckas engagera mig i de här historierna. De som handlar om det amerikanska folket och dess själ. För ett år sedan fick vi se det på ett annat sätt, men det här visar en helt annan del av det där.

För soundtrack till texten, ladda ner: Alison Krauss - Down In The River To Pray.mp3

Poker, pizza och porr

Numera kan man få sin pizza i en kartong med fyrfärgstryck från något av alla miljontals nätpokerbolag. Konstig koppling kanske, men jag tycker det mediavalet säger ganska mycket. Typ att det är det är snubbar med bardisk i furu hemma som äter mycket pizza, och detta gör de gärna uppkopplade mot något nätpokerbolag, för att tjäna ihop till en resa till Vegas men det slutar med att man får gå ner till sin vanliga juggepizzeria och köpa middag igen och hoppas att nya numren av Slitz och Moore har landat på hallmattan när man bärgat hem den tolfte hämtVesuvion den här månaden. Hela pokertrenden känns lite sådär småtragisk och ledsam. För mycket ensamma pojkar.

Dagens låt

QvinnoKebab!

Året är 2006 och det finns tydligen en stark efterfrågan efter att få äta bröd för Qvinnor med kebabost som pålägg. Kebabost! Ost med kebabsmak: Mjukosten du inte visste att du behövde.

Bruceblogg all over again

Det finns tydligen freaks som ligger och huttrar utanför Hovet sedan igår förmiddag, för att befinna sig först i kön till söndagens konsert. Det är såå sjukt. Jag fattar det inte. Själv tänker jag hjälpa en kompis att flyttröja hans lägenhet (typ slå sönder förbrukade möbler, slänga stora saker från höga höjder ner i en container, och andra macho-grejer), gå på bio eller utställning, sova i en riktig säng och äta schyssta middagar och kanske dra ett par drinkar, för att först framåt 19-tiden på söndag i sällskap med pappa dra på mig flanellskjortan och halmhatten för vidare färd mot Hovet via ett par öl.

Det känns betydligt behagligare än att ligga och frysa i ett kupoltält på Globentorget som nåt slags Skinnarmo-figur. Trist att sommaren var så kort i år.

Evighetssysselsättning

Det här var ju sanslöst snyggt.

Lönnhaka?

Igår kväll, medan PJ kollade på Sex & the City-avsnitt (hur många gånger kan man titta på samma avsnitt av en serie utan att tröttna? Svar skickas till: "Kvinnliga 70- och 80-talisters gemensamma nämnare") letade jag mig fram till Studio Virtanens web-sändningar på TV8:s sanslöst röriga webplats.

Jag har inte sett något av det sedan vi flyttat till ett hus utan TV8 i utbudet. Men gosh, avsnittet där Ebba von Sydow intervjuas var något av det roligaste jag sett på TV. Programledare och gäst formligen hatar varandra på något vis, och de syrliga frågorna och svaren haglar. Underbart! Man kan även ta del av en Aschberg-intervju. Aschberg har en stil som jag gillar skarpt. De två intervjuerna är mitt web-tv-tips till dig idag.

En fråga har uppstått, eftersom man ser bilder på Virtanen överallt nu för tiden: Har Virtanen komplex för en eventuell lönnhaka? Frågan uppstår eftersom han på samtliga bilder liksom vinklar ner hakan, så att den får en skarp haklinje och man ser mer av hårfästet än av halsen. Klassiskt trick som även skulle kunna kallas Kristoffer Ahlbom-tricket, eller Carreca-tricket för den delen. I Virtanens fall kan man eventuellt anföra att han är så pass mycket längre än alla fotografer, att han tvingas titta ner på den som avbildar honom. Lönnkomplexet går ut på att man mår dåligt av att se sig själv på bild, där en begynnande dubbelhaka suger åt sig all uppmärksamhet, och därför liksom skjuter fram pannan för att inte halsen och underdelen av hakan skall blottläggas för tydligt i bild.

It takes one to know one.

Gold in the air of summer

CDG 040517

Rubrik saknas

90-talspoesi

I'm feeling supersonic
Give me gin and tonic
You can have it all
but how much do you want it?

Dagens låt

Idag är det en många olika låtar som aspirerar på titeln:
Alf - Gröna Linjen
Prince - Little Red Corvette
Springsteen - How can a poor man stand such times and live?
Suede - Animal Nitrate
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Anna Ternheim - Anywhere I lay my head
Leonard Cohen - Famous blue raincoat
Hederos & Hellberg - Epitaph (Black & Blue)
Håkan Hellström - Gatan fram
U2 - Angel of Harlem

bland andra.

Roligast på TV4

Städtanten Evelyn ger sköna husmorstips i TV4s Äntligen hemma. Hon är fantastisk. Evelyn verkar vara utsänd with a mission från USA att lära svenskarna att städa, och hon verkar tycka att städning är det absolut roligaste som finns. Jag kan inte sluta skratta åt hennes sköna snack. Ex: "Ibland man måste scrub den kacklade vägg i badroom och också foug som annars blir mögel. Man måste rengöra den bubbelbadkar också, med disinfection kanske när man badat 10 gånger." Evelyn är lätt bäst på TV just nu. Märkligt sammanträffande förresten att TV4 denna vår poppat upp inte mindre än 4 stycken engelsmän/amerikaner i svensk exil, som nya tv-personligheter i något av deras program: Sköna Evelyn, en snubbe som är trädgårdsmästare i trädgårdsprogrammet som pågår just nu, och dansdomarna i Let´s Dance.

Ikväll

Distade gitarrerna som hamrar och hackar sig fram i outtrot till Fix you är kanske 2005 års snyggaste gitarrer och när man kombinerar dem för fullt spjäll i huvudet med varma sommarkvällen, susar fram på cykel över S:t Eriksbron genom aprikosfärgad värld över gråblåa kanalen och grågråa bangården med eldblänkande fönsterrutor i 270 km/h (kan inte cykla långsamt) förbi andra cyklister, blå skalbaggebussar stånkar breda farliga EU-flaggade över bron, svänger mig av på Röret rakt in i solen över Karlbergs slott och trottoarerna fullsatta av folk som lever igen, i Stenstaden som glöder i isblått mandarin ockra smutsvitt lindblomsgrön Miamiflamingorosa kopparärg tre longboards nerför backen skräller och kränger vitlök och hundskall Ferrari gnisslar metalliskt in genom vidöppna fönster.

With a bullet

Nytillskott på jobbiga listan:

• Bildrulle

Postkodlotteriet

Varför går folk runt och frågar brandmän, taxichaufförer och receptionister hur man blir medlem i Postkodlotteriet? Ingen frågar någonsin mig hur man blir medlem i Postkodlotteriet. Och när bytte postnummer namn till postkod? OK att man köper ett programformat, men får man inte ens modifiera namnet på programmet så att det passar i det land som det sänds? Och borde det åtminstone inte heta Postkodslotteriet?

Sluta fråga brandmän, poliser, sotare eller dagisfröknar, gå in på den välfyllda hemsidan, med spännande informativa intervjuer med Anna Book (Postkodrevansch!) och pingstRickard. Sist men inte minst: PostKodNyheterna i PDF-format!

Tjuvlyssnat eller påhittat?

Alla hyllar Tjuvlyssna.se just nu. Jag är som vanligt skeptisk. Det är ju skitkul med sådana projekt, men jag kan inte sluta vara överdrivet källkritisk till sånt här. Och det var en tanke som slog mig redan när den där konststudenten gav ut en bok med "smyglyssningar" som examensarbete från någon konstskola för något år sedan (hittar ingen länk).

Hur stor andel av de som tipsar om diskussioner sitter hemma och brainstormar ihop något "tokroligt" som kanske can make it to the top? Samma fenomen drev bikt.se i graven. Det börjar bra, och eskalerar snabbt i galenhet, i takt med internetfolkets galopperande publiceringsfåfänga, och slutar med uppdiktade far out-prylar som inte alls är tjuvlyssnade, snarare påhittade. Spelar det någon roll om det är tjuvlyssnat eller påhittat? Jag tycker ju det. Och genast blev det inte alls lika kul.

Dagens....epistel (?!)

Dagens låt är nog den mest otippade hittills. För av någon anledning har jag en version av C M Bellmans "Glimmande nymf" (epistel nr. 72) i min Ipod, och när man ligger på Tolvöresholmen och kollar på Stockholmssiluetten i eftermiddagens motljus, så får man ju en helt annan inställning till gamla dammiga Bellman-bitar. Fjällgatan och Söders östra höjder, Slussen, Saltsjöqvarn och gatan av starkt glimmande solljus hela vägen in till stan. Ungefär som att sitta mitt i sången alltså, men sådär 250 år senare. Så, till följd av dagens kontext är dagens låt "Glimmande nymf". Och Rosendal är endast uthärdligt strax innan de stänger sådana här söndagar.

Nu kanske ni tror att jag springer runt på Djurgården i snabeltofflor och mantel helgerna i ända, men så är inte fallet. Just idag passade dock Bellman och koltrast ganska bra.

Babyresan - månad för månad

TV3 och TV4 tävlar om vilken kanal som kan visa sämsta söndagsfilmen. Maid in Manhattan mot Hulken. Denna bottenstrid resulterar i att man istället kan lusläsa nätet efter en tids frånvaro.

Sådana här djuplodande artiklar är ju kul:
Persbrandts och Sannas babyresa - månad för månad
Mikael Persbrandt och Sanna Lundell har fått en son. Men vägen fram till familjelycka har varit kantad av trassel. Aftonbladet har kartlagt bebisens tid i magen.
/.../
Så lik är Persbrandt Ulf Lundell.

• Båda är snygga och har stark utstrålning.
• Båda försörjer sig med hjälp av den kreativa hjärnhalvan, en som skådespelare och en som musiker och författare.
• Båda har en klassisk machostämpel och ses som "riktiga karlar".
• Båda klär sig enkelt och har ofta skäggstubb.
• Båda har alkoholproblem.
• Båda beskrivs som komplicerade i nära förhållanden.

Som så många gånger tidigare undrar jag hur man känner sig som yrkesstolt journalist när man krystat ur sig ett sådant knäck? Är det de här kartläggningarna som man ser skimra i horisonten när man kommit in på JMK, eller är det någonstans på vägen det halkar snett? Tack snälla Tobias Lindner för din djuplodande kartläggning av bebisens tid i magen.

Trött tröttare tröttast

Vill någon vara vänlig och förklara för mig vad yngsta brodern Schulman aka Stureplansombudsmannen aka Innerstadspress-krönikören aka traineen från Luuks Gokväll Sverige aka resereportern i Äntligen hemma har gjort för att förtjäna denna mediaexponering?

Schulman tycks ha målat in sig i ett fack som är det perspektiv som allt han gör utgår ifrån, Stureplansombudsmannen ska väl vara något slags edgy politiskt inkorrekt humor med antijante som ledstjärna, men det är så tråkigt att man bara somnar. Samma sak gäller krönikorna han skriver i innerstadspress-tidningarna, som är precis lika trötta, med samma perspektiv, det något överlägsna, insnöade överklassperspektivet som väl är till för att uppröra någon. Frågan är bara: Vem tycker att det är roligt? Vem tycker att det är upprörande? Det är verkligen outhärdligt tråkigt och poänglöst alltihop.

Helgens bravader

Sa jag förresten att min helg i Luxemburg var helt sanslöst lyckad? Jag har nog aldrig skrattat så mycket under en helg som jag gjort den gångna. Därav bakslaget av att komma hem kanske?

Allt från att dricka öl med justitieminister Bodström framför en visserligen olidligt dålig fotbollsmatch, träffa massa bankfolk, middagar på bra restauranger till fullt överkomliga priser, balkongen ut över floden nere i Grund och solgasset där under hela eftermiddagen, årets första solbrända armar, nattliga nattklubbsbesök som känns bra mycket mer internationella än hemma i Stockholm, den interna jargongen som liksom aldrig tar slut, och syret som nästan tar slut under alla livliga diskussioner, den bästa indiska mat jag ätit, den bästa thaimat jag ätit, de märkligt starka drinkarna, transvestitgängen och öststatshororna och pundarna som hänger här och där i gathörnen, körsbärsträden blommar som rosa fyrverkerier, oförstörda blombemängda rabatter och parker (mycket ovanligt med snygga, välskötta rabatter med blommor i här i Stockholm, mycket vanligt i små furstendömen) och okända träd som dignar av blommor redan i slutet av april och den alltid närvarande morgondimman och bagerikulturen och den röda solnedgången bortom fälten och vattenångepelarna ur franska kärnkraftsverkens kylvattenskorstenar och stämningen av 6-7 svenska 25-30-åringar som ligger i en soffa och kollar på film när regnet forsar ner.

Det är underbart att komma ifrån på sådana små andningshål, och bra att ha ett nätverk som är väl utspritt över Europa, för att kunna göra sådana små punktinsatser och få fylla hjärnan och sinnena med lite annat än vad vi har här i höga kalla Norden.

Flygturen hem var däremot inte lika gemytlig. Jag har aldrig haft några problem med starter, landning, turbulens, dålig sikt eller vad som nu kan tänkas förvärra upplevelsen av att flyga. Det var bara obehagligt på något vis, och jag kan inte sätta fingret på varför. Jag kände mig lättad när vi tog mark igen.

Elegi

Det är nu två år sen som vi träffades igen i Montréal, efter ett halvår av långa telefonsamtal och msn-sessioner. PJ pluggade på Concordia och jag pluggade hemma och fick ett skadestånd och födelsedagspengar som möjliggjorde den där resan för att mötas upp och gå New Yorks trottoarer tillsammans efter det långa halvåret.

Den våren lyssnade jag många gånger på Winnerbäcks Elegi. Kanske det enda han gjort som jag tycker är riktigt bra. Det finns rader i den som bränner till som inget annat han gjort.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
det berättade, du saknar mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

Jag låg på sängen igår kväll, PJ i soffan strax bredvid i febersömn. Det är annorlunda nu än det var för två år sen. Man kan se tillbaka på den tiden med något romantiskt skimmerfilter, jag skickade tidningar, godis och blandskivor till henne, hon skickade stora vykort eller brev med långa texter eller bara korta ord. De korten är de mest romantiska, att göra sig besväret för att skicka ett kort med bara tre ord på. Vi var så mycket mer romantiska då, något som distansen framkallar antar jag. Man lämnar alla praktiska göromål åt sidan, och ägnar all kraft åt romantiken. Inga diskussioner om frukostbröd och tvättider, bara bra och viktiga diskussioner. Vi var mer intellektuella då. Det kändes mer stormande då.

Men lugnet lägger sig över lägenheten som vi bor i tillsammans. Det är en annan fas i det där, och den är förstås annorlunda. Man stannar sällan upp och sätter upp fingret i luften, men trots att de romantiska gnistorna kanske falnar eller sprakar mindre tydligt så finns där en helt annan kraft nu. En klart stabilare grund. Det är vi två mot resten nu.

Vart vill jag komma med det här? Jag låg på sängen igår kväll, läste tidningar och lyssnade på SR:s Musikjournalen Live med Anna Ternheim. PJ halvsov i soffan, sjuk under ett täcke. Hon gjorde bland annat en cover av Elegi, och den skickade mig tillbaka till den där känslan för ganska exakt två år sedan, när vi gick på New Yorks gator och anförtrodde varandra allt, efter det där tunga halvåret på olika sidor Atlanten. Att Anna Ternheim dessutom väljer en så opretentiös låt som Brothers in Arms med Dire Straits när hon får välja en favoritlåt i radio, är bara ännu ett tecken på att hon verkar vara en rätt skön människa. Därför är dagens tips att kolla in gårdagens program via länken.

Jag sa inget till PJ, lät henne sova vidare i soffan. Hon åker till Köpenhamn på konferens över helgen, och under de här helgerna när vi är ute och reser på egen hand, kommer den där känslan från när vi var tillsammans på distans tillbaka. Jag gillar den känslan av längtan, men jag gillar vardagen och känslan av närhet och gemenskap än mer.

Oinspirerad och less

Ööööööhh. Less på vardagen. Less på Stockholm. Less på ankdammskänslan. Blir alltid såhär. Borde kanske sluta med kortsemestrarna. Stress för att koppla av är kanske inte rätt metod. Trist vardag. Likgiltighetskänslan är den samma varje gång man kommer hem. Äh, packa upp? Äh tvätta? Äh handla mat? Äh jobba? Äh allt. Varför alltid så vilsen när man kommer hem? Någonting mellan nätverkskortet och vägguttaget kraschade igår. Ännu en droppe aggression. Gör mig så trött. Att ha sönder elektronikprylar är något av en specialitet för mig. Går det att laga det här?

Längtar efter sommaren, men vaddå kommer det alltid att vara såhär hårt att komma tillbaks från lite high life? Man kanske borde jobba året runt utan semester, om det ändå ska vara så tråkigt att återkomma till vardagen? Känslan av likgiltighet är den värsta jag vet. Så oinspirerad till det mesta. Så jag slutar den här texten här. Ska gå och köpa förkylnings-kit till PJ, hon ligger däckad och kommer troligen inte iväg till Köpenhamn över helgen.

Jag vet inte vad det är som ger en sån slö känsla när man kommer hem från en semester.

Screw you guys, I´m outta here

Tisdag i april

Mein Gott, vilken vidrig vidrig vidrig jobbdag idag. Mitt huvud höll på att implodera under hela eftermiddagen/tidiga kvällen, men jag överlevde helt otippat. Så sjukt mycket att göra just nu (shit vad tråkigt det är att läsa om folk som beklagar sig över att de har mycket att göra på jobbet) och jag har suttit och trixat i Excel och pratat i telefon och sprungit hit och dit och läst en massa och skrivit en del och mailat och pratat mer i telefon och suttit och stirrat rakt ut i luften ibland i en lätt attack av paralysering.

Till slut satt jag kvar helt ensam och telefonerna tystnade och mailen slutade plinga och det är då det är som bäst att jobba. Någon kanske opponerar sig och tycker att jag är en mycket träig människa, men det är kanske det bästa som finns; att sitta själv på ett tyst kontor och jobba med att trixa siffror i Excel mellan säg 18 och 20. Att jag dessutom tycker att Excel är det bästa och tuffaste programmet gör väl bilden av en träbock till människa än mer självklar.

Både PJ och jag kom hem från våra jobb runt 20 eller så, och det kändes ju mycket karriärsmässigt och sånt där som man på något underligt sätt glamouriserar när man sliter med små fempoängskurser som man inte lär sig något av på universitetet, och då tänker man att man aldrig någonsin ska längta tillbaka till studietiden. Det är inte så glamouröst när allt kommer omkring, att komma hem vid 20 eller senare, handla champinjoner för sju kronor på Konsum och sedan laga mat (laga mat är för övrigt bra sätt att varva ner från jobbet).

MEN, trots allt, det känns på många sätt ganska fint att vara vuxna och förvärvsarbetande, med uppgifter och åtaganden och inte bara slacka runt och läsa några kapitel här och skriva någon rad där som man gör på universitetet, men inte egentligen känna att man GÖR NÅGOT. Jag har lovat mig själv att inte efterhandskonstruera min studietid som någon lössläppt och livsbejakande tid då mitt intellekt stod på sitt livs högtryck. Det var mest disciplinerat jobb, en molande stress, en känsla av otillräcklighet för uppgifterna och avsaknad av ledighet. Att plugga var...slitigt. troligtvis på grund av att jag jobbade så mycket under tiden.

Mitt huvud värker fortfarande, men två bra saker ikväll. PJ hittade en toppenlägenhet i Antibes och den är ledig och den är lagom i pris och den är helt enkelt perfekt, så vi ska lägga en deposition för att bekräfta bokningen. Det måste ligga en liten fransk pudel begravd någonstans. Too good to be true.

Sen såg jag det här på nätet och fick värsta gåshuden flera gånger när jag såg videoupptagningen av dagens låt från häromdagen som framförs i Asbury Park. Går nästan ner i spagat över tanken på att jag fick tag i biljetter till den där festen. Oh. Om ni inte fattar, kan ni spola fram till jag tror det var 5:13 in i klippet, och sen se mig i ögonen och säga att Springsteen inte är en förbannat fängslande scenpersonlighet? Be my guests.

Sen hade jag glömt att den här dagen var den värsta på länge. Mitt huvud håller på att sprängas. Och imorgon finns inte just nu.

EXTRA - bara idag! (och ett halvår framöver)

Gripandet av Hagamannen och hans erkännande var precis vad kvällstidningarna behövde för att säkerställa att man lyckas fylla upplagorna under några månader, kanske ett halvår, framöver.

Vem minns inte klassiska kvällstidningskassakor som Knutby-målen eller Tsunami-katastrofen, och hur lång tid kvällstidningarna kunde surfa på de vågorna av personliga tragedier? Kvällstidningarna behöver tragedier med inslag av våld, sex, blod, mystik och ond bråd död för att kunna klämma ur sig livsviktiga artiklar som "EXTRA - Min dotter var dagbarn hos Hagamannen" eller "EXTRA - De ska se in i hans hjärna" och annan livsviktig idissling av information som slår undan benen på allt vad personlig integritet heter. En upprepning in absurdum som knappast grundas i något vidare nyhetsvärde eller ens läsarintresse, snarare möjligheten att sätta sensationslystna rubriker.

Men det är lätta tecken att fylla blaskorna med, under ett halvår framöver. Nu vet vi vad vi får i kvällstidningarna under de kommande månaderna.

Ogillar läget

Alltså, på allvar. Topplistan i P3 är ingen walk in the park just nu, då alla schlagerlåtar tagit plats. Det finns typ en låt som slagit sig in på top 20 utan att ha varit med melodifestivalen. Och det är Tompa Ledin med eposet "Gilla läget". Lyssnade på den förra söndagen, och minnena av alla soplåtar återkommer nu när radion står på.

Gilla-la-la-la läget alltså.

Fick jag göra ett grillspett av låtar så skulle det bestå av Gilla-la-la-la läget, Sandra Dahlbergs "Jag tar vad jag vill ha", Linda Bengtzing och Pling Forsman och sen skulle jag rotisseriegrilla det tills de förkolnades och försvann upp i rök. Poff borta.

Jag tar det jag vill ha, jag tar det natt och da’
Nu står du på tur
Jag tar dig när jag vill och sedan en gång till
Här kommer jag
Ja’ tar det jag vill ha, jag tar det natt och da’
Ge mig allt
Jag tar dig här och nu, du ska få se det du
Jag gör som jag vill

Igår åt vi värsta grymma middagen på Centro, imorse cyklade jag min cykel genom stan från gamla boendet till nya boendet, soldränkt och vårdammigt och vackert. Nu ska vi väl gå över Västerbron eller motsvarande och kolla på hur snygg den här staden faktiskt är. Man måste gilla-la-la-la läget. Förutom att det är så svårt att få tag i en sittplats i solen för att fika eller äta lunch. Stockholmare som är svältfödda på sol finns det gott om.

(Oj, såg nu att min blogg börjar bli en skuggblogg till Virtanens blogg. Skäms på mig, copycat)

Dagens låt

Dagens låt är Mary don´t you weep - Bruce Springsteen.

Den låter som Österlånggatan en söndagkväll i maj och konserten på Hovet är slut och vi går armkrok genom mörka gränderna där zigenare spelar vingligt dragspel och sprucken fiol någonstans i mörkret och otakten och crescendot studsar fram som flipperkulor mellan trånga grändväggar och längs Skeppsbron kan man snubblande armkroka sig fram i djupblåa vårnatten genom Kungsträdgården där rosa körsbärsblommorna slutit sig för natten och man kan se att sommaren kommer över takåsar och skorstenar nerför Nybrogatan förbi Dramaten över Norrmalmstorg, genom glasfasader uppför Hamngatan, snurrar runt ett par varv i Sergelrondellen, innan den fortsätter bort genom rosa dimman som ligger och vakar över Kungsholmen i vårens varmaste natt. Den låter som ett soundtrack från en egen värld som jag vill försvinna in i.

Förnedringsflyget

Jag hyllar lågprisflygets genomslag, eftersom det gör att man nästan slipper fundera på om man ska resa någon stans om man får erbjudandet och har tiden. Max 1000 spänn och man är på plats liksom. Och på grund av det låga priset kan jag också acceptera den sjukt låga komforten och glamourfaktorn. Det är förnedring att flyga Ryan, men det är bara ett sätt att ta sig från punkt A till B. Det är också ett helt annat klientel av människor på exempelvis Skavsta än på Arlanda. Egentligen har hela grejen med lågprisflygen rätt stora likheter med att förnedra sig på ett pendeltåg för att komma till jobbet. Man får vad man betalar för.

Därför är det så konstigt att det ALLTID på dessa förnedringsflyg finns folk som inte accepterar faktumet att 199 kr för att flyga inom Europa, är rätt billigt och därför ger just bara en flygtur och inget annat. De som prompt ska klaga på att kön till incheckningen är lång, att man måste vara på plats lång tid innan man ska lyfta, att det inte ingår ett helrör gin och några vinflaskor att dricka under flygtiden, att det inte finns ungmöer som strör mimosablad längs passagerargångarna eller erbjuder fotmassage. Senast när vi flög till Östersund råkade vi ut för en sådan medresenär, som i brist på ovanstående trivselfaktorer istället ägnade sig åt att vara rätt otrevlig mot alla andra.

Företrädesvis handlar det om lätt alkoholiserade medelålders män med en viss air av bedagad playboy, som minsann egentligen har samlat ihop en halv miljard Eurobonus-poäng genom åren och bittert och högljutt konstaterar att Ryan minsann inte är att jämställa med Lufthansas First Class. De refererar gärna till själva flygandet som en "Europaflight".

Man får känslan av att de här lirarna egentligen skäms så in i helvete för att flyga billigt, och därför måste ta varje tillfälle i akt att påpeka att det minsann är dåligt skött, obekvämt eller snålt. Faktum är att det är de gnällrövarna som drar ner betyget för hela lågprisresandet. Betala vad det kostar att flyga med ett annat flygbolag och håll käften då i sådana fall! Det är en filosofi som jag tycker är OK just på grund av det låga priset. Personligen lägger jag gärna reskassan på annat om det gäller så korta flygturer.

Den sunkiga komforten är ett resultat av det låga priset vilket i sin tur ger mig en helt annan möjlighet att resa, än om jag skulle vara tvingad att flyga Lufthansa och betala 12´ för en tvåtimmars flygtur till Tyskland. Om en vecka förnedrar jag mig igen.

Samma ämne, men bättre

Aftonbladets Lena Sundström skriver idag om samma sak som jag var inne på i tidigare inlägg om LO:s sunkiga Val2006-kampanj.

Tungsnubbling

Jobbiga ord att läsa högt och få till rätt uttal utan att behöva tänka till en extra gång:

• plåttermos
• fläskhare
• påste
• interneteran

Förnämt elegant med prägel av stora världen

Jag stör mig lite på de allra flesta krögares teknikfrånvändhet. Det är ytterst sällan man kan hitta en snygg, uppdaterad, funktionell och smidig site om en restaurang. Varför är det så? Det behöver ju liksom inte vara IT-bubblans Grodan Sergel-ambitioner, med bredbandsuttag i bardiskarna och borden(minns ni dom? haha), men lite info, menyer och kanske möjligheten att boka bord åtminstone? Istället för grundläggande info direkt från krögaren förpassas man till någon såsig alltomstockholm-site, där diverse rättshaverister använder kommentarsfunktionen till att ta ut eventuella oförrätter (se tidigare inlägg om sådana här) istället.

I internet-erans och anglofieringens tidevarv kan jag därför tycka att det är lite smådumt att döpa sin nya restaurang till Mondän. Det blir ju lite kaos i skallen. För det är inte helt självklart att www.mondan.se är rätt siteadress att välja, och ok nu har de valt den, men det känns ju feeeel. Och det finns inget som känns rätt.

Eller så är det bara jag som helt och hållet omfamnar anglifieringen och anser att även restauranger ur ett varumärkesperspektiv bör välja namn som är möjliga att konvertera till internet, som rimligen bör vara en hyggligt viktig kanal för marknadsföringen? Restaurangen Mondän verkar dock vara toppen, med eller utan logisk webadress, men det känns inte mondänt att ha en ologisk webadress.

Onsdag fm

Vem har sagt att det är degigt att sitta på ett kontor hela dagarna? För att sammanfatta den här dagen i några korta punkter har jag bland annat:

- Undertecknat ett brev på slovenska, av vilket jag förstås inte förstod ett ord (?)

- Lyssnat på en halv, osläppt proggcoverskiva med Springsteen. Komplett med zigenarorkester-feeling, bastuba och tvättbräda. Gav ett tveksamt leende på läpparna.

- Läst den här Witt-Brattströmska debattartikeln, vilken jag tyckte var en höjdare.

- Köpt ~ € 6 000 000 och skickat till Schweiz (ja, i tjänsten då.)

- Kollat på en halvtimmes PP som inkluderade både "We are the world"och Barry McGuires"Eve of destruction", Zlatanbilder och hajktrick i en stor filmsal.

- Ätit överbliven Ragusa-bar som en kollega gav mig.

- Diskuterat japanska påsar med en värmlänning.

- Fått inbjudan till en konferens i juni.

- Kollat upp vad det kostar att hyra en bil på den gamla militärflygplatsen utanför Frankfurt.

Och jag har inte ens ätit lunch än.

Att känna sig livs levande

Alltid samma tomma känsla när man kommer tillbaka efter att ha fått lite smak av något annat än vardagen. Jag kommer aldrig ifrån det, hur väl jag än trivs med mitt liv, så blir jag alltid lite nedslagen av att komma hem från en semesterresa.

Jag älskar det verkligen, livet där uppe i Jämtland. Man tittar upp mot fjället och bryr sig om väder och vindar, och man letar upp en plats där man har fri sikt till toppen, och man fantiserar lite om hur det är där uppe på toppen.

Jag hyrde ett par skidor den här gången. Lämnade instruktioner i förväg om att här önskades ett par fartstabila jävlar, inget jävla hopp och lek och jolm. 180 cm långa, tunga av extra blyinlägg, vassa som knivar och styva så in i helvete. Nästan skräckinjagande i sin trubbiga kompromisslöshet. För skidåkning är kanske det enda som jag anser mig vara något av en expert på. Kanske den enda aktivitet där jag känner att jag är vassare än cirka 99% av alla andra åkare, en sport där jag vågar sticka ut näsan och säga att; ja jag är faktiskt jävligt bra på det här och låt mig visa, den där branten skrämmer mig inte det minsta.

Och de hyrda skidorna skar som expresståg över ojämna pister, och jag råkar ibland se i ögonvrån att de som hänger upp i liften sitter och tittar på mig när jag störtar ner för branten i full kontroll och för de flesta omöjlig fart. Det är en bra arena för att visa sig på styva linan. De som sitter i liften försvinner upp, och vi ses aldrig mer. Jag gillar det, att klä in kroppen i högteknologiska plagg som stänger väder och vind ute, justera till rätt form, spänna hårdare och sen bara försvinna ner för omöjliga branter utanför de vanliga pisterna. Kanske det enda som jag vågar påstå att jag behärskar till fullo.

När dimman ligger och duggregnet strilar i dalen, ser jag molnbasen från ovan. Här uppe skiner solen igenom och snön är kall. Vi är ganska få som trotsat regnet och belönats med fantastiska förutsättningar. Pisterna ligger näst intill tomma nedanför, eftermiddagssolen ligger på från sidan och konturerna i snön blir markerade och kastar skuggor. Det blåser men Gore-Tex mot regnet, fleece mot kall snö. Det är en tydlig kamp mellan vad jag orkar och kan, och vad fjället utmanar mig med. 10-15 minuter senare står jag längst ner i systemet med adrenalinet pumpande, hjärtat bultande och benen värkande och längtar bara upp igen. Jag vill ha mer av det livet, men det blir sällan mer än några dagar per år. Det är sällan man känner sig så levande som under en riktigt bra skiddag. När man står där nere på verandan med sin öl och blickar upp emot branterna och känner att fan, jag vann idag igen. Just då känns det som att det är vad livet egentligen borde bestå av.

Välbefinnande

Jag tror jag skulle kunna trivas ganska länge med att ligga i soffan innanför nytvättade fönster (visserligen regnstänkta) med solen kvällsspelande över smutsvita dockhusfasaden på andra sidan med några få tjocka bitar av den godaste choklad jag någonsin ätit (Åre chokladfabriks mörka med hela hasselnötter) och till det ett glas portugisiskt eldigt rött med tydlig russineftersmak och med hjälp av min laptop leta efter passande lägenheter i exempelvis Cannes/Juan les Pins/Antibes with magnificent full ocean view at the old harbour for hire v. 29.

Någon pratade om så kallad "svenskvecka" på Rivieran v. 29. Ett fantastiskt fånigt påfund förstås, och det gör mig lite orolig att semestern skulle förstöras av svenska brats flockmentalitet, men den veckan får det bli.

Gone skiing

Tjena på ett tag

I Ryssland dricker alla vodka hela tiden

Öh fördomsfärgad journalistik?
En bandyspelare från Sandviken med uttalad alkoholism får proffsanbud från Ryssland, journalisten ifrågasätter hur klokt det är att flytta till Ryssland. Underförstått: I Ryssland är ju alla alkoholister.

Personligen tror jag att det är minst lika stor risk, troligen större, att falla in i alkoholism om man går och drar i Sandviken.

Konformitet

Sneddar tvärs Johannes kyrka, spöklik tegelhög på åsens högsta punkt, belyst underifrån. Vinterblöta grusgångar vårdammiga trottoarer och härifrån är alla vägar nerförsbacke. Våren hänger i kyliga luften runt kl 23. Vårens första fotboll avklarad och tungan smakar sött och plast. Öronen bullrar med Knife och ångestvrålande technopop för fullt reglage, blandat med It´s alright ma (I´m only bleeding), slipper man höra när någon smyger upp bakom. Läskiga ödekvarter och takvåningar som glöder i nattmörkret, sånt man aldrig ser i dagsljus. Ecole Française etablerad 1862 låter ju vackert och speciellt, men därinne bakom avgasfläckiga fönster är det precis som vanligt fanerdörrar och kantstötta hörn, svampmålade väggar med grupparbetskollage. Jag undrar mycket hur det är att stöpas i en sån homogen form, alla har välbärgad bakgrund och framtid och socialklassöverensstämmelse och hela sommarmånader på Côte d´Azur, och det måste vara en lite torftig uppväxt att bara stötas och blötas med sådana klasskamrater, och förstås fiiinare att prata franska eller engelska utan stakningar och torftiga meningsbyggnader. Jag tackar vettiga föräldrar för att aldrig ha behövt homogeniseras så ända från småskolan till vuxenlivet. Vem vet vad man blivit i en sådan omgivning, om man hade tröttnat på allt tillrättalagt en dag och bara kastat sina saker i buskarna. Jag träffar hyfsat ofta jämnåriga som vallats fram den bomullsvadderade vägen och det märks nästan alltid att de saknar dimensioner och perspektiv. Platta människor.

Från Johannes är det nerför åt alla håll, man kan sträcka ut stegen i sluttningen från Brunkebergsåsen och taxibilarna radar upp sig utanför strippklubbarna och nere i t-banan sitter LO:s Val2006-reklam upp. Riktigt idiotisk och störig. Bygger på något koncept om "intervjuer" med ett tiotal olika "arbetare". I samtliga intervjuer ska man inbillas att tro att de intervjuade använt sig av LO:s slagord i denna kampanj, vilket förstås faller på eget grepp. På varje affisch är texten: "Vi har det bra i Sverige, men det måste komma alla till del!" understruken, och varje intervju slutar med en variant på temat: "Jag har inte råd med en borgerlig regering, det har ingen vanlig människa". Allt faller på att man ska inbillas att tro att alla de intervjuade ska ha sagt samma saker. En annan form av indoktrinering för att skapa platta människor än vad Ecole Française åstadkommer, men resultatet blir det samma. Platt och homogeniserat. It´s alright Ma (I´m only bleeding)

Dagens lookalikes

DIF:s brassenyförvärv Thiago Quirino
Dave Lettermans studioman Biff Henderson

Viktiga frågor

Hur kommer det sig att Sveriges samlade pizzabagare inte har något gemensamt namn för en pizza med skinka, räkor och champinjoner? Den varianten har olika namn på varenda liten juggepizzeria. Det är märkligt att det inte finns något vedertaget namn för just en sådan pizza, när nästan alla andra pizzors namn är etablerade. För övrigt är det rätt vanligt att det inte ens finns en sådan pizza på listan. Pizzan med skinka, räkor och champinjoner är märkligt mobbad i Sverige.

Speltrenden: Lyx, glamour och klass!

Alltså alla dessa onlinebetting-bolag, de lockar med så glassiga grejer! Man vill ju bara spela bort hela sin lön på en gång, om det ger chansen till en smak av la dolce vita på riktigt. En bisarr blandning av bikinibrudar("glamourmodeller"), sannolikhetsteori, svenniga snubbar med bardisk i vardagsrummet, och stora pengar i rullning. Jag skrev lite om detta tidigare. Om man skulle kunna få se ett helt tv-program på TV3 eller Kanal 5 utan att få veta att programmet presenteras av någon nätpokerklient, skulle man känna sig lycklig.

Hur stilfullt och elegant verkar inte gårdagens evenemang "Bränn en miljon på 6 timmar!"? Komplett med live-rapportering på Expressens hemsida. Det här är inte längre i gränslandet mellan reklam och redaktionellt, detta är reklam rakt igenom. Och oj så glamoröst sen!

Spridda utdrag ur den glammiga kvällen:

"Spendalotfastashell har alltid drömt om att dansa live till Dr Albans "Hello Africa". Idag blir saken biff! Kl 22:00 kommer Doktorn till Sturecompagniet och framträder i VIP-rummet för laget och utvalda gäster"

"Det ryktas även att Victoria Silverstedt kommer möta upp på Sturecompagniet. Det hemlighetsfulla teamet vill inte avslöja vad Victoria kommer att göra i sitt välbetalda uppträdande…"

"20:30 Nu ska pengarna brännas i luften Laget sitter nu och vräker i sig gåslever och vin på Edsbacka. Notan ligger just nu på 50 000 kronor och rullar fortfarande. Laget ska lämna Edsbacka i ilfart tillsammans med stuntmännen. 21:30 kommer det att brinna av ett sällan skådat fyrverkeri från Drottningholm. Efter fyrverkeriet blir det färd mot Sturecompagniet för mingel med DIF:s hockeyteam. Laget hoppas nu också på att boka upp Systrarna Graaf för ännu ett framträdande på Sturecompagniet."

"Just nu sitter de och dricker vin till ett värde av 5 000 kronor per glas./.../Hummer-limousinen kommer strax att transportera laget till Drottningholm. Om ni har möjlighet att kolla in spektaklet så ta er ner till Drottningholm och kolla in laget och det heltokiga fyrverkeriet. "

"Doktorns framträdande är genomfört under bejublade former. Med tanke på vilka resurser laget hade har det nog varit en bra kväll även för Dr Alban. Laget trivs alldeles ypperligt i Djurgårdens sällskap och barpersonalen har fullt upp med att servera de, vid det här laget, väldigt förfriskade gänget."

"Dr alban har rockat alla gamla godingar, spriten flödar. Jumboflaskorna står som spön i backen och det bjuds på furstligt mycket dricka. Just nu serveras det ytterligare hundra drinkar på silverfat. En av lagmedlemmarna har hyrt big brother Elita för att servera honom Don Perignon hela kvällen. Deltagarna njuter helt enkelt av kvällen och sin ekonomiska situation. De har enligt egen utsago ”the night of a lifetime!”

"Efter 6 hektiska och glamorösa timmar har tiden nu gått ut. Laget har njutit av gåslever, årgångsviner, oerhörda mängder champagne och fantastiska framträdanden"

Jag har inte korrigerat alla stavfel i utdraget från Expressens spännande liverapportering av tidernas fest för lag Spendalotfastashell. Och i morse vaknade de upp igen i verkligheten, troligtvis med en ganska bitter eftersmak av denna ultravulgära variant av la dolce vita.

Hästjazz!

Jag fick till slut tag i biljetter till Springsteen i maj. Det var lite uppstressat där ett tag, efter att jag suttit i möte när försäljningen startade, och sen när jag loggade in vid 9:30 var allt tvärslut enligt Ticnet. Enligt uppgifter på nätet fanns det dock olika kvoter för olika försäljningskanaler, och jag fick tag i läktarbiljetter till slut.

Så nu blir det hästjazz, bluegrass, Michelob och tvättbräda söndag 21 maj. Maj ser ut att bli en månad att se fram emot. För även om musikstilen på kommande skiva kanske inte är mitt prior choice, så vet man att Springsteen live är en showman i en helt egen klass. Aftonbladets förhandsrapport och videoklipp från nätet bådar i alla fall gott för en rejäl fest live. Eftersom Stockholmsspelningen är den sista på Europasvängen, kommer eventuella trötta progglåtar att ha fått lämna plats för träskstorbandsversioner av Springsteens klassiker.

Dagens låt är därför Bobby Jean.

Skattefuskare

Fler och fler valårsskandaler poppar upp. Gunilla Carlssons resväskor försvann på väg till Washington DC och hon blev tvungen att gå på GAP och kita upp sig på nya trasor. Sen försöker hon då dra av det på skatten istället för att ta det med försäkringsbolaget. Allt enligt intervju i morgonens SVT-sändningar.

Självklart skyller hon på att hon haft mycket att göra, att hon inte haft tid att göra det ordentligt. Det är ett argument som kommer upp i princip varje gång som någon offentlig person försökt sig på en liten skattebluff (Mona Sahlin, Gudrun Schyman...). Och det är sånt skitsnack. Alla vet att om man är stressad, har ont om tid eller ens inte vet hur man deklarerar, så gör man inte avdragen över huvud taget. Då lämnar man in skiten UTAN avdrag, inte med för många, för tveksamma avdrag. Det är så självklart att det inte ens behöver nämnas, och alla bortförklaringar till skattefuskförsök faller platt. Att göra avdrag tar mer tid än att bara kryssa i och skicka in, om man nu är så överbelamrad så kanske man inte ger sig in i kvittotrixande och traktamenten. Förutsatt att man inte sitter i skiten helt och hållet, rent ekonomiskt. Och det gör man väl knappast som riksdagsman? Kanske läge att hyra in någon som sköter ens privata deklaration så att den blir rätt? Jag är bara trött på folk som ljuger på ett taffligt vis.

Akayism

Akay har under lång tid förgyllt den Stockholmska stadsbilden med skön street art. Hemsidan är klassisk och bjuder på en hel del sköna projekt.
Jag gillar Akay.

Min all time-favourite är den lilla röda stugan mellan motorvägarna vid Norrtull.

"High in a rocky tree-covered area between two busy highways, a miniature Swedish summer cottage painted traditional red with white trim suddenly appeared. Of course, it didn’t actually appear, klisterpete and akay carried it up there. They built the red picket fence to surround the tiny grassy area. They hung the clothes line across the yard. They brought the promise of the swedish countryside everyone wants to escape to, right into the middle of the city. They took an unused, unappreciated space and made it a charming and peaceful place of wonder despite the traffic below, the train passing on its tracks behind, buildings stretching out farther behind those..."

Hang the DJ

Vi mötte Morrissey på en trottoar idag. Han kollade på oss och våra blickar möttes. Men jag brukar alltid titta bort när jag ser kändisar, det känns på något sätt schysst att låta dem slippa ännu en som stirrar när de rör sig på gatorna. Han såg aristokratisk ut i dyr brun rock, med händerna i fickorna i lojt samspråk med någon med sydländskt utseende. Det kändes något surrealistiskt, eftersom dagen började med att jag läste Expressens nätrecension av hans Göteborgskonsert och aprilNöjesguidens långintervju. Och sen möts våra blickar på Kungsträdgårdsgatan.

Jag har nästan ingen uppfattning om Morrissey, förutom att han verkar rätt skärpt och ganska rolig på ett cyniskt vis. Däremot har jag svår allergi mot alla sorters små självömkande Moz-fans med påskliljor i kavajslaget. De som inte kan acceptera att människor utan minst 3 misslyckade självmordsförsök tycker att Morrissey är en bra snubbe. De som inte kan acceptera att han gått från introvert indiegud till listklättrande gubbrockfarbror. De som skulle ge sina högra händer för att få möta Morrissey på en gata i Stockholm.

Sen gick vi till Moderna och åt lamm och tittade på grådassiga utsikten, och alla sorters kulturgroupies och rödhåriga pretentiösa kvinnor. Morrissey var dock inte med.

Hjältar del 1 - 3

Nu måste ändå våren vara på väg

WAAAAAAAAAAHHUU

Smäll upp dubbelfönstren mot solen, se värmen stiga från bläcken, avteckna sig som hägringsslingor mot furuplanksgolven, svävandes uppåt framåt högre snabbare längre. Slå volymen i botten och känn våren stiga in genom vidöppna fönster.

Gud, den här resan har varit så lång
Fyll mitt hjärta med koltrastsång!
Allt det här känns så slitet och nött
Det måste finnas NÅNTING att tro på här
nånting att leva för! Ge mej en uppgift igen!
Vad är det jag inte fattat än?

Adrenalinvargarna sitter och tjuter
på en räls av guld och månen är full
hela världen går omkull.