"I´ve got good neeeeeeews in the morning!"

Det är andra gången på mindre än ett år som jag ser Springsteen live. Båda konserterna kvalar in bland de absolut bästa jag sett, men på vitt skilda sätt. Förra midsommaren var det Springsteen ensam på scen med några gitarrer, en tramporgel, elpiano och flygel. Det var helt fantastiskt. Sådana grymma versioner av exempelvis Downbound train, Bobby Jean och Promised land som gjorde att gåshuden fortplantade sig över hela kroppen. Avslutningen med den övergrymma tramporgelcovern av Suicides Dream, baby dream är och förblir det absolut starkaste ögonblick jag upplevt i form av livemusik. Hovet som en kyrka, nerkrympt och uppfyllt av orgeln och mässande som tog över allt och exploderande pannbenet som en resonanslåda och ingenting annat än den låten och budskapet fanns just där och då. På alla vis ett helt annat uttryck än gårdagens urladdning.

Springsteen är en jävel på covers. Inte bara gör han goda val, han adopterar låtarna och gör dem till sina egna, stöper om dem och förklarar vad de HANDLAR om. När jag forskat runt lite i Pete Seegers musik så är det helt fruktansvärt träigt, men Springsteen har sett den inneboende kraften i de traditionella låtarna, och lyckats ta fram den. Den nya instrumenteringen är inget annat än fantastisk. Introduktionen till historierna gör att man förstår bakgrunden på ett helt annat sätt, och Springsteens koppling till den amerikanska historien framstår som solklar i det ljuset. Som alltid är det bara sekunder mellan samhällskritik och festen. Jag föreställer mig att det är så det sett ut i den amerikanska historien också, och det känns faktiskt som att man får vara med om ett nedkok av det amerikanska folkets själ när man ser det här. En galen sammankomst, med mat öl whiskey en het eftermiddag i Södern, i en församlingslokal efter gudstjänsten. Bandet kommer in som skuggor mot en fantastisk ljussättning, i en scendekor av röd sammet och sänkta ljuskronor, med sirenernas sång från "O brother where art thou" som intågsmusik. Fantastiskt vackert. Man behöver inte vara religiös för att bli lite tagen av sådana sammanhang, och hur han brinner för att visa det amerikanska ursprunget, men ändå gör det till en fest som saknar motstycke i livesammanhang idag.

Orkestern spretar åt alla håll och balanserar och vinglar fram med trombon tuba tvättbräda banjo steelguitar tremannakör hela paketet plusmeny och extra allt på gränsen till kaos och totalt sammanbrott, men det är så den här musiken skall spelas och det är ett under att det kan vara så pass tight i alla delar. Springsteens arbete som publikdomptör, showman är ohotad. Jag har aldrig sett någon annan med en sådan karisma på scen. Berättelserna om den amerikanska människan förstärks av att den sanslöst kompetente svarte kompgitarristen körar med en röst djup och bred och en inlevelse som vore han tagen direkt från bomullsfälten och slaveriet. Allting spretar och sticker iväg åt olika håll, men Springsteen lyckas hålla ihop det till en sammanhållen show.

Han är en jävel på underhållning. Men han är också en jävel på att berätta historier som är viktiga. Krigsprotester och Bushprotester varvas med folkfest och ramalamadingdang-reverendrabblande långa utläggningar som tagna från den där gospelgudtjänsten i Södern. Det går inte att värja sig för någon av delarna, varken allvaret eller festen. Och det är vad som gör honom till världens bästa scenartist i mina ögon. Det kan spreta åt alla olika håll på skalan, men det är alltid angeläget. Och det är live man ska uppleva hans musik. Och bandet tågar av mot en röd fond och samma sirensång som vid intåget, högt högt och publiken tågar ut som i andakt efter flera timmar av något slags svårdefinierad mässa med den enda pastor som lyckas engagera mig i de här historierna. De som handlar om det amerikanska folket och dess själ. För ett år sedan fick vi se det på ett annat sätt, men det här visar en helt annan del av det där.

För soundtrack till texten, ladda ner: Alison Krauss - Down In The River To Pray.mp3