Top 10 - ord fördärvade av bloggers

1. Ljuvligt
2. Outfit
3. Galet (bra/snyggt/kul/whatever adverb)
4. Note to self
5. Populärkultur (om vad som helst, förutom Popjunkien som gör det bra urval)
6. Fashionista (om vem som helst som handlar på H&M)
7. Tokigt (bra/snyggt/kul/whatever adverb)
8. Nicole Richie/Jessica Simpson/Rachel Bilson
9. Söt (om klädesplagg)
10. Oh well

Soundtrack

Om en vecka sitter jag i en hyrbil på väg mot värmen söder om Alperna. Hyrbil och sydeuropeiska motorvägar kräver grym roadtrip-musik. Ikväll roar jag mig med att börja fila på blandskivor att bränna till dess. Det är en svår konst att få ihop väl avvägda skivor. Det blir väl minst två i alla fall. En gubb och en fête - lite eurodisco för att blidka mina diskovänner.

Gubb
1. Franz Ferdinand - Do you want to?
2. Alf - Kunde vart jag
3. The Killers - Somebody told me
4. David Bowie - The man who sold the world
5. Vapnet - Kalla mig
6. Neil Young - Heart of gold
7. Rolling Stones - Under my thumb
8. Magic Numbers - Love me like you
9. The Clash - London calling
10. Kaiser Chiefs - Oh my God
11. U2 - Angel of Harlem
12. Ed Harcourt - Born in the 70´s
13. Johnossi - Chris is dead
14. Guns´n´Roses - One in a million
15. Bruce Springsteen - Spirit in the night
16. The Hooters - 500 miles
17. The Hellacopters - Everything is on TV
18. Jens Lekman - The cold Swedish winter

Fête
1. Cat 5 - Sexy
2. Kanye West & Jamie Foxx - Gold Digger
3. Plastic Bertrand - Ca plane pour moi
4. Armand van Helden - My my my
5. Uniting Nations - Out of Touch
6. Eric Prydz - Fading like a flower (rmx)
7. Interphase - Dr. Feelgood
8. Johnossi - Execution song
9. The Hives - Hate to say i told you so
10. M.I.A. - Bucky done gun
11. Chemical Brothers - Galvanize
12. Basement Jaxx - Oh my gosh
13. Audiobullys - Shot you down
14. Bon Jovi - You give love a bad name

Omkastningar lär ske. Vissa låtar lär försvinna och andra tillkomma. Finns det några andra låtar som måste vara med?

Djurgården brinner redan i september

Jag måste nog förklara mitt ikoniserande av Lundell, liksom göra min programförklaring redan här och nu, för det kan lätt anses gränsa till patetik speciellt i dessa tider, då allt han gör och säger görs till kvinnohat av bara farten. All denna mediapajkastning leder förstås även till att den som hyllar Lundell som ett geni, får klä skott för allehanda glåpord, sprungna ur förlupna rikoschetter av trycksvärteflammande rubriker. Det finns mycket som stör, och jag inser att mitt evinnerliga prisande av denna förbannade, egensinniga, griniga, patetiska, kvinnoföraktande gubbjävel kräver viss förklaring för att inte bara viftas bort som patetik.

Så här var det: I mellandagarna -01 förklarade mitt ex för mig att hon inte älskade mig, och hade nog inte gjort på ett tag heller. Vi hade varit i hennes föräldrahem på Västkusten under 5 tåtrippande, ytterst känslokalla dagar. Jag grät i caféet på Landvetter och visste att det var så jävla över. Mitt livs första kärlek. Borta och förbi, och aldrig skulle något liknande komma åter trodde jag där och då. Jag sov på soffan den sista natten i vår gemensamma lägenhet. Sen på morgonen bad hon mig ta mina saker och flytta. Pappa hämtade mig, det hade snöat hårt hela julhelgen och gjorde så fortfarande. Hon gick och jag slet ihop mina saker med blicken suddig av tårar. Pappa kom och hämtade mig och jag grät som jag aldrig gråtit varken innan eller efter det. Jag hade nog vetat innerst inne att detta skulle hända i minst ett halvår, men inte själv vågat ta upp det. Så feg, naiv och rädd som jag var då.

Jag började om mitt liv och det var i sanning tungt i flera månader. Jag skrev ett par tentor i ren frustration, och klarade dem. Insåg att kanske kunde den här sorgen och känslan av att ha utnyttjats, vändas till något positivt ändå. Jag fann ljuset och hoppet hos Ulf Lundell. När jag så småningom flyttade till min egen lägenhet hade jag fyllt upp skivhyllan med samlingarna Öppna Landskap 75/95 och Slutna rum 75/95. Jag fyllde min MD med smäktande sånger om den brustna kärleken, och vissa om den lyckliga kärleken. Tränade nästan maniskt hårt längs Djurgårdskanalens mörka vatten med musiken dånande i huvudet och orden som liksom klistrades mot min hjärnbark och fick mig att ömsom bestämma mig för att gå vidare, ömsom att önska en fortsättning med hon som dumpat mig tidigare, men nu återigen tagit kontakt. Vi pratade via telefon under flera månader och jag återfick hoppet. Så manipulativ var hon, att jag trots tidigare lögner och svek vågade tro på en fortsättning, en lycklig fortsättning trots allt.

Dagen innan min fjärde universitetstermin skulle börja, träffades vi. Jag trodde hennes ord än en gång. Än en gång var det jag och den obotlige romantikern i mig som yrt vinglade in i det tillståndet. Än en gång klippte hon av det tvärt, bröt av mig på mitten, saltade mitt hjärta och eldade upp det.

Jag rasade ner på botten igen, fallet blev än hårdare den här gången. Lurad och överkörd av både henne och mig själv för andra gången. Den hösten kändes det som att Lundells ord räddade mitt liv, som fick mig att kanalisera min sorg och ilska i ord. Som fick mig att börja skriva, som ett ventilerande av all denna sorg som jag inte längre orkade belasta mina vänner med. Jag fann tröst och visdom i orden, gick in i mig själv och började låna uttryck av honom för att beskriva svart på vitt hur jag mådde och vad jag tänkte. En självterapi så god som någon annan, och fullkomligt livsavgörande för min del. Jag ömsade skinn och motade bort den gamla versionen av mig själv, den förvirrat nervöst osäkra mesen som levde för att vara den mest följsamme människan. Jag trodde tidigare att för att finna en kärlek gällde det att vara så tillmötesgående att man blev en egoistisk spegling av denna partner. Lundells ord fick mig att tro på mig själv och på kemin som inte bygger på likformighet. Han räddade mig till livet som jag känner det idag.

Jag hyser stor respekt för konstnärer som vågar blotta sina verk och sin världstolkning för alla andra där ute och säga: "Här är vad jag ser, ta det om ni vill". Att som Lundell arbeta efter en livsidé - ett manifest, skapar per automatik fiender bland oliktänkande. Men jag har lärt mig det nu, man behöver inte vara alla till lags och anpassa sig, det är inte det som är nyckeln till framgång. Det är att våga tro på något och vara beredd att arbeta långsiktigt efter den idén. Så mycket som jag lärt mig om livet av de skrivna orden från hans penna, gör att jag ser honom som en stor konstnär och filosof, där andra ser en gubbsjuk, grånande boogierockare. Jag kan, tack vare att han räddade mitt liv inte ha den bilden av honom. Och det är det som får mig att försvara hans verk och konstnärliga integritet, även när det vid en första anblick kan verka banalt eller barnsligt eller rent av idiotiskt.

En konstnär behöver inte sätta varje penseldrag perfekt för att en målning ska bli bedårande vacker, förbannat upprörande, tungsint arg, irriterande inskränkt eller otroligt intelligent. Fullkomligheten i ett verk kan finnas i helheten och inte i delarna som den helheten består av. Det är det som gör att jag respekterar honom oavsett vad han gör. För han är en fantastiskt intelligent konstnär med en masterplan i huvudet, som vi andra aldrig kan få ett grepp om. Och lösryckta delar ur konstverken kan framstå som idioti, när de rycks ur sitt konstnärliga sammanhang. Och den där vällande floden av skaparkraft innehåller så många guldkorn för min del, både i historien och i nuet, att jag känner att jag behöver förklara hur jag tänker.

På jobbet

Den här veckan har, i jobbväg, hittills varit som motorsågsjonglering i en porslinsbutik. Stundtals känns det som allt är på väg åt helvete och alla saker rasar mot marken samtidigt, och sen får man till synes kontroll över situationen, men det går över och så är motorsågarna i luften på väg neråt igen.

Alf spelar några låtar på Skivfönstret i Ringen ikväll, funderar på att åka dit, men vill inte åka själv, och PJ jobbar ikväll. Det blir nog en kväll på soffan med ett rykande nyinköpt ex av "Lazarus", så långt ifrån Alfs söta popkarameller som det är möjligt.

Oh well.

Alltså, det är INTE ok att försöka införliva det amerikanska nonsensbegreppet "oh well", på det sätt som Ebba von Sydow försöker göra i sin blogg. Oh well låter ännu mer idiotiskt än att skriva "ja ja" när man inte vet hur man ska fortsätta en mening. Jag blir förbannad varje gång jag läser hennes oh well-ande i brist på andra sätt att avsluta meningar eller koppla ett resonemang till ett annat.

För övrigt släpps Lundells Lazarus imorgon. Det är så sjukt, sen i juli har jag nog lagt närmare 2500:- på skivor, konsertbiljetter och en bok. Sjukt var ordet. Oh well. Ciao!

Värmen

Fredagens after work-öl förflöt utan större missöden, även om jag alltid känner mig lite vilsen i större mingelsituationer. Jag är verkligen dålig på den sortens kallprat. Det känns inte särskilt spännande helt enkelt. Vi satt mest på Berns veranda och beklagade omstruktureringarna som gjorts. Jag tröttnade och åkte hem efter nio någon gång. Det känns som mina ungdomsår går i graven med det. Få saker känns så karakteriserande för min tid på universitetet som bernskortsviftande, flasköl och gubbrock i Cocktailbaren.
När jag kom hem låg vi i soffan och sjöng duett till Jens Lekmans "The cold Swedish winter". "She said: Shhh...please be quiet - I know you don´t want to, but please deny it...". På sitt sätt kanske helgens varmaste stund.

Lördagen inleddes med en promenad längs Djurgårdskanalen i fantastisk höstskrud, glödande lönnlöv som tumlar runt i vinddraget från fågelhundar som galopperar fram och solen som inte står lika högt på himlen längre, men ändå värmer ordentligt.
Senare på lördagen satt jag och tre kompisar på verandan på Grinda Wärdshus och intog en långlunch. En på många sätt fantastisk eftermiddag i värmen på verandan. Fantastisk fisk&skaldjursgryta och kall mellanöl till det. Ivrig planering av vår nära förestående europeiska road trip. Sommarvärme, blekt och snett höstljus och björkar som glöder. Skärgården i höstluft är verkligen en lyx att få uppleva.

På kvällen var det så dags för regelrätt och uppstyrt nattklubbsbesök, för första gången på länge. Alla var där! Vilken uppslutning! Vilken förfest! Vilken våååååning! Vilken entréteknik!(Stureplan runt midnatt i lönetider är som ett skyttegravskrig mellan vakter och gäster) Vilken dekadens! Vilken värme! vilken hetta! På många sätt var den gångna lördagen den mest perfekta lördagen på mycket länge.

Söndagen var något tung att vakna till, men inga bekymmer egentligen. Liksom hög av energi från gårdagens fullkomlighet. Vi strosade runt på stan och jag fick tag i ett par nödvändiga jeans. Ett par Acne som satt som gjutna direkt. Jag blev kär direkt och var tvungen att köpa dem. Så jävla svårt som det är att hitta jeans som man vill ha, så gäller det att smälla till när det inträffar. På vägen hem köpte vi muffins och Värmen av Ulf Lundell. Hyrde The Life Aquatic with Steve Zissou som var en underbart varm film, som jag tyvärr somnade ifrån, utmattad av en fullspäckad men på alla sätt mycket varm helg.

Det har varit en varm höst på alla sätt så här långt.

TAW

TAW är en väldigt väldigt ful förkortning, men man orkar ju inte skriva Tomas Andersson Wij varje gång man ska skriva Tomas Andersson Wij. Vi var och kollade på Tomas Andersson Wij som spelade gratis och lite i smyg, låtar från sin ännu osläppta skiva på Rival igår.

Jag är such a sucker för män med gitarr. PJ tycker att alla män med gitarr låter likadant, men följde med ändå. För något år sedan överdoserade jag svårt på TAW, och ska man säga något negativt om TAW, så är det att han är lite väl pretentiös och kanske lite enkelspårig med sina 70-talsgula förortsskildringar. Det blev för mycket på en gång förra gången. Men jag kan tipsa om att en av de bästa jullåtar jag hört, "Första snön är vitast" (eventuell titel) som troligtvis ingår på skivan.

My secret crush Anna Ternheim var där och lyssnade också. Crushen grundar sig endast på hennes fantastiska debutskiva "Somebody outside", hon verkar rätt konstig och töntig privat.

Bra torsdagkväll. Septemberljummet och intim stämning och det är faktiskt gott att leva denna höst. Han är snygg på bild, TAW.

NU ska jag strax gå och dricka fredagslöneöl på Berns. Beware.