Djurgården brinner redan i september

Jag måste nog förklara mitt ikoniserande av Lundell, liksom göra min programförklaring redan här och nu, för det kan lätt anses gränsa till patetik speciellt i dessa tider, då allt han gör och säger görs till kvinnohat av bara farten. All denna mediapajkastning leder förstås även till att den som hyllar Lundell som ett geni, får klä skott för allehanda glåpord, sprungna ur förlupna rikoschetter av trycksvärteflammande rubriker. Det finns mycket som stör, och jag inser att mitt evinnerliga prisande av denna förbannade, egensinniga, griniga, patetiska, kvinnoföraktande gubbjävel kräver viss förklaring för att inte bara viftas bort som patetik.

Så här var det: I mellandagarna -01 förklarade mitt ex för mig att hon inte älskade mig, och hade nog inte gjort på ett tag heller. Vi hade varit i hennes föräldrahem på Västkusten under 5 tåtrippande, ytterst känslokalla dagar. Jag grät i caféet på Landvetter och visste att det var så jävla över. Mitt livs första kärlek. Borta och förbi, och aldrig skulle något liknande komma åter trodde jag där och då. Jag sov på soffan den sista natten i vår gemensamma lägenhet. Sen på morgonen bad hon mig ta mina saker och flytta. Pappa hämtade mig, det hade snöat hårt hela julhelgen och gjorde så fortfarande. Hon gick och jag slet ihop mina saker med blicken suddig av tårar. Pappa kom och hämtade mig och jag grät som jag aldrig gråtit varken innan eller efter det. Jag hade nog vetat innerst inne att detta skulle hända i minst ett halvår, men inte själv vågat ta upp det. Så feg, naiv och rädd som jag var då.

Jag började om mitt liv och det var i sanning tungt i flera månader. Jag skrev ett par tentor i ren frustration, och klarade dem. Insåg att kanske kunde den här sorgen och känslan av att ha utnyttjats, vändas till något positivt ändå. Jag fann ljuset och hoppet hos Ulf Lundell. När jag så småningom flyttade till min egen lägenhet hade jag fyllt upp skivhyllan med samlingarna Öppna Landskap 75/95 och Slutna rum 75/95. Jag fyllde min MD med smäktande sånger om den brustna kärleken, och vissa om den lyckliga kärleken. Tränade nästan maniskt hårt längs Djurgårdskanalens mörka vatten med musiken dånande i huvudet och orden som liksom klistrades mot min hjärnbark och fick mig att ömsom bestämma mig för att gå vidare, ömsom att önska en fortsättning med hon som dumpat mig tidigare, men nu återigen tagit kontakt. Vi pratade via telefon under flera månader och jag återfick hoppet. Så manipulativ var hon, att jag trots tidigare lögner och svek vågade tro på en fortsättning, en lycklig fortsättning trots allt.

Dagen innan min fjärde universitetstermin skulle börja, träffades vi. Jag trodde hennes ord än en gång. Än en gång var det jag och den obotlige romantikern i mig som yrt vinglade in i det tillståndet. Än en gång klippte hon av det tvärt, bröt av mig på mitten, saltade mitt hjärta och eldade upp det.

Jag rasade ner på botten igen, fallet blev än hårdare den här gången. Lurad och överkörd av både henne och mig själv för andra gången. Den hösten kändes det som att Lundells ord räddade mitt liv, som fick mig att kanalisera min sorg och ilska i ord. Som fick mig att börja skriva, som ett ventilerande av all denna sorg som jag inte längre orkade belasta mina vänner med. Jag fann tröst och visdom i orden, gick in i mig själv och började låna uttryck av honom för att beskriva svart på vitt hur jag mådde och vad jag tänkte. En självterapi så god som någon annan, och fullkomligt livsavgörande för min del. Jag ömsade skinn och motade bort den gamla versionen av mig själv, den förvirrat nervöst osäkra mesen som levde för att vara den mest följsamme människan. Jag trodde tidigare att för att finna en kärlek gällde det att vara så tillmötesgående att man blev en egoistisk spegling av denna partner. Lundells ord fick mig att tro på mig själv och på kemin som inte bygger på likformighet. Han räddade mig till livet som jag känner det idag.

Jag hyser stor respekt för konstnärer som vågar blotta sina verk och sin världstolkning för alla andra där ute och säga: "Här är vad jag ser, ta det om ni vill". Att som Lundell arbeta efter en livsidé - ett manifest, skapar per automatik fiender bland oliktänkande. Men jag har lärt mig det nu, man behöver inte vara alla till lags och anpassa sig, det är inte det som är nyckeln till framgång. Det är att våga tro på något och vara beredd att arbeta långsiktigt efter den idén. Så mycket som jag lärt mig om livet av de skrivna orden från hans penna, gör att jag ser honom som en stor konstnär och filosof, där andra ser en gubbsjuk, grånande boogierockare. Jag kan, tack vare att han räddade mitt liv inte ha den bilden av honom. Och det är det som får mig att försvara hans verk och konstnärliga integritet, även när det vid en första anblick kan verka banalt eller barnsligt eller rent av idiotiskt.

En konstnär behöver inte sätta varje penseldrag perfekt för att en målning ska bli bedårande vacker, förbannat upprörande, tungsint arg, irriterande inskränkt eller otroligt intelligent. Fullkomligheten i ett verk kan finnas i helheten och inte i delarna som den helheten består av. Det är det som gör att jag respekterar honom oavsett vad han gör. För han är en fantastiskt intelligent konstnär med en masterplan i huvudet, som vi andra aldrig kan få ett grepp om. Och lösryckta delar ur konstverken kan framstå som idioti, när de rycks ur sitt konstnärliga sammanhang. Och den där vällande floden av skaparkraft innehåller så många guldkorn för min del, både i historien och i nuet, att jag känner att jag behöver förklara hur jag tänker.