Kanske nåt om 3 år i högstadiet

DISCLAIMER: detta är en gammal text som jag liksom inte fått någon ordning på, men jag har haft åtminstone två läsare som jag värderar högt, som verkligen VILL läsa den här texten som jag haft in progress (nåja) under nästan ett års tid. Så jag lägger upp den nu, utan att den är riktigt färdig. Jag har postat alldeles för få texter av den här sorten på senare tid.

- - -

Jag har funderat så länge på hur jag skulle skriva den här texten. Att jag verkligen gör slag i saken beror på den här meningen som inleder en artikel i ett gammalt nummer av Nöjesguiden:

Det handlar om klasskamrater eller jämnåriga över huvud taget och hur utvecklingen mot att bli vuxen förlöper i olika hastigheter för olika människor och vad det gör med oss. De där åren i högstadiet och hur de påverkar så in i helvete vem du blir i fortsättningen som följer. Det handlar om att man någon gång lever sitt liv våldsamt snabbt, och beroende på när den där fortkörningen sker så blir man den man blir. Jag tror inte på det där att ens föräldrar är absolut avgörande för vem man blir. Jag tror att för många kan ens umgängeskrets i puberteten avgöra i mångt och mycket vem man blir i resten av sitt liv.

Det handlar om de som gick direkt från barn till vad man då trodde var vuxna över en sommar. Och sen var det klart, de var liksom färdiga med sin personliga utveckling. 3 månader sen färdig. Nu skaffar jag bil och börjar knulla. Åtminstone fick man intrycket av att det var så.

Alltid tätt sammanknutet med en ådra av förakt för de vuxna, en samlingspunkt runt det förbjudna. Spriten, snuset, rökningen, skolkandet, skadegörelsen, nattliga lån av föräldrarnas bilar, klottret, mobbningen och förtryckandet av de som inte gjort motsvarande vargsprång över en sommar. Det går en knivskarp skiljelinje mellan de som testar gränsen och de som inte anser sig behöva testa gränsen. Vi som satt kvar i avbytarbåset. Vi som gjorde vårt jobb med något slags längre tidshorisont och nog var ganska hunsade under ett par år. Vi som gick med lite mer böjda nackar och en mycket tydlig hierarki. Medelmåttornas tysta sammansvärjning.

Någonstans längst där inne visste man väl som betraktare vad det där hävdelsebehovet kunde komma att resultera i längre fram, och man lät det hållas. Inte bara av godhet, ganska mycket av hot och våld också. Man krävde inga extra åtgärder från skolorna, inga höjda röster, inga utredningar, inga kuratorer, psykologer eller utökade resurser på något sätt och vis. Man gick ändå på något sätt i takt med de som behövde allt det där genom korridorerna. Det är mycket konstigt, för aldrig senare i ens liv går man i samma takt som människor som har helt andra värderingar, förutsättningar och mål än man själv har.

Jag kände redan då någon slags stolthet i att veta att jag klarade det bättre än genomsnittet, och många resor bättre än de där högljudda revolterande som stod med sprayburken i högsta hugg, cigaretten i mungipan och ölen i ryggsäcken. Många osäkert uppblåsta egon bland de där sprayburkarna förstås, men det var ju hård verklighet där och då. Man kan bara ha distans så här, 13 år senare.

De som hade sin högsta högkonjunktur, sin all time high, på högstadiet stannade ofta där. Rör sig i samma mönster och umgängeskrets nu som då. I en omgivning där de tog en stark position, och hade inflytande och åsikter som ofta tryckte tillbaka de andra. Och sen fastnade det liksom. Färdig och klar från högstadiet och framåt. Inga framsteg eller miljöombyten sedan dess. De som ville ha allt så fort de blivit mogna nog, och bräkte på i full skala direkt. De som ville svälja hela vuxenvärlden så fort det gick.

De står kvar i den där vägtunneln och hånglar i cigarettröken som sveper i vita sjok längs taket.
Ni kan håna oss hur mycket ni vill, vi rör oss ni står still. Det är vad det handlar om, var man stannar upp och finner sin plats.