Imorgon blir jag bjuden på Kent-konsert. Biljetterna tog slut på 14 sekunder, och jag hade inte en tanke på att köpa, men nu ska jag alltså dit ändå.

Jag kan inte tacka nej om någon verkligen vill att jag ska följa med. Och det är inte så att jag har ett problem med Kent, bara att de känns ointressanta live och Kent har aldrig betydit särskilt mycket för mig, även om jag kan se att det finns saker där som är mycket bra, så är helheten bara tråkig och gnällig. Jag såg dem på förra turnén och det var så stelt och inövat att man helt enkelt tröttnade. Peppen inför morgondagens konsert är därför snudd på obefintlig. Dessutom har jag inte ens hört nya skivan.

Men jag bestämde mig för att man måste bjuda till lite om man blir bjuden, det värsta som finns är att ta med någon på konsert/teater/bio/konstutställning som egentligen inte vill, och inte ens FÖRSÖKER. Det känns otacksamt.

Så, idag efter ett möte orkade jag helt enkelt inte åka tillbaka till kontoret. Jag har jobbat enormt många dagar i sträck inklusive helger, och det kändes som att nu får det vara nog. Så jag gick på Olle Baertling-utställningen på Moderna helt själv. Konstmuseum klockan halv fyra en vardag i november är fantastiska. I love Olle Baertling! Olle Baertling är som Kent i målad form.

Så började jag då lyssna på nya Kentskivan på ett torsdagstomt Moderna, och visst det finns en del textrader där som sticker som nålar i mig, vrider om knivar i mig, krossar kupan runt mig. Fan vad ont det kan göra att lyssna på musik. Jag vet inte om det var vad jag ville uppnå. Men det var skönt. Förlösande.