When they said sit down, I stood up

Jag vet inte vad det är, men jag kan bli så jävla ANTI när det kommer till hypade företeelser och "grupptillhörighet". Böcker, musik, film, bloggar, kedjebrev mot sälklubbning, whatever populärkulturella uttryck. Det väcker någon stark motvilja, antipati eller bara motsträvighet mot saken, som bara grundar sig på att så många anslutit sig och hyllar eller bara följer den. (Kommer ni ihåg den här grejen med att ha ett ICE-nummer i sin mobiltelefon? Har ni kvar dem? Har de räddat era liv?)


Det är väl något slags halvmesig rebellvilja i mig antar jag. Masspsykos och avsaknad av reflektion makes me wanna throw up. Jag har redan uttryckt hur fånigt jag tycker det är med "utmaningar" i bloggvärlden, där man "utmanas" att lista sina sju favoritfrukter, favoritsnacks eller kroppsvätskor. Nu ska vi ta upp andra småsaker som väcker min motståndsvilja just nu:


- Facebook-fanatiker (inte själva konceptet, bara de borttappade "vänner" från typ mellanstadiet som saknar normalt internet-vett och sjunker i värdighet så pass att de vill fylla på sitt eget vänförråd med "vänner" som de inte har något gemensamt med längre. Det finns alltid en anledning till att man "tappar bort vänner". Man är inte vänner längre. I många fall var man aldrig ens vänner).

- Åka till Thailand

- Facebookgrupper som heter: "Fuck you, I´m from Stockholm/Göteborg/Östersund/blablabla" - får mig att vilja starta en grupp som heter: "Fuck you, I don´t care where you´re from". Eller "Bevara oss från internet-empatin".

- Internet-empati: klick klick, nu har du renat samvetet och visat ditt "stöd" mot allt ont. Du är en verkligt god människa som står upp mot orättvisor genom att skriva på upprop och klicka dig till ett gott samvete.

- När en hel klubb gastar "Alla som inte dansar är våldtäktsmän, gäller hela natten mellan tolv och fem" får det mig att vilja göra om texten till något i stil med "Alla ni som dansar som på ålderdomshem, se så ur vägen nu kan ni gå hem".

Ok, den sista var inte så genomtänkt, jag får fila på formuleringen, men ni fattar grejen. Jag tycker väl om att gnälla och störa mig på saker helt enkelt, och vända på dem så att de framstår som just det de är, fåniga masspsykoser. Och kanske får det mig att tro att jag är lite coolare än de som har Populärmusik från Vittula, DaVinci-koden och Stieg Larsson-trilogin som senast lästa böcker.

Periodvis pretentiös, det är jag det. Jag kommer inte ifrån att jag tycker om folk och organisationer som går sin egen väg, bryter ny mark. Nu ska jag gå och ansluta mig till någon facebookgrupp så att något företag skänker 50 öre till världens barn. Den femtioöringen ska de få dela broderligt på. Sen ska jag värva några vänner till Rosa bandet, men pengar det kan de glömma. Om det här är bloggosfären vill jag inte va med.