Friday, November 30, 2007

Två tredjedelar av de killar som dansar är våldtäktsmän

Det är ju så här:

Det är alltid de kåtaste killarna som dansar, för att öka sina chanser att få ligga. Det här vet alla killar, vet inte tjejer också det?

Min empiri säger mig att minst 2/3 av de killar som dansar, gör det för att komma närmare tjejerna, kanske till och med få ta lite på dem med en förlupen oskyldig hand (varför skulle man annars se så många killar som står och rör sig pliktskyldigt som vore det folkdans med stelopererade leder?)

Det kan omöjligt råda några tvivel kring detta. Tjejer håll med mig här. Visst är det så? Och ju kåtare snubbe, desto större sannolikhet att han är en potentiell våldtäktsman.

Alla som inte dansar är mindre intresserade av att göra sig till och låtsas tycka om att dansa för att eventuellt få trycka sin kropp mot en hittills okänd tjej, just den kvällen i alla fall.

Jag vet, jag överanalyserar en nonsensfloorfiller, men jag blir lite stött av att höra folk skråla att de som står i baren är potentiella våldsmän. När det i själva verket är tvärtom, och fan ta mig om inte det till och med är så att det här kommer att öka alla dansande våldtäktsmäns chanser att få ligga, när tjejen kanske tillochmed tönker att "han dansar - alltså våldtar han inte".

(tillägg: jag gillar allt det som är bra med låten, men texten är inte en av de sakerna, skulle gärna höra någon göra en version med annan text. Jag orkade inte utveckla detta i förra inlägget om ålderdomshem.)

Tuesday, November 27, 2007

When they said sit down, I stood up

Jag vet inte vad det är, men jag kan bli så jävla ANTI när det kommer till hypade företeelser och "grupptillhörighet". Böcker, musik, film, bloggar, kedjebrev mot sälklubbning, whatever populärkulturella uttryck. Det väcker någon stark motvilja, antipati eller bara motsträvighet mot saken, som bara grundar sig på att så många anslutit sig och hyllar eller bara följer den. (Kommer ni ihåg den här grejen med att ha ett ICE-nummer i sin mobiltelefon? Har ni kvar dem? Har de räddat era liv?)


Det är väl något slags halvmesig rebellvilja i mig antar jag. Masspsykos och avsaknad av reflektion makes me wanna throw up. Jag har redan uttryckt hur fånigt jag tycker det är med "utmaningar" i bloggvärlden, där man "utmanas" att lista sina sju favoritfrukter, favoritsnacks eller kroppsvätskor. Nu ska vi ta upp andra småsaker som väcker min motståndsvilja just nu:


- Facebook-fanatiker (inte själva konceptet, bara de borttappade "vänner" från typ mellanstadiet som saknar normalt internet-vett och sjunker i värdighet så pass att de vill fylla på sitt eget vänförråd med "vänner" som de inte har något gemensamt med längre. Det finns alltid en anledning till att man "tappar bort vänner". Man är inte vänner längre. I många fall var man aldrig ens vänner).

- Åka till Thailand

- Facebookgrupper som heter: "Fuck you, I´m from Stockholm/Göteborg/Östersund/blablabla" - får mig att vilja starta en grupp som heter: "Fuck you, I don´t care where you´re from". Eller "Bevara oss från internet-empatin".

- Internet-empati: klick klick, nu har du renat samvetet och visat ditt "stöd" mot allt ont. Du är en verkligt god människa som står upp mot orättvisor genom att skriva på upprop och klicka dig till ett gott samvete.

- När en hel klubb gastar "Alla som inte dansar är våldtäktsmän, gäller hela natten mellan tolv och fem" får det mig att vilja göra om texten till något i stil med "Alla ni som dansar som på ålderdomshem, se så ur vägen nu kan ni gå hem".

Ok, den sista var inte så genomtänkt, jag får fila på formuleringen, men ni fattar grejen. Jag tycker väl om att gnälla och störa mig på saker helt enkelt, och vända på dem så att de framstår som just det de är, fåniga masspsykoser. Och kanske får det mig att tro att jag är lite coolare än de som har Populärmusik från Vittula, DaVinci-koden och Stieg Larsson-trilogin som senast lästa böcker.

Periodvis pretentiös, det är jag det. Jag kommer inte ifrån att jag tycker om folk och organisationer som går sin egen väg, bryter ny mark. Nu ska jag gå och ansluta mig till någon facebookgrupp så att något företag skänker 50 öre till världens barn. Den femtioöringen ska de få dela broderligt på. Sen ska jag värva några vänner till Rosa bandet, men pengar det kan de glömma. Om det här är bloggosfären vill jag inte va med.

Tuesday, November 20, 2007

Hur funkar det med annonseringsfilosofi?

Medium jag skulle tveka inför att annonsera i om jag vore marknadschef: Pause Magazine.

Det är så konstigt, i Pause Magazine finns annonser för Bang Olufsen och Sony Center sida vid sida med typ Harrys Sexshop i Borås och någon alla tusentals "nya heta nattlivscommunities" utan intäkter.

Hur funkar det egentligen? Jag har funderat på detta en längre tid (jag läser ibland Pause, trots att det är en riktig skräptidning). Ju längre bakåt i tidningen man kommer, desto svettigare annonsörer. Sida 3 kostar 30000, sida 53 kostar 250 spänn och en back lättöl? Även om reklamen inte är anledningen till att man tittar i en tidning, så blir förstärks Pause splittrade intryck av att annonsörerna sträcker sig från premium till Ullared.

Sunday, November 18, 2007

Inte kär i en hipster

Det här med att använda uttrycket "hipster" som kategorisering av sig själv, eller andra eller sin umgängeskrets, eller en grupp människor. Blir lika less varje gång jag hör någon säga eller läser någon skriva det. Lika less som jag blir när jag läser en intervjuingress om att Ken suttit inne, men nu blivit radhusägare och släpper en ny skiva. Ibland vill jag bara spränga den mediala inaveln i luften. 300 ton trotyl. Boom.

Saturday, November 17, 2007

Jag kastar pil i min kuvös

Jag har flera gånger ondgjort mig över 00-talsfenomenet att varenda livekonsert förstörs av att folk ser sig manade att dokumentera konserten med sin kassa mobiltelefon istället för att TITTA och LYSSNA när man väl är på plats. Så jag tog den här exempelbilden igår. För det är ju ungefär så här dåliga de där bilderna blir. Och vad är grejen med att sitta hemma dagen efter och stirra på en 14"-skärm? Jag förstår verkligen inte hur man prioriterar, dessutom förstör det för alla andra vars sikt skyms av 200 små LCD-skärmar. Tröttsamt. Kan vi inte komma överens om att alla går in på Rockfoto.nu om man vill ha fina proffsiga bilder av livekonserter istället? Ok, då säger vi så.

Jag är medveten om att det blir lite stenkastande i mitt glashus nu, eftersom jag nyss länkat till publikinspelat livematerial här nedanför, men skit i det nu. Jag skulle kunna vara utan de där klippen om jag bara fick uppleva en nutida konsert utan alla de där skärmarna i vägen.

Annars var det väl ganska ok. Men det är ju som sagt inte särskilt levande. Förbannat snyggt är det, men så regisserat och styrt och helt i avsaknad av spontanitet. Som att kolla på en Johan Renck-video i två timmar. Om det är någon som vet hur de rent praktiskt gör när den där läskiga körtjejen på bildskärmen sjunger (förinspelade?) stämmor under Generation EX med perfekt timing, så vill jag gärna veta. Det var enormt snyggt gjort.

Sen drack vi Lynchburg Lemonades på Spy bar tills korna gick hem.

Thursday, November 15, 2007

Pokin´ that dog with a stick

Det här däremot, är vad livemusik handlar om:

Reason to believe


Born to run

Imorgon blir jag bjuden på Kent-konsert. Biljetterna tog slut på 14 sekunder, och jag hade inte en tanke på att köpa, men nu ska jag alltså dit ändå.

Jag kan inte tacka nej om någon verkligen vill att jag ska följa med. Och det är inte så att jag har ett problem med Kent, bara att de känns ointressanta live och Kent har aldrig betydit särskilt mycket för mig, även om jag kan se att det finns saker där som är mycket bra, så är helheten bara tråkig och gnällig. Jag såg dem på förra turnén och det var så stelt och inövat att man helt enkelt tröttnade. Peppen inför morgondagens konsert är därför snudd på obefintlig. Dessutom har jag inte ens hört nya skivan.

Men jag bestämde mig för att man måste bjuda till lite om man blir bjuden, det värsta som finns är att ta med någon på konsert/teater/bio/konstutställning som egentligen inte vill, och inte ens FÖRSÖKER. Det känns otacksamt.

Så, idag efter ett möte orkade jag helt enkelt inte åka tillbaka till kontoret. Jag har jobbat enormt många dagar i sträck inklusive helger, och det kändes som att nu får det vara nog. Så jag gick på Olle Baertling-utställningen på Moderna helt själv. Konstmuseum klockan halv fyra en vardag i november är fantastiska. I love Olle Baertling! Olle Baertling är som Kent i målad form.

Så började jag då lyssna på nya Kentskivan på ett torsdagstomt Moderna, och visst det finns en del textrader där som sticker som nålar i mig, vrider om knivar i mig, krossar kupan runt mig. Fan vad ont det kan göra att lyssna på musik. Jag vet inte om det var vad jag ville uppnå. Men det var skönt. Förlösande.