Känner mig som en urvriden trasa efter ett par vidriga jobbveckor. Men, nu är det fredag, regnet slår mot blecken och det är på det hela taget ganska tomt på kontoret, chefen är i London. Jag har aldrig varit i London. Känn lugnet lägga sig över laptops och papper papper papper. Man kan gå hem vettig tid. Halvdagar, bah!
Middag vid Stureplan vid 19-tiden. Jag åker hem, slutat cykla due to halka kyla lövhögar, crashar någon timme, sen tar vid det därifrån. Energinivå: låg.
Ni säger Glasvegas har gjort årets skiva. Jag säger ok, men The Gaslight Anthem har gjort årets platta för oss som gillar amerikansk östkustarbetare ännu mer än vi gillar brittiska kolskyfflare som går i Manic Street Preachers avlagda dojjor. Det är en tunn linje mellan vidrig amerikarock (tänk: det mesta) och toppenamericana. The Gaslight Anthem balanserar fint på den.
Halloween har jag aldrig "firat", så inte heller i år skulle jag tro, men det här var en jäkla påkostad sak. Det har inte med The Gaslight Anthem att göra. Snyggt med blues, munspel, ruggigt med distad mikrofon. Man blir nästan rädd.
Friday, October 31, 2008
Wednesday, October 29, 2008
Vazaap! Funkyzeit mit Bruno!
Om ett halvår kommer alla att prata engelska med tysk brytning.
Lika bra vi börjar redan nu skratta åt det redan nu.
Lika bra vi börjar redan nu skratta åt det redan nu.
Saturday, October 25, 2008
I'll come runnin' with a heart on fire
Det är lördag i oktober, åttahundratrettio kilometer på ett ungefär från Stockholm till Berlin. Tänker på Sandy, ja hon heter faktiskt så. The fireworks are hailing over Little Eden tonight.
Farfar begravdes och en nära vän fyllde trettio, Hagaparkens löv tumlade och brann intensivt gula och röda. Vackert var det.
Vintertid och diskmaskinen nöter och dunkar slött, i takt med malande melankoli.
Blandas med musiken nedan, sköljs ned i doser om en komma fem deciliter, dock högst fyra gånger per dygn.
Farfar begravdes och en nära vän fyllde trettio, Hagaparkens löv tumlade och brann intensivt gula och röda. Vackert var det.
Vintertid och diskmaskinen nöter och dunkar slött, i takt med malande melankoli.
Blandas med musiken nedan, sköljs ned i doser om en komma fem deciliter, dock högst fyra gånger per dygn.
Wednesday, October 22, 2008
Tuesday, October 21, 2008
Och nu: en hyllning (link-o-rama!)
Man måste älska en man som ligger bakom:
- Fantasinyheter
- Spermaharen
- Min vän Samuel 1, Min vän Samuel 2, David & Samuel; B.F.F.
- har grundat och byggt upp ett enormt framgångsrikt företag som verkar vara världens roligaste arbetsplats
- Är ihop med en av Sveriges hetaste mediabrudar.
- Beskriver sig själv: I am 32 years old. I love hamburgers.
och sist och kanske allra mest:
- länkar till Youtube-klipp med schimpanser som åker Segway.
Ja, det är rättvist och ärligt att säga att David Sundin är en man som jag är imponerad av.
- Fantasinyheter
- Spermaharen
- Min vän Samuel 1, Min vän Samuel 2, David & Samuel; B.F.F.
- har grundat och byggt upp ett enormt framgångsrikt företag som verkar vara världens roligaste arbetsplats
- Är ihop med en av Sveriges hetaste mediabrudar.
- Beskriver sig själv: I am 32 years old. I love hamburgers.
och sist och kanske allra mest:
- länkar till Youtube-klipp med schimpanser som åker Segway.
Ja, det är rättvist och ärligt att säga att David Sundin är en man som jag är imponerad av.
Saturday, October 18, 2008
Typisk grej som jag gillar bara
På taket till ett redskapsskjul i skuggan av Handelshögskolan har någon målat: they said sit down, I stood up.
Visst älskar man att se sådana detaljer i stan? Street art kanske det kan kallas. Det har funnits där i ganska många år nu och man ser det om man står i Observatorielunden och tittar ut över stan, förutsatt att det inte är några löv på träden.
Jag undrar om det är en takläggare som gillar Springsteen eller om det är en civilekonom som känner sig kvävd av skolan. Jag hoppas på det senare, jag vill tro att det är en passning mot skolan. Jag vill tro att det finns ett större sammanhang som gör att upphovsmannen målat på just det här taket. Det kunde varit jag.
Springsteens uppväxtskildring Growin' up har covrats av massor av olika artister. The Ark till exempel.
Thursday, October 16, 2008
Men gah! Ge mig! Hit med den!
För några år sedan var jag ytterst nära att komplettera upp min Rocky-samling och köpa alla album jag saknade. Jag ångrade mig i sista stund när jag insåg att 150 spänn styck var lite i överkant ändå för att köpa 8-9 album. Eh, ja alltså jag har inte så många av de där albumen, så man kan säga att jag skulle "komplettera" genom att köpa fler än jag redan hade.Men det var tur att jag ångrade mig! För nu fyller serien 10 år och då släpps hela shebangen i en stöt till värsta skitbra priset: 340 buck på adlibris till exempel. Enda nackdelen är att det är färglagt. Men nu gör vi det här. Mot adlibris!
Kebabskammen
Ni vet hur det är, man äter lunch med någon mindre nogräknad kollega som i ett sinnessvagt ögonblick föreslår: Sunkpizzerian! Och i ett ögonblick av förvirring tänker man: åhå, ja varför inte? Det var länge sedan.
Och så väljer man en kebabtallrik framför Vesuvio med extra ost och man väljer riset framför pommes frites och man tänker att: Ja, det här kan väl kallas för en ok lunch ändå trots allt.
Sen mular man i sig den där sorgliga ursäkten för lunchrätt, spolar ner med någon avslagen översockrad apelsinläsk istället för vatten. When in Rome. Man känner ett visst sting av obehag över sina egna val i livet.
Sen framåt eftermiddagen så sköljer skammen över en med våldsam kraft. Kebabskammen. Alla vet ju att kebab inte är något man äter nykter. Skulle faktiskt nästan kunna påstå att man (om man=jag) inte äter någon slags snabbmat vid sunda vätskor.
Åh den där eftereffekten som kebab ger! Man tappar all form av handlingskraft. Man bara sitter där och jäser på möten och det enda man kan tänka på är kebabångorna och starkellermildsåskompis? som man utstrålar och idisslar. Man missar sammanhang, man hör inte frågor, man stänger in sig på rummet och glosurfar nån timme och man tänker att hela jag utstrålar kebablunchare. Och den känslan sitter i hela vägen fram till läggdags, man vill inte vara någon nära man vill bara debriefa det här dåliga lunchbeslutet och skammen som följer på det för sig själv. Man vill inte äta middag för man är fortfarande fylld av olustkänslor. Att äta kebab i nyktert tillstånd är det närmaste baksmälla man kan komma utan att dricka. Och då väljer jag ändå alltid bort löken.
Hur övervinner man det här? Hur länge sitter det i? Är det som med vanlig bakfylla, endast sömn och tid botar? Eftersom man bara äter kebab berusad så är det möjligt att det finns ett obehagssamband här. Jag tror det.
Kebabskammen. Åh den skammen. Minns den nästa gång du riskerar att falla dit på lunchen.
Och så väljer man en kebabtallrik framför Vesuvio med extra ost och man väljer riset framför pommes frites och man tänker att: Ja, det här kan väl kallas för en ok lunch ändå trots allt.
Sen mular man i sig den där sorgliga ursäkten för lunchrätt, spolar ner med någon avslagen översockrad apelsinläsk istället för vatten. When in Rome. Man känner ett visst sting av obehag över sina egna val i livet.
Sen framåt eftermiddagen så sköljer skammen över en med våldsam kraft. Kebabskammen. Alla vet ju att kebab inte är något man äter nykter. Skulle faktiskt nästan kunna påstå att man (om man=jag) inte äter någon slags snabbmat vid sunda vätskor.
Åh den där eftereffekten som kebab ger! Man tappar all form av handlingskraft. Man bara sitter där och jäser på möten och det enda man kan tänka på är kebabångorna och starkellermildsåskompis? som man utstrålar och idisslar. Man missar sammanhang, man hör inte frågor, man stänger in sig på rummet och glosurfar nån timme och man tänker att hela jag utstrålar kebablunchare. Och den känslan sitter i hela vägen fram till läggdags, man vill inte vara någon nära man vill bara debriefa det här dåliga lunchbeslutet och skammen som följer på det för sig själv. Man vill inte äta middag för man är fortfarande fylld av olustkänslor. Att äta kebab i nyktert tillstånd är det närmaste baksmälla man kan komma utan att dricka. Och då väljer jag ändå alltid bort löken.
Hur övervinner man det här? Hur länge sitter det i? Är det som med vanlig bakfylla, endast sömn och tid botar? Eftersom man bara äter kebab berusad så är det möjligt att det finns ett obehagssamband här. Jag tror det.
Kebabskammen. Åh den skammen. Minns den nästa gång du riskerar att falla dit på lunchen.
Monday, October 13, 2008
Ni fattar ju fan ingenting
233 länkar på knuff.se, 292 länkar på bloggportalen , och ni verkar fortfarande inte ha lärt er att våga erkänna att det kan finnas ömhet i ett blockljus över skallbenet? Man blir ju trött, glöm inte den magnifika kraften i att dänga nåt kilo stearin i hårbotten
Det ska visserligen sägas att jag inte alls är så säker i skuldfrågan som många andra verkar vara. Jag ville bara raljera lite över två halvaktuella debattämnen. Ärligt talat, jämför parternas agerande under kvällen, som det beskrivits. Vem verkar mest kapabel till att tillfoga sig själv/sin fru sådana skador?
Det ska visserligen sägas att jag inte alls är så säker i skuldfrågan som många andra verkar vara. Jag ville bara raljera lite över två halvaktuella debattämnen. Ärligt talat, jämför parternas agerande under kvällen, som det beskrivits. Vem verkar mest kapabel till att tillfoga sig själv/sin fru sådana skador?
Thursday, October 09, 2008
I orkanens öga
Jag brukar inte skriva om sådant här, men nu har jag läst och hört om så många som verkar helt skräckslagna och handfallna inför de saker som händer i världen just nu.
Man kan med fog påstå att jag arbetar mitt i stormens öga, den här finansiella krisen som orsakar krigsrubriker om saker som folk inte förstår och det skapar en sådan oro bland allmänheten att höstdepressionen får sig en knuff i ryggen 2008. Det är många som läser och beklagar sig, ligger sömnlösa om nätterna och tömmer konton och fyller madrasser utan anledning nu. Som inte har kunskapen som krävs för att inte drabbas av panik av medias krigsrubriker om finanskrisen som grasserar just i detta nu.
I stormens öga är det som bekant alltid lugnast, och det är just hur jag vill kategorisera det. Det blir förvisso några fler timmar på kontoret just nu, men i det stora hela inget dramatiskt. Det känns som ett stort lugn lagt sig över mig. Jag funderar mer när marknaden rusar än när den rasar. Det finns ett stort lugn i den fatalism som man nu måste bekänna sig till. Det är bara att hålla i sig och åka med. När allt bara rasar infinner sig ett magnifikt lugn. Men det är en sådant lugn som i dessa tider bara är förunnat dem som faktiskt jobbar med krisens kärna året runt, år ut och år in.
Det är den här typen av virvelvindar som fick mig att välja bana för några år sedan. Jag såg vänner välja spekulationsekonomin, isländska banker som erbjöd 50% högre lön och abonnerade grand hotels i europeiska storstäder för trivselresor, himlen var inte en gräns för finansiella institutioner som uppstått i ett land som saknar råvaror och industrier, kanske lite fisk på sin höjd. Jag sa det då och jag påminner dem nu, finansmarknaden har världens kortaste minne och isländska banker är uppbyggda av maffiabefläckade pengar från andra länder.
Det är en tråkig filosofi, att inte hugga på de mest abnorma värdeökningarna men inte heller behöva gruva sig för de värsta källarrasen, och det är på grund av det som jag har den position jag har och det är därför som jag nu känner mig fullkomligt lugn, trots att det stormar värre än någonsin i världen.
Och det känns i alla lägen mer värt för mig, än alla möjliga uppgångar i världen.
Man kan med fog påstå att jag arbetar mitt i stormens öga, den här finansiella krisen som orsakar krigsrubriker om saker som folk inte förstår och det skapar en sådan oro bland allmänheten att höstdepressionen får sig en knuff i ryggen 2008. Det är många som läser och beklagar sig, ligger sömnlösa om nätterna och tömmer konton och fyller madrasser utan anledning nu. Som inte har kunskapen som krävs för att inte drabbas av panik av medias krigsrubriker om finanskrisen som grasserar just i detta nu.
I stormens öga är det som bekant alltid lugnast, och det är just hur jag vill kategorisera det. Det blir förvisso några fler timmar på kontoret just nu, men i det stora hela inget dramatiskt. Det känns som ett stort lugn lagt sig över mig. Jag funderar mer när marknaden rusar än när den rasar. Det finns ett stort lugn i den fatalism som man nu måste bekänna sig till. Det är bara att hålla i sig och åka med. När allt bara rasar infinner sig ett magnifikt lugn. Men det är en sådant lugn som i dessa tider bara är förunnat dem som faktiskt jobbar med krisens kärna året runt, år ut och år in.
Det är den här typen av virvelvindar som fick mig att välja bana för några år sedan. Jag såg vänner välja spekulationsekonomin, isländska banker som erbjöd 50% högre lön och abonnerade grand hotels i europeiska storstäder för trivselresor, himlen var inte en gräns för finansiella institutioner som uppstått i ett land som saknar råvaror och industrier, kanske lite fisk på sin höjd. Jag sa det då och jag påminner dem nu, finansmarknaden har världens kortaste minne och isländska banker är uppbyggda av maffiabefläckade pengar från andra länder.
Det är en tråkig filosofi, att inte hugga på de mest abnorma värdeökningarna men inte heller behöva gruva sig för de värsta källarrasen, och det är på grund av det som jag har den position jag har och det är därför som jag nu känner mig fullkomligt lugn, trots att det stormar värre än någonsin i världen.
Och det känns i alla lägen mer värt för mig, än alla möjliga uppgångar i världen.
Saturday, October 04, 2008
Svenska språkets mest sorgliga ord:
Tacogratäng
En bisarr sammanfogning av ord, som ger tydliga associationer till hemslingat hår, "party-top", Xider, Singstar Schlager edition, "galet partygäng", billigt smink, mentholcigaretter, Lasse Åbergs Musse Pigg-"konst", keramikskålar i "glada färger" fyllda med riven ost och finskuren gurka.
Och drömmen om att träffa sitt livs kärlek vid bardisken just ikväll.
Ja, ni fattar.
Buhu.
En bisarr sammanfogning av ord, som ger tydliga associationer till hemslingat hår, "party-top", Xider, Singstar Schlager edition, "galet partygäng", billigt smink, mentholcigaretter, Lasse Åbergs Musse Pigg-"konst", keramikskålar i "glada färger" fyllda med riven ost och finskuren gurka.
Och drömmen om att träffa sitt livs kärlek vid bardisken just ikväll.
Ja, ni fattar.
Buhu.
Subscribe to:
Posts (Atom)