Kebabskammen

Ni vet hur det är, man äter lunch med någon mindre nogräknad kollega som i ett sinnessvagt ögonblick föreslår: Sunkpizzerian! Och i ett ögonblick av förvirring tänker man: åhå, ja varför inte? Det var länge sedan.

Och så väljer man en kebabtallrik framför Vesuvio med extra ost och man väljer riset framför pommes frites och man tänker att: Ja, det här kan väl kallas för en ok lunch ändå trots allt.

Sen mular man i sig den där sorgliga ursäkten för lunchrätt, spolar ner med någon avslagen översockrad apelsinläsk istället för vatten. When in Rome. Man känner ett visst sting av obehag över sina egna val i livet.

Sen framåt eftermiddagen så sköljer skammen över en med våldsam kraft. Kebabskammen. Alla vet ju att kebab inte är något man äter nykter. Skulle faktiskt nästan kunna påstå att man (om man=jag) inte äter någon slags snabbmat vid sunda vätskor.

Åh den där eftereffekten som kebab ger! Man tappar all form av handlingskraft. Man bara sitter där och jäser på möten och det enda man kan tänka på är kebabångorna och starkellermildsåskompis? som man utstrålar och idisslar. Man missar sammanhang, man hör inte frågor, man stänger in sig på rummet och glosurfar nån timme och man tänker att hela jag utstrålar kebablunchare. Och den känslan sitter i hela vägen fram till läggdags, man vill inte vara någon nära man vill bara debriefa det här dåliga lunchbeslutet och skammen som följer på det för sig själv. Man vill inte äta middag för man är fortfarande fylld av olustkänslor. Att äta kebab i nyktert tillstånd är det närmaste baksmälla man kan komma utan att dricka. Och då väljer jag ändå alltid bort löken.

Hur övervinner man det här? Hur länge sitter det i? Är det som med vanlig bakfylla, endast sömn och tid botar? Eftersom man bara äter kebab berusad så är det möjligt att det finns ett obehagssamband här. Jag tror det.

Kebabskammen. Åh den skammen. Minns den nästa gång du riskerar att falla dit på lunchen.