"Döh! Ta mitt nömmer om dä skulle va nåt!"

Så här i På spåret-tider, mitt märkligaste nummer i mobilen:

Ingvar Oldsbergs mobilnummer

---

Dagens februarisol: Lundell - I'll take you to heaven with my AK47

Alla vi barn i ankdammen

Hej, jag gottar mig i min hemliga framtoning, och listar de personer vars bloggar jag läser eller i alla fall känner till, som jag stött på i olika sammanhang under det senaste halvåret. I samtliga fall utan att presentera mig eller försöka bonda. Det är något kittlande i att se en person som man vet en hel massa om, men aldrig pratat med och inte "känner". Men jag inser också att detta kan tyckas obehagligt för en del av de som jag listar, åtminstone de som inte är "kända". Men att blogga är ju att skapa sin egen berömmelse, om inte allmänmedia gör det. Så här är den:

Listan över bloggare jag sett på stan utan att ge mig till känna.

Jag känner ingen av de här människorna. Ni behöver inte tro att jag är en vän till er, jag bara känner igen er, läser era bloggar då och då, och vet en del mer om er än om andra som jag ser på stan. Stockholm (och bloggvärlden) är väldigt litet, inte sant?

Popjunkien - Nox

Bokhororna - Vapiano & Rörstrandsgatan åtskilliga ggr

nattbussen - S:t Eriksbron åtskilliga ggr

egoegon - Stadion

the Schulmans - Stureplan med omnejd

popmorsan - Laakso @ Pop Dakar + tunnelbanan

schmarro - Laakso + Spyan

Marcus Dunberg - JFK Intl. Airport

Virtanen - Renstiernas gata

Isobel Hadley-Kamptz - Fridhemsgatan

Modette-Eleonore - Upplandsgatan

Gustav Gelin - här å där

Stora Morran - här å där

Sigge Eklund - nedlagd blogg, Sveavägen

Magnus Uggla - nedlagd blogg, Sturehof

Plura - i fruktdisken

Daniel Lindström - på bussen

Erkänn att detta är både obehagligt och kittlande? Vi ses!

"Mode"-blogg

Har ni sett G-STAR-kampanjen på stan? Den är rolig eftersom den slår fast att i år är det byxor som är 6-8 tum för långa som gäller. Nu ska man visserligen inte fästa allt för stor vikt vid vad G-STAR fastslår i trendväg (om man är normalbegåvad och heller inte aspirerar på dokusåpadeltagande eller Melodifestivalande, eller båda delarna), men det här är ju ändå lite väl fult för att gå okommenterat förbi. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köpa ett par byxor som inte ens går att ha på sig utan att vika upp dem till knäskålarna. Dessutom vet väl alla att det är upprullade uppvik som gäller nu för tiden? Fniss.

Realekonomin

Det är väl inte så jävla konstigt egentligen att RB höjer och höjer och höjer räntan?

Häromdagen skulle jag på ett möte och en kollega ville "snacka ihop sig lite på neutral ort" innan, så vi satte oss på ett citycafé och mixtrade med våra laptops, köpte kaffe och sådär. Ni vet ett sånt där ställe med mediokert kaffe, pajer som bakats i Årsta partihallar och diverse bake-offgrejer. Mitt tvåtimmarskokta bryggkaffe klockade in på 32 kr eller något i den stilen. Hon köpte en semla till sitt kaffe. Den kostade 42 kr! Det är ju helt sjukt för en svettig bulle med lite grädde och tjafs. En vanlig halvdann lunch ligger numera på runt 90 kr. Då är det inte konstigt att RB måste höja. 42 kr för en jävla semla.

Klart i natt! 1 år = 74 veckor

Dagens barndomsvemod

Hej små knattar, här är dagens låt. Det är också den enskilt starkaste anledningen till att Anna Ternheim måste göra en svenskspråkig skiva. Här har jag skrivit om när jag såg det här spektaklet. Tjena.

"Minns du stigen under tallarna,

där det växte nattviol?

Minns du doften och dina nakna fotsteg där?"

Den knubbiga framtoningen

Visst finns det människor som man tänker sig som tjocka/knubbiga/småfluffiga, trots att de egentligen inte är det? Jag har för mig att Filip Hammar någon gång nämnt det, syftandes på sin egen framtoning. Han är inte tjock, det bara känns så. Jag har också lagt märke till det, jag föreställer mig vissa kompisar och kändisar som överviktiga, trots att de egentligen inte är det. Vissa av dem kanske har varit det i perioder, men det är inte på något sätt ett kriterium som är allomfattande. Det har inte så mycket med BMI att göra, det är en aura av knubbighet. Rund ansiktsform kanske?

Lilla listan över kända personer med en knubbig framtoning (som jag kan komma på just nu):

1.

2.

3.

(nej, det går inte att få tag i någon vettig bild på Filip Hammar själv)

4.

5.

Carreca

Utanför listan:

Eftersom han gjort sin dramatiska viktnedgång till en mediahändelse, och numera mest uppfattas som utmärglad.

I might as well I might as well I might as well give in

Ja hallå, det är jag, Sveriges gnälligaste bloggare igen.

Ja, ni ser väl vad jag tänker skriva. Från och med nu kommer jag ge upp och ta en exempelbild på varje konsert jag går på. Observera gärna att samtliga tre personer i förgrunden, står och fotograferar med mobiltelefoner.

Dagens låt är: Beat Heart med Moto Boy. Fint och lagom patetiskt och banalt. Falsetten har spräckt mina hörlurar så de bara skorrar nu.

Just a backstreet gambler with the luck to lose

- I´ll drop you off at Ludlow, will that be OK?

- Yeah yeah, whatever.

Det var juldagens kväll och vi hade nyss landat i New York, semestern just inledd, äventyret i sin linda och det där klassiska romantiska skimret som New York alltid inbillar mig. Kanske speciellt runt jul. The Pogues och Home Alone 2. Allt man sett och hört.

Vi hade bockat av The Rock först, världens största julgran och allt det där, men vi var ju ute efter att slå ihjäl en natt i väntan på nästa flyg, och inga vettiga barer har råd med hyrorna på 5th Ave. Så vi bestämde oss för att ta en taxi till Lower East, mitt i natten i Knish Kebab-röken.

Vi drack väl ungefär allt de hade på alla ställen, och bartendern stannade hos oss, svepte sina whisky-shots med oss, och bjöd oss på varannan drink, och sen när de stängde, trots att det var ett 30-tal personer i lokalen, hon bad mig (för hon fattade att jag hade koll på New York, musik och det mesta): Välj en sista låt från jukeboxen! You´d better give us a good one!

Jag bläddrade och bläddrade, Death cab for a cutie - "I´ll follow you into the dark" kanske? Jens Lekman - "Maple leaves"? The Strokes - "Last Nite", The Pogues & Kirsty McColl . Fairytale of NY"? Alla de där hade ju varit klart värdiga alternativ för en juldagsnatt i New York, men till slut hittade jag det jag ville höra, och anföra som sista låt för kvällen och allsångsanthem. Bruce Springsteen - "It´s hard to be a saint in the city". Jag smällde i en quarter, knappade in koden och såg de andra vänta spänt på vad som skulle avsluta den här kvällen.

Och när introt började, insåg jag hur stort det är för dem, hur mycket av de här texterna de kan. Det blev allsång, det blev kramar, det blev kyssar det blev frågor: Hur kommer det sig att du väljer den här, kan den betyda något för en kille från Schweiz? (ja, alltid den där Sverige/Schweiz-förvirringen). Alla människor i baren, skiner upp som galningar de kan varje ord av en helt perifer sång, och de skrålar med i varje stavelse, när jag trott att jag var den enda som kunde lite av denna, men att den ändå skulle kunna vara en nostalgisk återblick, men den är uppenbarligen här och nu, det bästa som hörts. Fullträff kan man kalla det.

Och vi sjunger och vi vrålar, vi dansar och vi skrålar att det är inte lätt att vara ett helgon i den här stan, och det är high five och vi öppnar baren igen och här ta shots igen för ett alldeles fantastiskt musikval ikväll och vi dansar ut genom dörren och om tre timmar går nästa flight och vi vinkar in en taxi och vi tvingar honom att köra en omväg via Times Square för vi vill glida förbi neonsprakande folktomma Times Square i baksätet på en gul taxibil och känna att det är svårt att vara ett helgon i den här stan. Och vi halvligger i baksätet och ser all världens neon fladdra förbi och det är så svårt att vara ett helgon i den här stan.

Det är en slags egotripp att få göra det där. På nästa flyg sitter vi bakfulla och yrar. Jag känner igen honom och säger till mtt resesällskap att säg inget dumt nu, för då hamnar vi kanske i en krönika. En av Sveriges mest kända krönikörer/bloggare hälsar på oss när han hör vårt yrande på svenska och han önskar oss en god fortsättning och en trevlig vistelse. Vi svarar, och somnar. Vaknar många timmar senare, utsövda i ett annat land.

- - -

(Jag har sagt det förr, jag borde vara hobby-dj, jag skulle välta golven. Hur får man DJ-spelningar?)

Re-re-wind - when the crowd say boh selecta

Rebecca uppmanar mig att "börja köra igen", genom att lista fem favoritinlägg ur min blogg. Jag brukar som ni vet generellt vara extremt skeptisk till den här typen av "utmaningar" som härjar som gräsbränder. Men den här idéen är ändå ganska smart. Det är lite läsarservice och inte bara ännu en sån där lista som bara är intressant för den som själv skriver.

Det kan göra nytta för er som läser att bli lite guidade (speciellt i den här bloggen som inte direkt har rosat marknaden det gångna året). Dessutom tycker jag att Rebecca verkar vara cool (och promotar min blogg gång på gång, så att jag smickras), så ok för den här gången.

Eftersom jag försöker skriva om ganska vitt skilda ämnen och med olika ambitionsnivå, så blir det lite av varje. Det vore i och för sig roligt att höra vilka inlägg som läsarna gillar mest, det är inte säkert att det avspeglas i kommentarfälten.

Här kommer den: Best of Never Mind the Botox!

1. Veckans mediaprofil - jag kan inte utelämna det här inlägget, det var populärt. Det är dessutom fortfarande aktuellt.
2. 20050130 - människor runt omkring mig började gråta när de läste detta i annan form, det var tal om att översätta och publicera i tidningar som nekrolog. Jag är nöjd med texten.
3. Lång Lasermans-associationskedja - jag bara gillar den här på något odefinierat vis.
4. Revenge of a nobody - Up yours, brådmogna högstadieterrorister.
5. 1, 2 - det blir en delad femteplats för två likvärdiga nonsens-inlägg.

Det ska i och för sägas att det var svårt att göra rensningen. Jag kan värdera inläggen högre i efterhand om någon som jag beundrar råkar kommentera, eller om något som jag skriver gör någon okänd helt rasande och börjar gapa om de "hatar mina svepande generaliseringar och idiotier". Men nu blev det en lista i alla fall. Håll till godo, och lägg gärna eventuella kommentarer i det här inläggets kommentarfält.

Jag har varit på semester. Det var skönt.

I want a thousand guitars, I want pounding drums

Här är ett Youtube-klipp som jag verkligen gillar. Jag vet inte varför, men det är fantastisk live-känsla i det. Utklassar alla konsertDVD:s jag sett. Tror det har att göra med att man hör allsången så tydligt och alla händer som flyger i luften (kolla runt 1:40). Här känns det faktiskt som att stå i publiken. Det är inte ofta det är så.

Meta i kubik

Jag skriver inte mycket längre, och när jag väl skriver här så länkar jag till nåt sopigt Youtube-klipp eller nån idiotisk text som jag retar mig på.

Det är mycket på gång nu. Jag jobbar som ett litet djur, reser bort direkt efter jul, och börjar nytt jobb när jag kommer tillbaks och sen är det dags att flytta och ja, så kommer det att rulla på närmaste tiden. Till skillnad från alla andra i den här stan, vägrar jag dock kokettera med att jag skulle önska mig mer tid att göra saker, jag hatar att det blivit statusfyllt att ha en fulltecknad kalender. Högst status måste det väl ändå ha att ha massor av fritid? Skit samma, jag är som ni vet inte särskilt förtjust i att blogga för mycket om mig själv just nu, men det kanske kommer.

Men det var inte det jag skulle säga, utan jag skulle skriva om en grej jag såg idag när jag satt och jobbade lite grann i hemmets lugna vrå. Jag har ju skrivit en jävla massa om tekniken och tillgängligheten, och att alla som går på konsert vill filma egna videos. Jag satt alltså med MTV eller ZTV på, och hajade till när jag hörde något som jag kände igen. Och nu verkar det som att den första "officiella" videon med Youtube-känsla har kommit: Daft Punk - Harder Better Faster Stronger Alive 2007 (alltså i en trött 2007-version, som väl relanseras efter Kanye Wests sampling).

Jag vet inte vad jag vill säga med detta, men vi börjar väl bli så vana vid att kolla gryniga publikinspelade lågkvalitativa liveklipp via Youtube, att den döende konstformen musikvideos nu kan komma att bli ännu mer lågbudget. Officiella videos som ser ut som inofficiella Youtubeklipp, kanske är det framtidens melodi. Så här ser det ut:


(Kanske har de delat ut kameror i publiken för att få den autentiska känslan, och sen klippihop det? Jag tror det är rätt häftigt att vara på ett ställe där Daft Punk är dj:s, i somras när jag hälsade på en kompis i Berlin, gick vi till ett ställe där de hade spelat helgen innan, och helgen dessförinnan hade Moby varit DJ. Men inget sånt den kvällen vi var där. Så då åkte vi till Berghain istället. Det kvalar med lätthet in på min top-3 surrealistiska upplevelser någonsin. Men Berghain kan vi ta en annan gång)

"Idrotten räddade mig från litteraturen"

Den här texten är så jävla rolig i all sin totala idioti.

Jag undrar om Nisse highfivade sina spritplufsiga kompisar i triumferande känsla av att ha sagt ett sanningens ord, efter att den "debattartikeln" publicerats. Läs inte böcker, det hindrar dig att göra något annat av ditt liv. "Det är så segt att läsa – jag föredrar att leva."

Men det ska ändå sägas, det är modigt att som vuxen människa stå för att man är totalt illitterat och har argumentationsteknik som en 11-åring.

Två tredjedelar av de killar som dansar är våldtäktsmän

Det är ju så här:

Det är alltid de kåtaste killarna som dansar, för att öka sina chanser att få ligga. Det här vet alla killar, vet inte tjejer också det?

Min empiri säger mig att minst 2/3 av de killar som dansar, gör det för att komma närmare tjejerna, kanske till och med få ta lite på dem med en förlupen oskyldig hand (varför skulle man annars se så många killar som står och rör sig pliktskyldigt som vore det folkdans med stelopererade leder?)

Det kan omöjligt råda några tvivel kring detta. Tjejer håll med mig här. Visst är det så? Och ju kåtare snubbe, desto större sannolikhet att han är en potentiell våldtäktsman.

Alla som inte dansar är mindre intresserade av att göra sig till och låtsas tycka om att dansa för att eventuellt få trycka sin kropp mot en hittills okänd tjej, just den kvällen i alla fall.

Jag vet, jag överanalyserar en nonsensfloorfiller, men jag blir lite stött av att höra folk skråla att de som står i baren är potentiella våldsmän. När det i själva verket är tvärtom, och fan ta mig om inte det till och med är så att det här kommer att öka alla dansande våldtäktsmäns chanser att få ligga, när tjejen kanske tillochmed tönker att "han dansar - alltså våldtar han inte".

(tillägg: jag gillar allt det som är bra med låten, men texten är inte en av de sakerna, skulle gärna höra någon göra en version med annan text. Jag orkade inte utveckla detta i förra inlägget om ålderdomshem.)

When they said sit down, I stood up

Jag vet inte vad det är, men jag kan bli så jävla ANTI när det kommer till hypade företeelser och "grupptillhörighet". Böcker, musik, film, bloggar, kedjebrev mot sälklubbning, whatever populärkulturella uttryck. Det väcker någon stark motvilja, antipati eller bara motsträvighet mot saken, som bara grundar sig på att så många anslutit sig och hyllar eller bara följer den. (Kommer ni ihåg den här grejen med att ha ett ICE-nummer i sin mobiltelefon? Har ni kvar dem? Har de räddat era liv?)


Det är väl något slags halvmesig rebellvilja i mig antar jag. Masspsykos och avsaknad av reflektion makes me wanna throw up. Jag har redan uttryckt hur fånigt jag tycker det är med "utmaningar" i bloggvärlden, där man "utmanas" att lista sina sju favoritfrukter, favoritsnacks eller kroppsvätskor. Nu ska vi ta upp andra småsaker som väcker min motståndsvilja just nu:


- Facebook-fanatiker (inte själva konceptet, bara de borttappade "vänner" från typ mellanstadiet som saknar normalt internet-vett och sjunker i värdighet så pass att de vill fylla på sitt eget vänförråd med "vänner" som de inte har något gemensamt med längre. Det finns alltid en anledning till att man "tappar bort vänner". Man är inte vänner längre. I många fall var man aldrig ens vänner).

- Åka till Thailand

- Facebookgrupper som heter: "Fuck you, I´m from Stockholm/Göteborg/Östersund/blablabla" - får mig att vilja starta en grupp som heter: "Fuck you, I don´t care where you´re from". Eller "Bevara oss från internet-empatin".

- Internet-empati: klick klick, nu har du renat samvetet och visat ditt "stöd" mot allt ont. Du är en verkligt god människa som står upp mot orättvisor genom att skriva på upprop och klicka dig till ett gott samvete.

- När en hel klubb gastar "Alla som inte dansar är våldtäktsmän, gäller hela natten mellan tolv och fem" får det mig att vilja göra om texten till något i stil med "Alla ni som dansar som på ålderdomshem, se så ur vägen nu kan ni gå hem".

Ok, den sista var inte så genomtänkt, jag får fila på formuleringen, men ni fattar grejen. Jag tycker väl om att gnälla och störa mig på saker helt enkelt, och vända på dem så att de framstår som just det de är, fåniga masspsykoser. Och kanske får det mig att tro att jag är lite coolare än de som har Populärmusik från Vittula, DaVinci-koden och Stieg Larsson-trilogin som senast lästa böcker.

Periodvis pretentiös, det är jag det. Jag kommer inte ifrån att jag tycker om folk och organisationer som går sin egen väg, bryter ny mark. Nu ska jag gå och ansluta mig till någon facebookgrupp så att något företag skänker 50 öre till världens barn. Den femtioöringen ska de få dela broderligt på. Sen ska jag värva några vänner till Rosa bandet, men pengar det kan de glömma. Om det här är bloggosfären vill jag inte va med.

Hur funkar det med annonseringsfilosofi?

Medium jag skulle tveka inför att annonsera i om jag vore marknadschef: Pause Magazine.

Det är så konstigt, i Pause Magazine finns annonser för Bang Olufsen och Sony Center sida vid sida med typ Harrys Sexshop i Borås och någon alla tusentals "nya heta nattlivscommunities" utan intäkter.

Hur funkar det egentligen? Jag har funderat på detta en längre tid (jag läser ibland Pause, trots att det är en riktig skräptidning). Ju längre bakåt i tidningen man kommer, desto svettigare annonsörer. Sida 3 kostar 30000, sida 53 kostar 250 spänn och en back lättöl? Även om reklamen inte är anledningen till att man tittar i en tidning, så blir förstärks Pause splittrade intryck av att annonsörerna sträcker sig från premium till Ullared.

Inte kär i en hipster

Det här med att använda uttrycket "hipster" som kategorisering av sig själv, eller andra eller sin umgängeskrets, eller en grupp människor. Blir lika less varje gång jag hör någon säga eller läser någon skriva det. Lika less som jag blir när jag läser en intervjuingress om att Ken suttit inne, men nu blivit radhusägare och släpper en ny skiva. Ibland vill jag bara spränga den mediala inaveln i luften. 300 ton trotyl. Boom.

Jag kastar pil i min kuvös

Jag har flera gånger ondgjort mig över 00-talsfenomenet att varenda livekonsert förstörs av att folk ser sig manade att dokumentera konserten med sin kassa mobiltelefon istället för att TITTA och LYSSNA när man väl är på plats. Så jag tog den här exempelbilden igår. För det är ju ungefär så här dåliga de där bilderna blir. Och vad är grejen med att sitta hemma dagen efter och stirra på en 14"-skärm? Jag förstår verkligen inte hur man prioriterar, dessutom förstör det för alla andra vars sikt skyms av 200 små LCD-skärmar. Tröttsamt. Kan vi inte komma överens om att alla går in på Rockfoto.nu om man vill ha fina proffsiga bilder av livekonserter istället? Ok, då säger vi så.

Jag är medveten om att det blir lite stenkastande i mitt glashus nu, eftersom jag nyss länkat till publikinspelat livematerial här nedanför, men skit i det nu. Jag skulle kunna vara utan de där klippen om jag bara fick uppleva en nutida konsert utan alla de där skärmarna i vägen.

Annars var det väl ganska ok. Men det är ju som sagt inte särskilt levande. Förbannat snyggt är det, men så regisserat och styrt och helt i avsaknad av spontanitet. Som att kolla på en Johan Renck-video i två timmar. Om det är någon som vet hur de rent praktiskt gör när den där läskiga körtjejen på bildskärmen sjunger (förinspelade?) stämmor under Generation EX med perfekt timing, så vill jag gärna veta. Det var enormt snyggt gjort.

Sen drack vi Lynchburg Lemonades på Spy bar tills korna gick hem.