20050130

Hon stod alltid på trappan när vi kom. Med huckle runt håret och oftast ett förkläde knutet runt midjan. Precis som gamla tanter i Finland ser ut, och alltid har sett ut. Huset var gigantiskt och blekgult med grönmålat plåttak och låg kanske 50 meter från den stora sjöns kant. Samma sjö som morfar tydligen gick ut på, på nyårsaftnar då han fortfarande levde, och sprängde hemmagjorda bomber. Mamma har berättat att de aldrig var säkra på om han skulle komma tillbaka efter att ha sprängt bomben. Årets bomb liksom. När han kom tillbaka satte han sig på vedspisen och värmde sig med kaffe.

Knackkorv med potatis och finsk senap och grönsaker från trädgården. Varenda gång när vi kommit fram. Man gick 6 steg uppför den orangea trappan som pappa byggt, kramade om henne, in på glasverandan fylld av röda pelargoner och fiskespön, slängde skorna bland miljoner andra par, genom ytterdörren som klickade så skönt när man drog igen den, sen draperiet som skulle hålla flugorna ute, genom den lilla hallen och in till vänster in i det stora köket med både vedspis, elspis och värmepanna och trasmattor flätade av plastremsor. Jag minns exakt hur gardinerna såg ut. Vita med stora röda stiliserade äpplen. Marimekko måste det ha varit.Maten stod rykande på bordet och kusinerna som var så mycket äldre men ändå unga satt där och väntade. Det var kul att träffa dem. Trots att de inte pratade samma språk som vi. Men vi pratade ändå på vårt vis. Min bror och jag klarade oss utmärkt, vi pratade nästan flytande finska. När inte finskan räckte till så skapade vi egna uttryck. Som bara vi fyra förstod, och som var en blandning av svenska och finska.

Köksfönstret var stort och här och där fanns defekter, kanske sandkorn som inte smält ordentligt, och gjorde att utsikten liksom blev lite lustigahuset-förvrängd. Det var tydligen fint med buckliga fönster när det huset byggdes.Man såg sjön mellan björkarna, och om fönstret var öppet hörde man skriken från måsarna och barnen som lekte på traktens absolut finaste badstrand. Mummu satte sig i gungstolen och bara tittade på oss. Hennes lugna ögon log. Den ena handen låg tryggt i den andra, placerade i hennes knä och hon log lite, men sa inte så mycket. Hon betraktade sina barnbarn och vaggade långsamt och förnöjt. Jag minns att hon liksom tog igen ett halvårs tid utan att träffa oss, bara genom att iaktta oss.

Vi hade redan planer om att åka ut på sjön och fiska, spela badminton eller fotboll eller krocket, eller bara gå och bada. Mamma och pappa lät packningen stå kvar i bilen. Det var ändå semester. I köket surrade alltid stora grönskimrande flugor.Vi brukade stanna i tre eller fyra veckor. Pappa hade inte alltid tid att stanna så länge, så vi fick ta tåget till båten ibland när vi skulle hem till Sverige. Mormors hus var paradiset för fyra sommarlovsbarn. Jag var alltid yngst. De andra var allt från 6 till 11 år äldre. Jag var mest med Jouni. Han var äldst och jag var yngst. Det var på något sätt därför vi kom så nära varandra. Min bror var jämngammal med hans lillebror. Och därför blev de två kompisar.Vi hade de bästa av sommarlov. Världens bästa sandstrand fanns 100 meter från huset. Jag lärde mig simma där. Och dyka mellan första och andra stenen. På andra sidan udden hittade vi en rävsax en gång.

Jag vågade knappt vara på övervåningen själv. Det var läskigt däruppe när alla var utomhus eller nere. Men i frysboxen fanns alltid glass och i det andra lilla köket där uppe fanns vårt lekrum. Där satt jag och Jouni och ritade på regniga dagar. Regnet smattrade mot plåttaket. Ibland spelade vi kort. Men oftast ritade vi bilar eller båtar. Ibland byggde vi småbåtar att segla i sjön. Jag lyssnade på åttiotalshårdrock. För det gjorde han. Genom fönstret såg man ner mot trädgården där ett femtiotal bärbuskar dignade av sommarens skörd. Det åskade ofta om kvällarna och det var så skönt att ligga och lyssna på regnet mot taket och pappa som snarkade.

Mummu klarade allt själv då. Frukosten stod alltid framdukad när jag vaknade. Rice krispies och sämpyllät varje morgon. Hon bodde i det enorma huset med en gigantisk trädgård. Vedspisen användes varje dag, trots att det fanns elspis också. Veden fanns i vedboden. Morfars gamla snickarverkstad. Där Jouni och jag ibland byggde båtar och kastade vedträn på getingbon. Ibland blev alla beordrade att plocka alla bär i trädgården, för det var dags för att koka saft och sylt. Vi fick en tablettask och en tiomarkssedel som tack för besväret. Och sådana där kakor med rosa glasyr på. Jag minns inte vad de heter. I jordkällaren stod alltid syltburkar, potatissäckar, öl och läsk. Jag kunde ganska mycket finska då. Men inte så pass att jag kunde prata helt obehindrat med mummu. Det var alltid lite jobbigt tyckte jag. Kimmo var den ende av oss som fyllde år på sommaren, förutom hon själv. Han fick alltid chokladkaka på födelsedagen, eftersom han inte tyckte om jordgubbar och grädde. När mummu fyllde år åt vi jordgubbstårta. Med finska soliga ljumna jordgubbar. På min födelsedag kom alltid ett kuvert med ett kort med nytt motiv för varje ålder. Och finska pengar inuti. Hon ringde alltid och kontrollerade med mamma att det kommit fram.

På onsdagar och lördagar badade alla bastu i den stora bastun som var vedeldad och utan rinnande vatten. När man var klar schamponerade man håret och sprang ner till sjön för att svalka sig och skölja ur schampot. Jag minns ljudet av oss fyra killar som sprang i kapp ner till stranden i badtofflor. Jag kom alltid sist. För jag var minst. Efter bastun satt vi i trädgården och grillade korv. Alltid. Och man fick bara äta korv med senap. Inget bröd, bara smörpapper runt. Jag minns speciellt en av alla gånger, vi satt i hammocken - hon satt med min hand i sin, och höll den ömt. Utan att säga ett ord. Jag drack Jaffa och åt korv.

Andra hade alltid närmare relationer med sina far- och morföräldrar. Språket satte vissa käppar i våra hjul. Och oftast gick pratet via mamma, för att få hjälp med vissa ord. Men man kunde se på mummu att hon älskade oss, även om vårt prat inte alltid flöt obehindrat. Hon var lycklig över att ha levt ett långt liv och fått en frisk familj där alla mådde bra. På senare år sa mamma ofta att mummu var så glad att det gått så bra för oss, även om hon var skeptisk till att mamma gifte sig med en svensk.

Vi sålde huset till slut. Mormor fick en lägenhet, fortfarande med sjöutsikt. Och hon var glad att slippa pulsa i snön för att hämta ved. Eller klippa gräs i tre timmar. Men hon klagade aldrig. Det gör man inte om man levt ett liv som hon. Hon jobbade i timmerfabriken som ung. Morfar jobbade också där, innan dess blev han skottskadad i vinterkriget. Morfar dog i cancer när jag var liten. För liten för att minnas. Mamma skulle haft en äldre bror. Han dog vid födseln. Det är så tydligt för mig att det finska folket haft ett nittonhundratal som skiljer sig väldigt mycket från det svenska folkets nittonhundratal.

Mamma grät tyst varje sommar när vi skulle åka hem. Vi åkte alltid i gryningsljuset. Dimman dansade in från sjön, och när mummu stod där på trappan och huset försvann i gryningsdiset bakom bilen, så sa hon att det var kanske sista gången vi träffade mummu. Men det blev inte så, och det vissta man ju när man satt där och halvslumrade i baksätet. Mummu var en gumma med krut i. Hon fyllde nittio i somras. Och hon var så vacker i blomsterkransen som hennes barnbarnsbarn bundit som present. Hennes varma leende och skrynkliga, åldrade men ändå sköra rosaskimrande hud. Och hennes påtagliga stolthet över att vara modern till en stor och levande familj. Hon var trött men aldrig sjuk. Trött men ändå med oss. Med en hjärna klarare än kristall. Klarare än fönstret i köket.

Hon var unik, hon var nästan den enda som var kvar i hennes generation. Generationen som begränsats av krigsåren och vad som följde efter dem. Generationen som byggde det där landet och de gamla villorna med sina bara händer. Hon räknade vännernas dödsannonser och konstaterade att det borde vara hennes tur nästa gång. Men det var inte hennes tur. Hon var för stark. Men till slut orkar kroppen inte längre. Jag är glad att hon slapp sjukdom och smärta. Det är mer än ett år sedan jag träffade henne. Det känns jobbigt att hon bodde så långt bort. Hon gjorde världens godaste pizza. Och ugnspannkaka.

Man hoppas ju att det aldrig ska hända. Men det måste det göra. Ett barn kan inte få en bättre start än få vaggas i din trygga farm och höra dig sjunga. Trots att det måste hända, och få människor får ha sina mormödrar kvar tills de är över 90, så tåras mina ögon när jag skriver. Jag är så glad att hon slapp hamna på ett hem och tyna bort i vårdapparaten, nu somnade hon in stilla med flaggan hissad.

Mummu, du somnade med flaggan i topp. Precis som det anstod dig, efter det liv du levat. Men jag saknar dig redan. Jag saknar att känna din hand i min. Det kommer inga fler födelsedagskort nu. Men fotot från din nittioårsdag finns kvar och vi tänder ett ljus för dig ikväll. Ingen ser snällare ut än du. Det var din tur nu mummu. Hoppas du fått det lika bra som du förtjänar. Idag är det ett år sedan du somnade.