Du är min bästa kompis om du länkar!

I början var jag besatt av det här fenomenet vilka bloggare som länkar till varandra, och vad det egentligen signalerar. Nu är jag ännu mer besatt av vad som styr när de som tidigare länkat till någon, plötsligt tar bort denna länk. Ska man bli:

a) ledsen?
b) självkritisk?
c) glad?

Bloggandets sociala regler är verkligen som en högstadiekorridor.

Inget hokus-pokus?

Har ni sett att Expressen byggt ut de(som jag skrev om för länge sedan)redan "informativa" väderprognoserna med prognoser för "biologiskt väder"? Jag såg det i helgen, och nu kan man alltså läsa i tidningen om man ska få ont i knäna, bli förkyld eller kanske nedstämd under kommande prognosperiod, beroende på var man befinner sig. Ovärderlig info.

"- Ska vi åka till landet i helgen?
- Nä, jag tycker vi stannar hemma, man vill ju inte känna sig deppig hela helgen."

Roligt/mindre roligt

Det här är min favoritblogg just nu. Roligt.

Mindre roligt:
Någon jävel har kräkts så in i helvete i trapphuset. Igen! Det är ju helt otroligt. Jag mår verkligen dåligt av att den jäveln inte städar bort det. Det ligger en tung odör av magsyra i trappuppgången. Det var i lördags kväll det hände, och det är inte borttaget ännu. Har vi en granne som:

A: är alkoholist och super tills han spyr men glömmer bort/skiter i det?
B: Någon som har problem med attackkräkningar? Vinterkräksjukan rasar bland grannarna?
C: har stökiga kompisar som kräks på väg från fester hemma hos vår granne?

2 gånger på drygt en månad är inte ett sammanträffande.

Allt ska bort

Ibland tänker jag på vad som skulle hända i Sverige om L*nda R*sing skulle känna att hon inte pallade längre, och begick självmord. Fy fan vilken ryslig stämning det skulle bli i landet. Och i det perspektivet så tycker man ju illa om sig själv. Av de miljontals åsikter som finns om henne så kan jag väl knappast tro att det är många som stärker hennes självkänsla. För det är väl det som behövs mest av allt? Eller bara en insikt, att dokusåpor inte automatiskt ger ett livslångt kändisskap som det går att leva på, utan att man tvingas sälja ut mer och mer av sin integritet för varja vecka tills man står med sina inre organ till salu till högstbjudande. En biocheck och en stor cola mot en lever.

Att något faktiskt hände på riktigt skulle liksom skaka ett land som är helt blasé och utmattad av hennes utspel och överord. Peter och vargen och allt det där. Nu kanske det här låter som ett spekulativt inlägg, och det är det kanske också, men tänk bara lite på hur det skulle kunna kännas. Uh, obehagligt.

SöndagS:tEriksplanSaxofonS:tJeanCapFerrat

Dagens ljud är saxofonen som inleder Jay-Z´s "Show me what you got".

Får mig att tänka på den korpulenta zigenaren som spelade Gudfadern-temat om och om igen i Handelsbankshörnet på S:t Eriksplan i julhandeln med en smutsig (thinnerindränkt?) handduk hängande ur saxofonen för det rätta mufflade ljudet.



Det är onekligen lite uttjatat med kopplingen mellan amerikanska hiphop-gurus och deras faiblesse för Franska rivierans allra brackigaste beståndsdelar. Italienska supersportbilar - Casinorondellen - lunchen på Café de Paris - de slingrande bergsvägarna hundratals meter ovanför - hyrda mosteryachts som stånkar sig fram över Medelhavet mellan S:t Tropez, Cannes och Monaco - diset utöver havet - skyskraporna - allt detta överdåd. Jay-Z och P Diddy är inte sena med att i varje avtryck de gör, referera till den där absurda lilla lilla delen av världen. Och jag förstår dem till viss del, jag gillar också den där mystiken. Självklart inte fullt ut, ty därtill har jag för låg inkomst och inte heller är jag särskilt förtjust i det där absurt polerade överdådet. Men ok, jag skulle kunna tänka mig att bli gammal i ett pastellfärgat hus på Cap Ferrat.

Men den där saxofonen i introt är fin och vemodig. Avståndet mellan Jay-Z bakom ratten på en 70-fots daycruiser som gör piruetter, till zigenaren i snömodden på S:t Eriksplan, som värmer händerna genom att andas på dem mellan låtarna är oerhört många ljusår.

Dagens soltorkade tomat + rödlök

Dagens låt är Regina Spektors Better

Fantastiskt roligt

Det här skrattade jag högt åt igår kväll. Felix Herngren rules!

En lördag som känns som en söndag

Det är blåsig dåsig januarilördag jag har hämtat ut tjocka tillvalskataloger på postutlämningen i hörnet där granarna ligger på hög och kylan har kommit för att stanna nu tror jag och vi bläddrar i de där katalogerna och man blir helt matt av sånt där och vi planerar inför en framtid som infaller om ett år eller så och jag sätter på Du skulle tagit det helt fel med Tomas Andersson Wij och spelar högt högt medan PJ bläddrar och någon gång då och då slänger ut en åsikt avseende inredning i en lägenhet som är färdigbyggd först om ett år och vi känner att vi behöver nog komma utanför de här neddragna persiennerna så vi tar en promenad till Hötorget för att lösa biobiljetter till imorgon och sen på vägen hem köper vi något och hemma fortsätter vi bläddra i de där katalogerna och jag känner mig informationsoverloaded och dricker kaffe och sen på kvällen åker vi på födelsedagsfest och kanske kanske rundar vi av med typ O-baren och där kan man om man har tur få höra Atlantic city leta sig ner för trappan framåt slutet av kvällen, för det var vad som hände dagen innan julafton när jag var där och det var nästan tomt längs bardiskarna på Sturehof men det lär det knappast vara ikväll. Dagens låt är Du skulle tagit det helt fel.

Kanske nåt om 3 år i högstadiet

DISCLAIMER: detta är en gammal text som jag liksom inte fått någon ordning på, men jag har haft åtminstone två läsare som jag värderar högt, som verkligen VILL läsa den här texten som jag haft in progress (nåja) under nästan ett års tid. Så jag lägger upp den nu, utan att den är riktigt färdig. Jag har postat alldeles för få texter av den här sorten på senare tid.

- - -

Jag har funderat så länge på hur jag skulle skriva den här texten. Att jag verkligen gör slag i saken beror på den här meningen som inleder en artikel i ett gammalt nummer av Nöjesguiden:

Det handlar om klasskamrater eller jämnåriga över huvud taget och hur utvecklingen mot att bli vuxen förlöper i olika hastigheter för olika människor och vad det gör med oss. De där åren i högstadiet och hur de påverkar så in i helvete vem du blir i fortsättningen som följer. Det handlar om att man någon gång lever sitt liv våldsamt snabbt, och beroende på när den där fortkörningen sker så blir man den man blir. Jag tror inte på det där att ens föräldrar är absolut avgörande för vem man blir. Jag tror att för många kan ens umgängeskrets i puberteten avgöra i mångt och mycket vem man blir i resten av sitt liv.

Det handlar om de som gick direkt från barn till vad man då trodde var vuxna över en sommar. Och sen var det klart, de var liksom färdiga med sin personliga utveckling. 3 månader sen färdig. Nu skaffar jag bil och börjar knulla. Åtminstone fick man intrycket av att det var så.

Alltid tätt sammanknutet med en ådra av förakt för de vuxna, en samlingspunkt runt det förbjudna. Spriten, snuset, rökningen, skolkandet, skadegörelsen, nattliga lån av föräldrarnas bilar, klottret, mobbningen och förtryckandet av de som inte gjort motsvarande vargsprång över en sommar. Det går en knivskarp skiljelinje mellan de som testar gränsen och de som inte anser sig behöva testa gränsen. Vi som satt kvar i avbytarbåset. Vi som gjorde vårt jobb med något slags längre tidshorisont och nog var ganska hunsade under ett par år. Vi som gick med lite mer böjda nackar och en mycket tydlig hierarki. Medelmåttornas tysta sammansvärjning.

Någonstans längst där inne visste man väl som betraktare vad det där hävdelsebehovet kunde komma att resultera i längre fram, och man lät det hållas. Inte bara av godhet, ganska mycket av hot och våld också. Man krävde inga extra åtgärder från skolorna, inga höjda röster, inga utredningar, inga kuratorer, psykologer eller utökade resurser på något sätt och vis. Man gick ändå på något sätt i takt med de som behövde allt det där genom korridorerna. Det är mycket konstigt, för aldrig senare i ens liv går man i samma takt som människor som har helt andra värderingar, förutsättningar och mål än man själv har.

Jag kände redan då någon slags stolthet i att veta att jag klarade det bättre än genomsnittet, och många resor bättre än de där högljudda revolterande som stod med sprayburken i högsta hugg, cigaretten i mungipan och ölen i ryggsäcken. Många osäkert uppblåsta egon bland de där sprayburkarna förstås, men det var ju hård verklighet där och då. Man kan bara ha distans så här, 13 år senare.

De som hade sin högsta högkonjunktur, sin all time high, på högstadiet stannade ofta där. Rör sig i samma mönster och umgängeskrets nu som då. I en omgivning där de tog en stark position, och hade inflytande och åsikter som ofta tryckte tillbaka de andra. Och sen fastnade det liksom. Färdig och klar från högstadiet och framåt. Inga framsteg eller miljöombyten sedan dess. De som ville ha allt så fort de blivit mogna nog, och bräkte på i full skala direkt. De som ville svälja hela vuxenvärlden så fort det gick.

De står kvar i den där vägtunneln och hånglar i cigarettröken som sveper i vita sjok längs taket.
Ni kan håna oss hur mycket ni vill, vi rör oss ni står still. Det är vad det handlar om, var man stannar upp och finner sin plats.

Bra reklam!

Bred ut dig.

Välkommen till ett köpcentrum med lite mindre folk.

Ja, vad smart! Marknadsför ett köpcentrum med argumentet att det är ont om kunder som åker dit, det verkar ju intelligent. Det är som att sälja in en spa-anläggning med argumentet att det alltid är fullsatt i jacuzzin. Men ok, alla vet ju redan att Globen Shopping är stans sorgligaste galleria. Det gäller tydligen inte bara butiksutbudet, det gäller reklamen också.

Don Ekwall

Det finns nog ingen som inte stör sig på Patrik Ekwall. Jag kan i och för sig tycka att det är kul med människor som är provocerande och medvetna om det, men inte ändrar sin stil för det.

Men nu har det väl ändå gått för långt? Don Bennechi är inte en god stilförebild, för någon.

Töntigaste omdömet

Jag vill se The Departed i helgen, efter som alla som sett den säger att den är fantastisk. Tittar man på trailern så verkar det inte vara något annat än en dussinrulle, men som sagt, rekommendationer väger tyngre. Men det är en sak i trailern som får mig att inte vilja se den. Det är att speakerrösten säger: "Knäcker stenhårt". Vilket fånigt omdöme att ge en film, och framför allt; att sälja en film med. Jag hatar det.

Räddaren i inspirationsnöden

Idag kände jag mig lätt oinspirerad när det kom till matlagning. PJ jobbade hela kvällen och kylen var nästan tom.

ICA:s recepttjänst är ovärderlig när man kört fast. Kolla detta galanta recept!
(alltså jag har nog länkat dit tidigare, men det är ju fantastiskt roligt)

- - -

Dagens konstiga ordkonstruktion: Skatteparadis. Jag har svårt att koppla skatter till paradisbegreppet, även om det handlar om avsaknad av skatt. Noll skatt är inte riktigt tillräckligt för att kalla någonting för paradis.

- - -

Jag har lite svårt att förlika mig med mitt nya arbete, för att det skiljer sig så mycket från vad jag gjorde fram till förra fredagen. Men det är intressant att upptäcka hur folk omvärderar en beroende av vem man ÄR på jobbet.

Vinterns TV-hit

Man vet ju redan att "I en annan del av Köping" kommer att bli januaris största TV-samtalsämne. Och jag vet redan att jag kommer att älska den, ty jag tycker om moggisar, och det verkar vara gjort med mycket kärlek.

Och vinjettmusiken är en helt underbar feelgood-soulpastej. Nu börjar det.

Förlegat fenomen

I trapphuset ligger 25-30 buntar telefonkataloger. Det står höga travar av kataloger överallt i stadsdelen. Hur många är det egentligen som använder sig av en telefonkatalog numer? Jag skulle vilja påstå att det är ett ganska förlegat medium. Onödigt att gödsla hela stan med telefonkataloger som ingen använder ändå, åtminstone inte om man är under 65. Det borde finnas något smartare sätt att distribuera telefonkataloger. Så att man slipper trycka och köra ut 90% mer än vad som verkligen används i ett uppkopplat samhälle där alla hellre ringer nummerupplysningen än letar i en föråldrad katalog om man mot förmodan inte har tillgång till en dator.

Cafémysterier på en söndag

Två 90-talsprodukter och tanar kring dessa. (alla stockholmska caféer serverar ju samma gamla tradiga 90-talsråvaror, med soltorkade tomater och rödlök som basen i alla rätter på menyn.

1. Är soltorkade tomater verkligen SOLtorkade? Jag är ytterst tveksam. Tror mer på värmelampstorkade tomater. Det låter kanske inte lika gemytligt och medelhavsaktigt, men seriöst; det funkar nog inte att soltorka tomater, jag gissar att de ruttnar. Det där lilla sol-prefixet är intressant, eftersom det signalerar så många olika associationer, men egentligen är det nog ingen sol inblandad. Kanske inget för Konsumentombudsmannen att utreda, men ändå ganska intressant.

2. Vad är grejen med att servera drivor av rå lök till alla rätter? Jag fixar verkligen inte att äta rå lök, och det är som bekant omöjligt att slippa undan rödlöksterrorn i cafémiljö. Ett tio år gammalt tillbehör som borde förpassas till arkivet. Rå lök=outhärdligt, tillagad lök=fantastiskt.

ps. Tittade lite på Drottninggatans maya-indianer idag. Jag ÄLSKAR den där flöjten. Dess värre verkar de ha rationaliserat bort stora delar av bandmedlemmarna, och jobbar mer med kostymer, rökeffekter och förinspelade bakgrunder nu. En trist utveckling. Jag vill inte höra en midiversion av El condor pasa när jag kommer gående från Gamla Stan på söndagspromenad. jag vill höra minst tre gitarrer, dubbla flöjter och ett par andra instrument. ds.

Åhléns City-indianerna!

Nattens låt är Further on up the road i Inkaindian-arrangemang ala Åhléns City. I all hemlighet älskar jag indianernas sound. Tänk: Friends getting cold med The Plan.
Gotta love den där flöjten. Som bonus kan nämnas att Johnny Cash gett ut en inspelning av Further on up the road precis innan han dog. God natt.

Saturday feelgood

Carrecas Springsteen-informationsbyrå ger idag ett par klassiska klipp från en spontan gatukonsert som gavs 1988, då Springsteen besökte Köpenhamn på världsturné, hookade upp med en gatumusikant på Ströget, och dro av tre låtar: I´m on fire, The River och Dancing in the dark. Kvaliteten på klippen är väl sådär, men jag blir ändå lite fånglad varje gång jag ser dem. Roligt är också när gatumusikanten, som ser ut som nåt slags nördig frikyrklig ungdomskörledare, fylls av eufori och går loss i några fåniga skutt och danssteg, ca 2 minuter in i det sista klippet. Snacka om att "get carried away by the moment"

Det är så här man bygger myten om sig själv.

Mellandagsrean fortsätter!

T-shirt i billig kvalitet säljes till lägstbjudande.
(2 olika tryck)
Skynda! Snart är de ihop igen!