Summertime blues

Matroser och kadetter från öster stryker runt i hamnen, korvetten bolmar svart rök på tomgång ut över hamnplanen. Unga ryska män med lila påsar fyllda med vodka i sina svettgula bussaronger. Inte ett stolt folk det där, det sovjetiska karga tomma ansiktsuttrycket och de stora ögonen, sneda tänderna, rykande cigaretterna överdimensionerade hattarna. De nollställda blickarna, hukade ryggar under träden för skugga.

Att komma hem är så jävla långt ifrån diggiloodiggileyallatittarpåmig. Staden är tom, jag stannar inte för rött en enda gång på sjutton minuters cykelfärd om morgonen. Jag ser inga människor, kanske är jag den enda som behöver vara på jobbet de här dagarna, klackljuden mot parketten ekar ensamma längst bort i länga korridorer. Varje gång jag kommer hem får jag ett återfall i nostalgins tecken. Det har varit många hemkomster den här sommaren. Att komma hem är en grekisk tragedi.

Jag drack drinkar för 35€ styck för en vecka sedan. Man blir i alla fall inte berusad med de priserna. När vi lämnade mötte vi en golfbil med tre norrmän som körde nerför trappan, stannade på stranden utan möjlighet att komma upp. De gick in och köpte: drinkar a´ 35€. Lyxhoror, medelhavsplayboys, fotomodeller, ryska affärsmän, svenska Stureplanskungar som i den omgivningen såg ut som borttappade småpojkar vid Kolmårdens informationskiosk. Mitt i detta, den skånska blondinen som bestämmer, och ger oss några gratisdrinkar. Vi måste ha sett mer hemtama ut än Stureplansinventarierna som tror att clubblazer är nattklubbsklädsel vid medelhavet om sommaren.

Jag cyklar genom staden, sommarklädsel på kontoret, frukost framför datorn. Svettas i värmen och öppnar fönstret. 1000 apor knattrar förbi på mopeder varje dag. Jag följer dem på nätet och ser dem varje dag köra förbi. De ryska sjömännen korsar gatan, mopedaporna tvingas bromsa för att släppa över Ivan och Slava.

Jag vill bli full för kärleks skull. Inte full för tomhetens skull. Full för kärleks skull.

Jag tänker på det ofta. Jag har blivit förkyld efter hemkomst de fem senaste gångerna jag varit vid Medelhav med klimanläggningsboende. Det spelar ingen roll hur jag gör. Jag blir alltid sjuk när jag kommer hem. Det räcker inte att ställa in värmen på 28 C. Att komma hem är ett apoteksbesök.

Jag tänker på det oftare så här års. Jag vill inte bli full för tomhetens skull. Jag vill inte höra alla dessa dumma diskussioner från grannarnas balkonger. Jag vill inte stänga dörren för någonting, men jag vill tro att jag alltid skall omge mig med de människor som kan föra en djupare diskussion än de som just nu förs där ute, studsar mellan väggarna. Människor som blir fulla för kärlekens skull. För vänskaps skull. För ringar av guld.

Korridorerna ekar tomma nu. H säger: Ju mer jag hör om folk, desto mindre tror jag på den goda människan. Hur ska man våga hoppas, efter alla trasiga historier man hör? Ja, säg det min vän. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Sommaren kan vara en mycket nedslående tid. På den punkten kan vi vara överens, hon och jag.

Vi åt medioker middag under bron igår. Den här stan är vacker, men den befolkas av idioter och inskränkta ankdammsplaskare. Man märker det när man dricker drinkar på stranden under fullmånen. Det är en annan självsäkerhet i det. Denna ängsliga lilla avkrok som spinner runt sin egen axel, där människorna behandlar varandra så illa att vi slutar tro på godheten. Båtar glider förbi, lånta fjädrar och yta är allt.

Tiden visar hur mycket tålamod du tål.
Godnatt min älskling, au revoir eller inte alls,
vartän du går.
Min vackra måne, min silvermedalj
min natt mitt på dan.
Kom snart tillbaks eller kom aldrig,
lämna för gott mitt blod,
som ett gift som en drog
som en minnesförlust i en uttorkad flod.

LCD:n blinkar till då och då, jag väljer min ensamhet. Det är den tiden på året, man samlas på verandor och tak, skålar och pratar pratar pratar. Det är en skön tid att då och då välja sin ensamhet, i tystnad under kvällarna ligga på soffan, lyssna på den där gemenskapen genom öppna fönster med en bok som enda sällskap. Total tystnad från 17 till 09. De kvällarna är ändå sköna de med. De ryska småpojkarna kryssar fulla över gatorna i hamnen under fullmånen.

Jag fick en sommarpresent när jag kom tillbaka, i form av utökat ansvar och befogenheter, men jag vet inte...det känns som en belastning just i denna sinnesstämning. Ett glatt tillrop, ett grattis, ett stort erkännande ett klartecken. "du är med de stora grabbarna nu, redan! snabbare än vi hade vågat hoppas". När jag helst ville gömma mig i tryggheten ett par veckor till. Det finns andra erkännanden eller bekräftelser jag hade värderat skyhögt högre den här sommaren, även om de hade inneburit större åtaganden. När den här bluesen stillnat, för det gör den alltid - allt blir bra, kommer jag att kunna uppskatta detta erkännande på ett annat sätt än hur jag nu känner det som en belastning.

Jag ser sex personer i sex olika sällskap som jag känner på väg till och från jobbet. Det är nästan de enda människor jag ser. Östermalm är tomt så tomt så här års. Hantverkare som lyxrenoverar under tiden familjer är på Österlen, i Frankrike, Spanien. Jag stannar till ibland, byter några ord med någon bekant, cyklar vidare extra fort oftast, med en hand i luften. Imorgon blir vi fulla för gemenskaps skull. Men jag, jag vill bli full för kärleks skull.

Talande tystnad. Vilande mörker. Tankar som vandrar och den här tiden är en trigger för vackra minnen som saknas. Min minnesbank är fullmatad. Jag är lycklig över den, men i de här perioderna kan de bli en belastning, om än självvald. I will follow you into the dark. Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Tror jag. När jag tänker efter, hur skulle det sägas. Finns det något att säga? Jag vill tro det, men inte räcker väl det? Kanske finns det inte alls något jag vill säga?

Jag vill tro att det finns ögon som inte tittar rakt igenom mig. Men jag vet inte. Det kommer stunder då tanken känns tom. Det kanske inte finns något sådant mer. Det vill jag inte tro, men ju mer jag ser och hör, desto mer blir jag orolig att man aldrig hittar den där blicken. De ryska sjömännens blickar, rakt igenom dig. De vänder sig och visslar efter kvinnor i sommarkläder, uppför sig inte som vi här i uppdragna axlarnas stad. Lite mer nedsänkta axlar i det här högtrycket, men ändå, den där distansen. Man kan ju aldrig sluta tro att det finns där. Eller?

Jag tänker inte mycket på det där egentligen, det är kanske bara när jag sätter mig ner så här och låter pekfingrarna vandra, som de kommer. Det är inga vackra tankar om människan. Det är svårt att tänka vackra tankar om människan, det krävs ett specifikt undantag för att bekräfta att det faktiskt finns. En droppe vatten i en uttorkad flod. Jag vet inte hur det ska gå till, och det är nog tur det. Imorgon går vi ut och gör det här, ställer allt i ordning igen. Jag behöver tid att gå igenom detta när jag kommer hem från en resa. Det är alltid samma sak nu för tiden.

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger

Wanna find one face that ain't looking through me

Nu känns det som om livet går i 200 km/h i ytterfilen och jag checkar min kalender i hjärnan och inser att jag nog är helt uppbokad varje helg fram till slutet av september, och har så varit sedan slutet av april. Jag kan inte minnas när jag senast sov hemma en hel helg. Veckorna är mer inrutade, men där går de långa dagarna ändå fort framåt, och sen blir det helg och då sticker man iväg någonstans fredag kväll och kommer hem sent söndag kväll och man lever väl lite på de minnena över veckorna.

Jag har sjunkit ner i karibiska sjön, i järnmalmsbottnade insjöar mörkare än natten, i Skageracks dävna tång, i medelhavets koncentrerade salt, i Östersjöns bräckta unkna vatten.

Jag halvlåg i en jacuzzi och vi drack Carib och lutade nackarna bakåt med den sammetslena karibiska natten rakt ovanför och de amerikanska kryssningsfartygen som ett pärlband ut över havet och en holländska smög sig ner i poolen bredvid mig och vi började prata om allt och inget, som man gör. Vi erbjuder henne öl, hon tackar nej med hänvisning till att hon är havande, tänder sen en joint och suger i sig den under tilltagande förvirring i våra huvuden. Jag frågar henne om det är så bra att röka gräs när man är gravid, hon stirrar rakt igenom mig och frågar om jag har ett problem med att hon röker, jag säger nej, men tillägger på svenska till de andra att kanske hennes kommande barn har ett problem med det.

Solen slocknar i den karibiska sjön, jag hoppar från 13-14 meter rakt ner i det lilla hålet, simmar sedan in till baren och köper drinkar, fortfarande liggande i vattnet, betalar med saltvattendränkta dollarsedlar, personalen står till midjan i vatten, hänger upp betalningsmedel med klädnypor, runt omkring landar människor i vattnet efter skrik och luftfärd. Rakt ner i baren.

Jag ser tillbaka på senaste året och inser att det varit väldigt intensivt på alla sätt och vis, men inte en enda gång har det spårat ur, och det blir väl så att ju oftare man festar, desto mer disciplinerad blir man, desto bättre kontroll på sig själv har man. Det har varit intensivt på alla plan, festandet är bara en liten del av det.

Solen har gått ner bakom Ullevis kortsida och gitarrerna och trummorna rullar ut över arenan, precis alla hoppar, skrattar, ler. Jag får en knuff i ryggen och plastmuggen med avslagen folköl välts ut över kvinnan framför mig, rinner ner över hennes bara rygg och blöter ner klänningen. Förbereder mig på att få en utskällning eller en smäll på käften och smäller av ett URSÄKTA! i hennes öra bakifrån, men hon bara ler, vänder ansiktet åt mitt håll, så att hennes blonda hår rinner över de bara axlarna, ser mig rakt i ögonen, inte igenom mig, svarar:
Det gör inget, ni är så söta.
Kysser mig sen rakt på munnen. Timingen är i det närmaste perfekt, och nästa sekund kommer det:

For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it ain't no sin to be glad you're alive.
I wanna find one face that ain't looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
We'll keep pushin till its understood
And these badlands start treating us good

Åker strax söderut igen, varje sommar kräver en medelhavssemester för oss förtappade själar i den kalla Nord och imorgon sitter jag på terassen, glor på det där karaktäristiska medelhavsdiset där solen strax går ner som en fullmogen rödrosa persika och sen middag när värmen lagt sig och allt det där. Det blir fint.

Good luck, goodbye Bobby Jean

Well I came by your house the other day,

your mother said you went away

She said there was nothing that I could have done

There was nothing nobody could say

Me and you weve known each other

ever since we were sixteen

I wished I would have known

I wished I could have called you

Just to say goodbye Bobby Jean



Now you hung with me

when all the others turned away

turned up their noise

We liked the same music

we liked the same bands

we liked the same clothes

We told each other

that we were the wildest,

the wildest things we'd ever seen

Now I wished you would have told me

I wished I could have talked to you

Just to say goodbye Bobby Jean



Now we went walking in the rain

talking about the pain

from the world we hid

Now there aint nobody nowhere nohow

gonna ever understand me the way you did



Maybe you'll be out there

on that road somewhere

In some bus or train traveling along

In some motel room there'll be a radio playing

And you'll hear me sing this song

Well if you do you'll know

I'm thinking of you

and all the miles in between

And I'm just calling one last time

not to change your mind

But just to say I miss you baby,

good luck goodbye Bobby Jean

We learned more from a three-minute record baby, than we ever learned in school

Jag försöker skriva något om helgens konserter i Göteborg, men allt blir bara fattigt och urvattnat. Vissa upplevelser ges helt enkelt inte rättvisa av att beskrivas endast i ord, och alla är väl vid det här laget ganska mätta på Springsteen-rapporter i media. Och här kommer redan nu en disclaimer om att det kommer att radas sopiga klyschor och plattityder i texten nedan.

Jag kan inte skriva något som känns rättvist. Jag har sett Springsteen ett tiotal gånger, och inte en enda gång har jag kunnat uttrycka det på ett bra sätt efteråt. Man måste vara på plats. Första timmen av första konserten är den mest massiva överkörningen jag varit med om, och jag förstår inte hur något skulle kunna bräcka det någonsin. Vi sa till varandra när vi låg där i hettan på Smithska udden på lördagen, att: Nej, man har svårt att se att det skulle kunna bli lika bra eller bättre ikväll, ändå vet man redan nu att det är just vad det kommer att bli. Varenda en jag pratat med har ifrågasatt varför vi valt att se båda konserterna. Då har man inte förstått vad en Springsteen-konsert är för något och hur många olika skepnader som ryms i den. Att sedan 17 låtar byts ut mellan de olika kvällarna, visar på vilken bredd som finns, och förresten är det ganska idiotiskt att säga att två konserter är onödigt att gå på. I sådana fall borde man aldrig köpa några skivor heller, och eftersom musik alltid är bäst live, så faller ifrågasättandet platt till marken.

För ännu bättre andra kvällen var så klart också just vad det blev. Jag kan inte rada upp låtar, jag kan inte välja de bästa ögonblicken, jag kan inte säga vad som var starkast. Jo det kan jag. Under andra kvällen när de inom loppet av trettio minuter spelar knivskarpa versioner av fyra av de låtar som jag rankar som världens oöverträffade musikaliska underverk i rad, det vill säga Badlands, Thunder road, Born to run och Bobby Jean, bildas tårar i ögonvrån och man inser att de där texterna innehåller själva essensen av hela livet och jag kan inte värja mig för det.

Bobby Jean. Återkommer till den låten, och kanske varför det är världens vackraste, mest vemodiga avskedsbrev och varför den berör mig så in i jävla helvete varje gång. Jag kan inte önska något mer. Jag vet liksom inte om det behövs några fler konserter för min del nu. Och det är klart att det är en lögn, det är aldrig bortkastat att gå på konsert, men jag förstår inte hur det någon gång ska kunna beröra mig så starkt.

Jag har försökt hitta Youtube-klipp som kanske kanske kanske kan ge en liten hint om vad jag menar, men jag inser att det inte går att fånga på film heller, och de officiella filmklipp som finns känns märkligt tama och platta jämförda med känslan av att stå där på plats och känna trumslagen banka mot bröstkorgen. Men, det här kan ändå vara en liten förklaring till varför jag anser att Springsteen är vår tids mest karismatiska artist och showman. Det är en människa som påverkar 60000 andra människor till en enda stor massa av glädje, sång och dans. Folk står runt omkring mig och skrattar och gråter om vartannat.

Paradoxalt nog är det ett klipp från en av konserternas plattaste låtar, men i alla fall jag får gåshud av att se det igen.

The

heart-stoppin'

pants-droppin'

hard-rockin'

brain-shockin'

educatin'

liberatin'

earth-quakin'

Viagra-takin'

history-makin'

Legendary - E STREET BAND

och jag gör vad som helst för sällskaps skull

Ibland kan man stanna upp och reflektera över vad man håller på med.

Om 2 timmar spelar Markus Krunegård live och gratis, 300 m hemifrån mig och jag kommer med all sannolikhet inte att orka gå dit.

I helgen spelar Bruce Springsteen 60 mil härifrån, biljetterna kostar typ 800 per kväll, hotellet kostar 2500 och hyrbilen kostar väl nåt liknande. Och jag kommer definitivt att vara där och det ser jag fram emot något helt fantastiskt mycket.

Ja, man kan undra hur man prioriterar, och kalla mig slö och dum, men även om de här två evenemangen inte på något sätt konkurrerar med varandra, men det är väl så att sällskapet gör den stora skillnaden i det här fallet och för hur sugen man är.

Wow.

Jag får gåshud när jag läser den här krönikan. Fantastisk.

Känn pepp

Ok hörrni, bloggar från jobbet for once, men väntar på möte med någon som sitter i bilkö och helgpeppen är skyhög så these days call for an undantag. Det är sommarvärme, folk till och med ler mot varandra i den här stan och på vägen till jobbet höll jag på att cykla rakt in i en Lincoln Continental cabriolet som svängde av Karlavägen utan att blinka. I förrgår köpte någon firmafestande bilhandlare in 25 GT på ett bräde på Riche. Såna grejer som tyder på att sommaren är här.

Ikväll: La vida locash på Trädgården. Aldrig varit där förut. Det är ett sånt där ställe där kidsen är nere med den senaste skiten, ja ni vet....öh ja typ manliga modebloggare och sånt, och jag kommer känna mig som en gubbe, men skit i det. La vida locash kan det där med beats och grejer. Kanske att till och med jag tar ett danssteg (!).

Imorgon: Skärgården. Sola och bada. En bag in box och en flaska whisky på bryggan. Titta på solnedgången. Kanske spela lite gitarr (har börjat igen). Såna grejer.

5 pepplåtar:
Do you still want me - Kocky (föraning av kvällen)
John the Revelator - Depeche Mode
Stand Up! - Ludacris
Timbuktu - Känn pepp (duh!)
Salem al Fakir vs Angello/Ingrosso - It's true (rmx)

ps. Låter inte Coldplays nya låt (Violet hill? Violent hill?) väldigt mycket som klassiska grungedängan Them bones med Alice in chains? Jag kan minnas fel, har nog inte hört den på denna sida millennieskiftet. Coldplay är kanske världens mest onödiga och ointressanta band. ds

Ja, pepplåtar är alltså mer beatbaserade än min vanliga musiksmak. Nu kom VD, mötet börjar. Tjarrå.

Det här är vad jag gillar mest med Fredrik&Filips program

Man tycker ju om saker som får en att känna sig smart, och det är just vad man gör när man tittar på deras program och förstår deras referenshumor. Jag vill tro att den interna referenshumorn om gubbrocken och Stureplans medieprofiler är något som skjuter över huvudet på de allra flesta, men det kan vara kul ändå, även om mycket av värdet försvinner. Som ett sånt här exempel, där de träffar någon ultraparanoid rättshaverist och efter 3:25 i det här klippet gör en referens till Bob Dylan och den grymma videon för Subterranean Homesick Blues. Jag tror att det är många som inte förstår att deras program är packat av sådana populärkulturreferenser.

HA HA HA

Stjärnfallet - det är jag

Det är många som känner sig manade att

visa upp sina hjärtan på allmän plats

men alla mår dåligt och alla mår skit

håll det där för dig själv och ditt usla liv

Rocken spelar ingen roll längre

Jag har en ny kostym jag har ett par nya skor (som är lite för små) jag har Mats Sundins frisyr jag har till och med nya strumpor, polacker gräver utanför mitt fönster och jag tar en sån där Alvedoncykel och jag ska åka och sjösätta en båt (inte iförd kostym och nya skor) och det regnar och är kallt och jag läser fantastiska fåordiga välavvägda Torgny Lindgren och min iPod får ibland värsta rycket och slumpar fram låtar i en fantastisk ordningsföljd och en sådan liten tillfällighet kan nu för tiden räcka för att göra mig på gott humör och sen åker jag tillbaks till stan igen och vi går på debaser och sjunger att ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det. Det är någon form av "jubileum" just idag, det är den vackraste tiden på året, men också den allra allra fulaste tiden på året, jag visslar och behöver inte ens låtsas som att det regnar. Men jag lever med det. Så.

La vie laissez faire

Har alltid alltid varit en person som tänker mycket på hur jag själv och andra fungerar och agerar i förhållande till varandra, alltså inte vad vi säger utan hur vi faktiskt gör, och jag skulle väl knappast med fog kunna påstå att det avtagit med åren. Vad jag inser när jag tänker på det senaste året är att mitt liv tagit en rätt ordentlig laissez faire-gir och någonstans är det nog bara bra för mig. Jag vill verkligen tro det. Folk i min närhet har till och med påpekat den här förändringen.

Men jag är noga med att särskilja privatliv och arbetsliv, eftersom jag lever på min förmåga till analys och att se samband och det är vad som gjort mig framgångsrik i mitt yrke så kan jag inte anta någon slö roll där, då jag trivs och inte vill åka ut, men i det privata tror jag att det är en viktig lärdom jag lärt mig, att inte analysera sönder tillvaron och låta de saker som sker ske.

Det är ett tveeggat svärd. Framgång i mitt yrke kräver precision och förmåga att se sambanden, men i det privata framstår man ganska ofta som ointressant och jobbig om man tror sig ha förstått sambanden i det sociala redan innan någon för det på tal. Därför får man försöka vara lite annorlunda på jobbet än den man är när man träffar nya personer. De som jag umgås med uppskattar givetvis min förmåga att sätta spiken i huvet, men nya bekantskaper tenderar att uppfatta mig som ointressanta Mr. Knowitall alternativt dryga Mr. Besserwisser. Nu när jag jobbar långa dagar med att besluta utifrån den där förståelsen, så har det mattats av privat. Saker som hänt i livet har också fått den där kontrollviljan att mattas. Man kan inte bestämma och det ordnar sig ändå´.

Och det är därför jag har så svårt att skriva just nu, jag tonar ned det som jag grundat mina inlägg på tidigare, samband och samberoenden. Ja, det finns en del andra orsaker också, men först och främst har jag inte intuitivt någon lust att se de där sambanden, och ännu mindre att mästra om dem om jag nu ser dem. Kryptiskt och tråkigt va? Icke desto mindre en viktig lärdom för mig själv.

En låttext som säger det smart för mig: Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel. Kunde kanske önska att hans texter inte tilltalade mig så mycket som de faktiskt gör. Och när man ser det här inlägget med facit i hand inser man ju snabbt att det här analyserande perspektivet fortfarande slår igenom ibland. Men det är inget jag bryr mitt sorgliga lilla huvud med så jag slutat här.

Meet the eh...Fockers

När jag går in på expressen.se kan jag bara tänka:

Åh shit, George Costanzas pappa aka Ben Stillers pappa är österrikiska incestgubben med en hel familj i källaren!

Fridhemsplan - fulast i stan

Ja hallå hörrni, min bloggfrekvens är väl inte mycket att skryta med det senaste året, men ni är ett gäng tappra själar som tittar in då och då i alla fall. Jag tycker att det är sådär halvkul med bloggar för tillfället och blir mest trött på hur mycket skräp som skrivs, så då avstår jag själv.

Här var det konsert igen och Alf är faktiskt den bäst bevarade hemligheten i musikSverige (eller så lider han av att skriva för smart och att vissa kanske inte gillar skånskan). Konserten bestod uteslutande av låtar som är kanske de vackraste smartaste svenska texterna av alla just nu. Kolla här då!

Nu kör vi en tävling här: Vem är det som filmar Alf med sin mobilkamera på bilden här ovan?

Ledtråd 1: Hon luktade väldigt starkt av Narciso Rodriguez for her.
Ledtråd 2: Hon frågade efter cigaretter, jag hade inte.
Ledtråd 3: Hon gillar tydligen Alf väldigt mycket.

Två år för sent, men ändå: grattis

För två år skrev jag i den här postningen bland annat så här:

"Elin Sandström, som chefar över På Stan verkar vara en riktig matnörd,
vilket självklart präglar hela tidningen, och har gjort den till DN i Köket.
Ge henne en egen matbilaga så får hon göra en tidning om ett ämne som hon är
intresserad av. Just nu säger DN på Stan mycket lite om någon annan del av
Stockholms nöjesliv."

Igår meddelade via Dagens Media att DN På stan görs om och att:

"DN På Stan har fått kritik för att ha varit sovande under en period.
- Jag vill inte kommentera det som varit, säger Thorbjörn Larsson.

Nuvarande På Stan-chefen Elin Peters (tidigare Sandström), blir istället
krogredaktör.
- Det är en ny satsning som DN gör på mat.

Hon ska ansvara för Krogkommissionen och även spegla mat på andra håll i
DN, säger Thorbjörn Larsson"

"Det stänker ofelbart på er"

Tänker på det här Dagens Media-"scoopet" om en Hästens-chef vars son bloggar från Sydafrika som vore han kolonalist, plantageägare och rätt ordentligt osympatisk. Och det får mig att se likheter med något vi redan sett.

Näringslivschef med barn, förvisso myndiga, som förolämpar folk på rullande band (visserligen med en finess och stilistik som är många ljusår från kolonialist-braten). Borde inte Dagens Media i konsekvensens namn ha rotat och rasat i det också, typ kontaktat arbetsgivaren och så?

Vad betydde det ur PR-synpunkt? Inte ett jävla dugg så klart.

Robyns nästa skiva

Jag hoppas på en skiva med tre producenter som får göra en tredjedel var:
Klas Åhlund - ok lite till flippade saker kan han få göra.
Timbaland - stating the obvious
Kocky - ärligt talat, har ni hört hur satans bra Kocky/La vida locash är??? Så in i helvete, till och med så att jag (jag!) vill dansa tills solen stiger över Västerbron. Kocky kan lätt få ersätta någon av de andra producenternas tredjedel, typ Timbalands.

Allt med Kocky är annars nattens nedladdningstips.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav

Hörrni! Vad är det med de där Caesars-handklappen som gör att man di-jävla-rekt älskar låten? Så jävla lättköpt, och trots detta har jag älskat Håkan Hellströms nya singel sedan första lyssningen. Vet ni att Caesars är det band i hela världen som är mest lättlyssnat och catchy men samtidigt känns tillräckligt coolt för att tycka om på riktigt?

Avd: Tankar som jag också tänkt

Ur Tomas Andersson Wijs intervju med Henrik Schyffert. Precis vad jag tänker när jag läser "En dag med...", att det egentligen handlar om "En dag där xxxxxx visar upp hur han/hon vill uppfattas av Dn:s läsare.

Motljuset över Skeppsholmen

Marssolen som blixtrar stenhårt i Nybroviken och det känns som att våren är här vilken sekund som helst nu och ljuset är här och med ljuset livet och med livet det enda som spelar någon roll och man kan lägga allt det andra åt sidan ett tag och sluta bry sig om små små inredningsdetaljer eller hemelektronik som man köper och köper men inte för att de ger ro i själen kanske bara ett kort rus av konsumtion och en känsla av att ha hittat hem. Och först när man hittat hem kan man gå ut i det där ljuset och leta efter nya vägar, nya äventyr och senvintersolen skjuter vitt ljus över hela staden, folk vinterklädda som Milano i januari, Paris i februari, Stockholm i mars.

Dagens motljus i mitten av mars är Those dancing days och låten med samma namn.

Berlin and the big easy

Jag sitter i Berlins tunnelbana. Det är måndag förmiddag, timmen efter morgonrusningen. Jag har kostym och väska och det är måndag morgon och efter lunch kommer jag att vara tillbaka på kontoret och jag är nästan helt själv i tunnelbanevagnen som rullar över mark mellan graffitibombade väggar i gamla Östberlin. Det är närmare trettio grader varmt och smogdiset vibrerar över den enorma staden.

Det är vackert och smutsigt och opolerat och hundar och knarkare och svetten rinner längs tinningarna och just där har jag mitt kanske mest religiösa tillfälle när "Där får jag andas ut" spelas upp, och jag är inte den religiösa typen men jag fylls av ett djupt djupt lugn, ett lugn som jag inte känt på ett halvår nästan, kanske inte någonsin, och det känns som om jag väger 200 kg där i tunnelbanesätet och att mina ben inte bär och tåget dunkar på i långsam takt genom ytterkanterna av staden och jag lämnar propagandatornet vid Alexanderplatz med blicken för första gången sedan jag kom hit och den här sakrala, svala texten i kombination med synnesintrycken av den här smutsiga heta vibrerande staden och känslan av att vara helt utlämnad och själv på resa och känna att det är ganska skönt ändå för första gången att vara utlämnad. Det är inget möte med någon Gud, det är bara ett lugn, ett stort lugn. Och det är så in i helvete skönt att sitta där och svettas.

När sen TAW avslutar sin konsert med just den låten, a capella vid scenkanten, så blir jag lite knäsvag och tänker på Berlin och det stora lugnet som föll över mig där.

Åhå...ehee...HEJ...?

Det föll snö på gravens kransar och över morfars åkrar

På tal om heta män (som i detta fall dessutom ser ut som en mer kulturell och finlemmad version av Mats Sundin). Jag intensivlyssnar på Tomas Andersson Wijs nya skiva En sommar på speed, och den är ärligt talat inte så värst bra, men det finns en del fint där, som alltid. So long och Jag har simmat långt ut från land är bra grejer, men i det stora hela börjar barndomsnostalgin bli lite uttjatad, trots att det är så många bilder i den nostalgin som jag relaterar till och nästan formulerat själv. Och på tal om uttjatade teman ska vi inte tala om hans faiblesse för att sjunga om tåg. Tåg är tråkiga metaforer. Hornsgatans dag är inget annat än ett fläskigt pekoral, och texterna håller överlag sämre kvalitet än man är van vid. Och när jag, som nostalgijunkie av stora mått tröttnat, ja då vet man att det verkligen är överexponerat.


Men! Det låter stort och dyrt och lyxigt, och det är alltid fint i rätt sammanhang, men jag har insett att jag nog alltid kommer att vara den som föredrar ensamma män och kvinnor med fina gitarrer, framför en fullbelamrad ljudbild med congas, tvättbräda och Bösendorfers. Ett annat exempel är Ulf Lundells mastodontsamling av heminspelade demos och alternativversioner från köksbordet. Råa nakna och energifyllda. Blir förbannad att man sedan släppt studioversioner som överbelamrats med glockenspiel och Beach Boys-körer. Energin tonas ned med alltför rik utsmyckning.


Hur som helst, imorgon är det dags att se TAW med band, och jag går trots att jag inte gillar den nya skivan nämnvärt, och framför allt inte suffixet "med band". Vill gärna se honom själv med gitarren. Vilket är vad publiken i landet får, bara till de större städerna följer bandet med, av ekonomiska skäl I suppose. Det är väl troligt att Anna Ternheim dyker upp i ett oslagbart gästspel, eftersom hennes pojkvän är TAWs trumslagare och producent. Det blir fint det här.


Jag kan också se mig själv liggande på en soffa med en fotobok och ett Dylanporträtt i fönstret. Och på tal om Dylan tycker jag att ni ska kolla in I'm not there, den är mästerlig och skruvad. Kolla upp Tom Alandhs Vi som överlevde Rågsved också när ni ändå håller på. Tom Alandh är mästerlig.

Tell me lies tell me sweet little lies

Nu har två, av varandra oberoende, personer hävdat att Mats Sundin på bilderna i Cafe´s marsnummer, ser ut som jag gör (eller egentligen vice versa, eftersom han är den kända av oss två), åtminstone lite grann. Jag kan inte komma på en ytlig komplimang som gör mig gladare än en sådan, om än omedveten. För det går ju inte att tycka illa om Mats Sundin. Dessutom tycker jag att han ser för jävla het ut på de där bilderna. Jag vill ha den där Burberrykostymen.

"Döh! Ta mitt nömmer om dä skulle va nåt!"

Så här i På spåret-tider, mitt märkligaste nummer i mobilen:

Ingvar Oldsbergs mobilnummer

---

Dagens februarisol: Lundell - I'll take you to heaven with my AK47

Alla vi barn i ankdammen

Hej, jag gottar mig i min hemliga framtoning, och listar de personer vars bloggar jag läser eller i alla fall känner till, som jag stött på i olika sammanhang under det senaste halvåret. I samtliga fall utan att presentera mig eller försöka bonda. Det är något kittlande i att se en person som man vet en hel massa om, men aldrig pratat med och inte "känner". Men jag inser också att detta kan tyckas obehagligt för en del av de som jag listar, åtminstone de som inte är "kända". Men att blogga är ju att skapa sin egen berömmelse, om inte allmänmedia gör det. Så här är den:

Listan över bloggare jag sett på stan utan att ge mig till känna.

Jag känner ingen av de här människorna. Ni behöver inte tro att jag är en vän till er, jag bara känner igen er, läser era bloggar då och då, och vet en del mer om er än om andra som jag ser på stan. Stockholm (och bloggvärlden) är väldigt litet, inte sant?

Popjunkien - Nox

Bokhororna - Vapiano & Rörstrandsgatan åtskilliga ggr

nattbussen - S:t Eriksbron åtskilliga ggr

egoegon - Stadion

the Schulmans - Stureplan med omnejd

popmorsan - Laakso @ Pop Dakar + tunnelbanan

schmarro - Laakso + Spyan

Marcus Dunberg - JFK Intl. Airport

Virtanen - Renstiernas gata

Isobel Hadley-Kamptz - Fridhemsgatan

Modette-Eleonore - Upplandsgatan

Gustav Gelin - här å där

Stora Morran - här å där

Sigge Eklund - nedlagd blogg, Sveavägen

Magnus Uggla - nedlagd blogg, Sturehof

Plura - i fruktdisken

Daniel Lindström - på bussen

Erkänn att detta är både obehagligt och kittlande? Vi ses!

"Mode"-blogg

Har ni sett G-STAR-kampanjen på stan? Den är rolig eftersom den slår fast att i år är det byxor som är 6-8 tum för långa som gäller. Nu ska man visserligen inte fästa allt för stor vikt vid vad G-STAR fastslår i trendväg (om man är normalbegåvad och heller inte aspirerar på dokusåpadeltagande eller Melodifestivalande, eller båda delarna), men det här är ju ändå lite väl fult för att gå okommenterat förbi. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köpa ett par byxor som inte ens går att ha på sig utan att vika upp dem till knäskålarna. Dessutom vet väl alla att det är upprullade uppvik som gäller nu för tiden? Fniss.

Realekonomin

Det är väl inte så jävla konstigt egentligen att RB höjer och höjer och höjer räntan?

Häromdagen skulle jag på ett möte och en kollega ville "snacka ihop sig lite på neutral ort" innan, så vi satte oss på ett citycafé och mixtrade med våra laptops, köpte kaffe och sådär. Ni vet ett sånt där ställe med mediokert kaffe, pajer som bakats i Årsta partihallar och diverse bake-offgrejer. Mitt tvåtimmarskokta bryggkaffe klockade in på 32 kr eller något i den stilen. Hon köpte en semla till sitt kaffe. Den kostade 42 kr! Det är ju helt sjukt för en svettig bulle med lite grädde och tjafs. En vanlig halvdann lunch ligger numera på runt 90 kr. Då är det inte konstigt att RB måste höja. 42 kr för en jävla semla.

Klart i natt! 1 år = 74 veckor

Dagens barndomsvemod

Hej små knattar, här är dagens låt. Det är också den enskilt starkaste anledningen till att Anna Ternheim måste göra en svenskspråkig skiva. Här har jag skrivit om när jag såg det här spektaklet. Tjena.

"Minns du stigen under tallarna,

där det växte nattviol?

Minns du doften och dina nakna fotsteg där?"

Den knubbiga framtoningen

Visst finns det människor som man tänker sig som tjocka/knubbiga/småfluffiga, trots att de egentligen inte är det? Jag har för mig att Filip Hammar någon gång nämnt det, syftandes på sin egen framtoning. Han är inte tjock, det bara känns så. Jag har också lagt märke till det, jag föreställer mig vissa kompisar och kändisar som överviktiga, trots att de egentligen inte är det. Vissa av dem kanske har varit det i perioder, men det är inte på något sätt ett kriterium som är allomfattande. Det har inte så mycket med BMI att göra, det är en aura av knubbighet. Rund ansiktsform kanske?

Lilla listan över kända personer med en knubbig framtoning (som jag kan komma på just nu):

1.

2.

3.

(nej, det går inte att få tag i någon vettig bild på Filip Hammar själv)

4.

5.

Carreca

Utanför listan:

Eftersom han gjort sin dramatiska viktnedgång till en mediahändelse, och numera mest uppfattas som utmärglad.

I might as well I might as well I might as well give in

Ja hallå, det är jag, Sveriges gnälligaste bloggare igen.

Ja, ni ser väl vad jag tänker skriva. Från och med nu kommer jag ge upp och ta en exempelbild på varje konsert jag går på. Observera gärna att samtliga tre personer i förgrunden, står och fotograferar med mobiltelefoner.

Dagens låt är: Beat Heart med Moto Boy. Fint och lagom patetiskt och banalt. Falsetten har spräckt mina hörlurar så de bara skorrar nu.

Just a backstreet gambler with the luck to lose

- I´ll drop you off at Ludlow, will that be OK?

- Yeah yeah, whatever.

Det var juldagens kväll och vi hade nyss landat i New York, semestern just inledd, äventyret i sin linda och det där klassiska romantiska skimret som New York alltid inbillar mig. Kanske speciellt runt jul. The Pogues och Home Alone 2. Allt man sett och hört.

Vi hade bockat av The Rock först, världens största julgran och allt det där, men vi var ju ute efter att slå ihjäl en natt i väntan på nästa flyg, och inga vettiga barer har råd med hyrorna på 5th Ave. Så vi bestämde oss för att ta en taxi till Lower East, mitt i natten i Knish Kebab-röken.

Vi drack väl ungefär allt de hade på alla ställen, och bartendern stannade hos oss, svepte sina whisky-shots med oss, och bjöd oss på varannan drink, och sen när de stängde, trots att det var ett 30-tal personer i lokalen, hon bad mig (för hon fattade att jag hade koll på New York, musik och det mesta): Välj en sista låt från jukeboxen! You´d better give us a good one!

Jag bläddrade och bläddrade, Death cab for a cutie - "I´ll follow you into the dark" kanske? Jens Lekman - "Maple leaves"? The Strokes - "Last Nite", The Pogues & Kirsty McColl . Fairytale of NY"? Alla de där hade ju varit klart värdiga alternativ för en juldagsnatt i New York, men till slut hittade jag det jag ville höra, och anföra som sista låt för kvällen och allsångsanthem. Bruce Springsteen - "It´s hard to be a saint in the city". Jag smällde i en quarter, knappade in koden och såg de andra vänta spänt på vad som skulle avsluta den här kvällen.

Och när introt började, insåg jag hur stort det är för dem, hur mycket av de här texterna de kan. Det blev allsång, det blev kramar, det blev kyssar det blev frågor: Hur kommer det sig att du väljer den här, kan den betyda något för en kille från Schweiz? (ja, alltid den där Sverige/Schweiz-förvirringen). Alla människor i baren, skiner upp som galningar de kan varje ord av en helt perifer sång, och de skrålar med i varje stavelse, när jag trott att jag var den enda som kunde lite av denna, men att den ändå skulle kunna vara en nostalgisk återblick, men den är uppenbarligen här och nu, det bästa som hörts. Fullträff kan man kalla det.

Och vi sjunger och vi vrålar, vi dansar och vi skrålar att det är inte lätt att vara ett helgon i den här stan, och det är high five och vi öppnar baren igen och här ta shots igen för ett alldeles fantastiskt musikval ikväll och vi dansar ut genom dörren och om tre timmar går nästa flight och vi vinkar in en taxi och vi tvingar honom att köra en omväg via Times Square för vi vill glida förbi neonsprakande folktomma Times Square i baksätet på en gul taxibil och känna att det är svårt att vara ett helgon i den här stan. Och vi halvligger i baksätet och ser all världens neon fladdra förbi och det är så svårt att vara ett helgon i den här stan.

Det är en slags egotripp att få göra det där. På nästa flyg sitter vi bakfulla och yrar. Jag känner igen honom och säger till mtt resesällskap att säg inget dumt nu, för då hamnar vi kanske i en krönika. En av Sveriges mest kända krönikörer/bloggare hälsar på oss när han hör vårt yrande på svenska och han önskar oss en god fortsättning och en trevlig vistelse. Vi svarar, och somnar. Vaknar många timmar senare, utsövda i ett annat land.

- - -

(Jag har sagt det förr, jag borde vara hobby-dj, jag skulle välta golven. Hur får man DJ-spelningar?)

Re-re-wind - when the crowd say boh selecta

Rebecca uppmanar mig att "börja köra igen", genom att lista fem favoritinlägg ur min blogg. Jag brukar som ni vet generellt vara extremt skeptisk till den här typen av "utmaningar" som härjar som gräsbränder. Men den här idéen är ändå ganska smart. Det är lite läsarservice och inte bara ännu en sån där lista som bara är intressant för den som själv skriver.

Det kan göra nytta för er som läser att bli lite guidade (speciellt i den här bloggen som inte direkt har rosat marknaden det gångna året). Dessutom tycker jag att Rebecca verkar vara cool (och promotar min blogg gång på gång, så att jag smickras), så ok för den här gången.

Eftersom jag försöker skriva om ganska vitt skilda ämnen och med olika ambitionsnivå, så blir det lite av varje. Det vore i och för sig roligt att höra vilka inlägg som läsarna gillar mest, det är inte säkert att det avspeglas i kommentarfälten.

Här kommer den: Best of Never Mind the Botox!

1. Veckans mediaprofil - jag kan inte utelämna det här inlägget, det var populärt. Det är dessutom fortfarande aktuellt.
2. 20050130 - människor runt omkring mig började gråta när de läste detta i annan form, det var tal om att översätta och publicera i tidningar som nekrolog. Jag är nöjd med texten.
3. Lång Lasermans-associationskedja - jag bara gillar den här på något odefinierat vis.
4. Revenge of a nobody - Up yours, brådmogna högstadieterrorister.
5. 1, 2 - det blir en delad femteplats för två likvärdiga nonsens-inlägg.

Det ska i och för sägas att det var svårt att göra rensningen. Jag kan värdera inläggen högre i efterhand om någon som jag beundrar råkar kommentera, eller om något som jag skriver gör någon okänd helt rasande och börjar gapa om de "hatar mina svepande generaliseringar och idiotier". Men nu blev det en lista i alla fall. Håll till godo, och lägg gärna eventuella kommentarer i det här inläggets kommentarfält.

Jag har varit på semester. Det var skönt.

I want a thousand guitars, I want pounding drums

Här är ett Youtube-klipp som jag verkligen gillar. Jag vet inte varför, men det är fantastisk live-känsla i det. Utklassar alla konsertDVD:s jag sett. Tror det har att göra med att man hör allsången så tydligt och alla händer som flyger i luften (kolla runt 1:40). Här känns det faktiskt som att stå i publiken. Det är inte ofta det är så.

Meta i kubik

Jag skriver inte mycket längre, och när jag väl skriver här så länkar jag till nåt sopigt Youtube-klipp eller nån idiotisk text som jag retar mig på.

Det är mycket på gång nu. Jag jobbar som ett litet djur, reser bort direkt efter jul, och börjar nytt jobb när jag kommer tillbaks och sen är det dags att flytta och ja, så kommer det att rulla på närmaste tiden. Till skillnad från alla andra i den här stan, vägrar jag dock kokettera med att jag skulle önska mig mer tid att göra saker, jag hatar att det blivit statusfyllt att ha en fulltecknad kalender. Högst status måste det väl ändå ha att ha massor av fritid? Skit samma, jag är som ni vet inte särskilt förtjust i att blogga för mycket om mig själv just nu, men det kanske kommer.

Men det var inte det jag skulle säga, utan jag skulle skriva om en grej jag såg idag när jag satt och jobbade lite grann i hemmets lugna vrå. Jag har ju skrivit en jävla massa om tekniken och tillgängligheten, och att alla som går på konsert vill filma egna videos. Jag satt alltså med MTV eller ZTV på, och hajade till när jag hörde något som jag kände igen. Och nu verkar det som att den första "officiella" videon med Youtube-känsla har kommit: Daft Punk - Harder Better Faster Stronger Alive 2007 (alltså i en trött 2007-version, som väl relanseras efter Kanye Wests sampling).

Jag vet inte vad jag vill säga med detta, men vi börjar väl bli så vana vid att kolla gryniga publikinspelade lågkvalitativa liveklipp via Youtube, att den döende konstformen musikvideos nu kan komma att bli ännu mer lågbudget. Officiella videos som ser ut som inofficiella Youtubeklipp, kanske är det framtidens melodi. Så här ser det ut:


(Kanske har de delat ut kameror i publiken för att få den autentiska känslan, och sen klippihop det? Jag tror det är rätt häftigt att vara på ett ställe där Daft Punk är dj:s, i somras när jag hälsade på en kompis i Berlin, gick vi till ett ställe där de hade spelat helgen innan, och helgen dessförinnan hade Moby varit DJ. Men inget sånt den kvällen vi var där. Så då åkte vi till Berghain istället. Det kvalar med lätthet in på min top-3 surrealistiska upplevelser någonsin. Men Berghain kan vi ta en annan gång)

"Idrotten räddade mig från litteraturen"

Den här texten är så jävla rolig i all sin totala idioti.

Jag undrar om Nisse highfivade sina spritplufsiga kompisar i triumferande känsla av att ha sagt ett sanningens ord, efter att den "debattartikeln" publicerats. Läs inte böcker, det hindrar dig att göra något annat av ditt liv. "Det är så segt att läsa – jag föredrar att leva."

Men det ska ändå sägas, det är modigt att som vuxen människa stå för att man är totalt illitterat och har argumentationsteknik som en 11-åring.

Två tredjedelar av de killar som dansar är våldtäktsmän

Det är ju så här:

Det är alltid de kåtaste killarna som dansar, för att öka sina chanser att få ligga. Det här vet alla killar, vet inte tjejer också det?

Min empiri säger mig att minst 2/3 av de killar som dansar, gör det för att komma närmare tjejerna, kanske till och med få ta lite på dem med en förlupen oskyldig hand (varför skulle man annars se så många killar som står och rör sig pliktskyldigt som vore det folkdans med stelopererade leder?)

Det kan omöjligt råda några tvivel kring detta. Tjejer håll med mig här. Visst är det så? Och ju kåtare snubbe, desto större sannolikhet att han är en potentiell våldtäktsman.

Alla som inte dansar är mindre intresserade av att göra sig till och låtsas tycka om att dansa för att eventuellt få trycka sin kropp mot en hittills okänd tjej, just den kvällen i alla fall.

Jag vet, jag överanalyserar en nonsensfloorfiller, men jag blir lite stött av att höra folk skråla att de som står i baren är potentiella våldsmän. När det i själva verket är tvärtom, och fan ta mig om inte det till och med är så att det här kommer att öka alla dansande våldtäktsmäns chanser att få ligga, när tjejen kanske tillochmed tönker att "han dansar - alltså våldtar han inte".

(tillägg: jag gillar allt det som är bra med låten, men texten är inte en av de sakerna, skulle gärna höra någon göra en version med annan text. Jag orkade inte utveckla detta i förra inlägget om ålderdomshem.)

When they said sit down, I stood up

Jag vet inte vad det är, men jag kan bli så jävla ANTI när det kommer till hypade företeelser och "grupptillhörighet". Böcker, musik, film, bloggar, kedjebrev mot sälklubbning, whatever populärkulturella uttryck. Det väcker någon stark motvilja, antipati eller bara motsträvighet mot saken, som bara grundar sig på att så många anslutit sig och hyllar eller bara följer den. (Kommer ni ihåg den här grejen med att ha ett ICE-nummer i sin mobiltelefon? Har ni kvar dem? Har de räddat era liv?)


Det är väl något slags halvmesig rebellvilja i mig antar jag. Masspsykos och avsaknad av reflektion makes me wanna throw up. Jag har redan uttryckt hur fånigt jag tycker det är med "utmaningar" i bloggvärlden, där man "utmanas" att lista sina sju favoritfrukter, favoritsnacks eller kroppsvätskor. Nu ska vi ta upp andra småsaker som väcker min motståndsvilja just nu:


- Facebook-fanatiker (inte själva konceptet, bara de borttappade "vänner" från typ mellanstadiet som saknar normalt internet-vett och sjunker i värdighet så pass att de vill fylla på sitt eget vänförråd med "vänner" som de inte har något gemensamt med längre. Det finns alltid en anledning till att man "tappar bort vänner". Man är inte vänner längre. I många fall var man aldrig ens vänner).

- Åka till Thailand

- Facebookgrupper som heter: "Fuck you, I´m from Stockholm/Göteborg/Östersund/blablabla" - får mig att vilja starta en grupp som heter: "Fuck you, I don´t care where you´re from". Eller "Bevara oss från internet-empatin".

- Internet-empati: klick klick, nu har du renat samvetet och visat ditt "stöd" mot allt ont. Du är en verkligt god människa som står upp mot orättvisor genom att skriva på upprop och klicka dig till ett gott samvete.

- När en hel klubb gastar "Alla som inte dansar är våldtäktsmän, gäller hela natten mellan tolv och fem" får det mig att vilja göra om texten till något i stil med "Alla ni som dansar som på ålderdomshem, se så ur vägen nu kan ni gå hem".

Ok, den sista var inte så genomtänkt, jag får fila på formuleringen, men ni fattar grejen. Jag tycker väl om att gnälla och störa mig på saker helt enkelt, och vända på dem så att de framstår som just det de är, fåniga masspsykoser. Och kanske får det mig att tro att jag är lite coolare än de som har Populärmusik från Vittula, DaVinci-koden och Stieg Larsson-trilogin som senast lästa böcker.

Periodvis pretentiös, det är jag det. Jag kommer inte ifrån att jag tycker om folk och organisationer som går sin egen väg, bryter ny mark. Nu ska jag gå och ansluta mig till någon facebookgrupp så att något företag skänker 50 öre till världens barn. Den femtioöringen ska de få dela broderligt på. Sen ska jag värva några vänner till Rosa bandet, men pengar det kan de glömma. Om det här är bloggosfären vill jag inte va med.

Hur funkar det med annonseringsfilosofi?

Medium jag skulle tveka inför att annonsera i om jag vore marknadschef: Pause Magazine.

Det är så konstigt, i Pause Magazine finns annonser för Bang Olufsen och Sony Center sida vid sida med typ Harrys Sexshop i Borås och någon alla tusentals "nya heta nattlivscommunities" utan intäkter.

Hur funkar det egentligen? Jag har funderat på detta en längre tid (jag läser ibland Pause, trots att det är en riktig skräptidning). Ju längre bakåt i tidningen man kommer, desto svettigare annonsörer. Sida 3 kostar 30000, sida 53 kostar 250 spänn och en back lättöl? Även om reklamen inte är anledningen till att man tittar i en tidning, så blir förstärks Pause splittrade intryck av att annonsörerna sträcker sig från premium till Ullared.

Inte kär i en hipster

Det här med att använda uttrycket "hipster" som kategorisering av sig själv, eller andra eller sin umgängeskrets, eller en grupp människor. Blir lika less varje gång jag hör någon säga eller läser någon skriva det. Lika less som jag blir när jag läser en intervjuingress om att Ken suttit inne, men nu blivit radhusägare och släpper en ny skiva. Ibland vill jag bara spränga den mediala inaveln i luften. 300 ton trotyl. Boom.

Jag kastar pil i min kuvös

Jag har flera gånger ondgjort mig över 00-talsfenomenet att varenda livekonsert förstörs av att folk ser sig manade att dokumentera konserten med sin kassa mobiltelefon istället för att TITTA och LYSSNA när man väl är på plats. Så jag tog den här exempelbilden igår. För det är ju ungefär så här dåliga de där bilderna blir. Och vad är grejen med att sitta hemma dagen efter och stirra på en 14"-skärm? Jag förstår verkligen inte hur man prioriterar, dessutom förstör det för alla andra vars sikt skyms av 200 små LCD-skärmar. Tröttsamt. Kan vi inte komma överens om att alla går in på Rockfoto.nu om man vill ha fina proffsiga bilder av livekonserter istället? Ok, då säger vi så.

Jag är medveten om att det blir lite stenkastande i mitt glashus nu, eftersom jag nyss länkat till publikinspelat livematerial här nedanför, men skit i det nu. Jag skulle kunna vara utan de där klippen om jag bara fick uppleva en nutida konsert utan alla de där skärmarna i vägen.

Annars var det väl ganska ok. Men det är ju som sagt inte särskilt levande. Förbannat snyggt är det, men så regisserat och styrt och helt i avsaknad av spontanitet. Som att kolla på en Johan Renck-video i två timmar. Om det är någon som vet hur de rent praktiskt gör när den där läskiga körtjejen på bildskärmen sjunger (förinspelade?) stämmor under Generation EX med perfekt timing, så vill jag gärna veta. Det var enormt snyggt gjort.

Sen drack vi Lynchburg Lemonades på Spy bar tills korna gick hem.

Pokin´ that dog with a stick

Det här däremot, är vad livemusik handlar om:

Reason to believe


Born to run

Imorgon blir jag bjuden på Kent-konsert. Biljetterna tog slut på 14 sekunder, och jag hade inte en tanke på att köpa, men nu ska jag alltså dit ändå.

Jag kan inte tacka nej om någon verkligen vill att jag ska följa med. Och det är inte så att jag har ett problem med Kent, bara att de känns ointressanta live och Kent har aldrig betydit särskilt mycket för mig, även om jag kan se att det finns saker där som är mycket bra, så är helheten bara tråkig och gnällig. Jag såg dem på förra turnén och det var så stelt och inövat att man helt enkelt tröttnade. Peppen inför morgondagens konsert är därför snudd på obefintlig. Dessutom har jag inte ens hört nya skivan.

Men jag bestämde mig för att man måste bjuda till lite om man blir bjuden, det värsta som finns är att ta med någon på konsert/teater/bio/konstutställning som egentligen inte vill, och inte ens FÖRSÖKER. Det känns otacksamt.

Så, idag efter ett möte orkade jag helt enkelt inte åka tillbaka till kontoret. Jag har jobbat enormt många dagar i sträck inklusive helger, och det kändes som att nu får det vara nog. Så jag gick på Olle Baertling-utställningen på Moderna helt själv. Konstmuseum klockan halv fyra en vardag i november är fantastiska. I love Olle Baertling! Olle Baertling är som Kent i målad form.

Så började jag då lyssna på nya Kentskivan på ett torsdagstomt Moderna, och visst det finns en del textrader där som sticker som nålar i mig, vrider om knivar i mig, krossar kupan runt mig. Fan vad ont det kan göra att lyssna på musik. Jag vet inte om det var vad jag ville uppnå. Men det var skönt. Förlösande.

Obs! Montage

Den här bilden är gammal men kul.

Fel säsong för kindpussar?

Det här med att en journalist kindpussas med en statssekreterare som är "ganska glad i hatten", är det verkligen en skandal?

Jag trodde att det var ungefär vad Almedalsveckan går ut på varje sommar? Och där brukar ju inte Moderaterna sätta sin fot, så någon gång ska de väl få ta igen det?

Dagens låt är: Radiohead - Jigsaw falling into place



Jigsaw falling into place
There is nothing to explain
Regard each other as you pass
She looks back, you look back
Not just once
Not just twice

Two wrongs osv...

House + Salem al Fakir borde inte vara min grej riktigt, men alltså den här remixen: Fantastisk. Kanske är det så att jag behöver bomba in det där positiva mantrat i mitt medvetande. Nu har den hållit i två månader. Det är ett bra tecken.

The surreal life

Två gånger på relativt kort tid har jag varit med om märkliga sammanträffanden där min vardag korsats med min iPod-musik.

1. I somras skulle jag träffa en kompis på Mellqvists, på vägen dit slumpades "Oroshjärta" av TAW fram, den spelades fortfarande i mina öron när jag slog mig ner med min frukost och upptäckte att TAW satt bredvid och svepte en kaffe med eventuell flickvän.

2. Idag stod Plura på andra sidan grönsaksdisken och rotade bland paprikor och trattkantareller, samtidigt som jag högg några äpplen och hade "Kärlekens tunga" spelandes i lurarna.

Märkliga sammanträffanden, livet blir liksom surrealistiskt för en stund när man står framför någon som man samtidigt hör sjunga i sina lurar. Båda gångerna har jag ångrat mig lite i efterhand att jag inte vågat gå fram till dem och sagt: "TACK för dina texter, de betyder mycket för mig". Jag inbillar mig att det är påträngande att göra sånt. Men de skulle förmodligen bara bli smickrade av att få höra att låttexter ger riktiga människor styrka.

Fem hårda månader

Nu biter frosten igen
parkerna brinner som eld
och himlen över Västerbron
är gaslågeblå nu ikväll

Ett hår som kastar till
i vimlet utanför en affär
Jag har sett det några gånger nu
men du är inte där

En doft går genom rummen
en röst i en biosalong
Ett brev som aldrig kommer
En radio, en sång

Kort meddelande till mina läsare (om det finns några kvar)