Tuesday, August 29, 2006

Monday, August 28, 2006

Ljud och bild

Carl-Jan och integrationen

Carl-Jan Granqvist alltså. Finns det någon person i Sverige som är så öppen med sitt 1700-talsleverne som denna man?

Skön mini-intervju från TT i Metro idag, angående seriestarten av TV3-serien "Carl-Jans änglar" (vilket jävla namn!). Här följer ett rätt kul utdrag på sista frågans svar, som tydligt visar hur otidsenlig och smått insnöad i historiska ideal denna renässansman är:

"De måste ha lärt sig massor. Men vad har du lärt dig?
- Att de är underbara människor. Jag beundrar att de kommit så långt de har gjort med de hiskeliga bakgrunder de har. Somliga har flytt i båtar där hälften har dött runt omkring dem. Suttit i fängelse flera år. Bor i Skärholmen. Och ändå har de hittat in i livet."

Carl-Jan är kanske det bästa exemplet vi har på personer som är omedvetet komiska. Det blir gärna så med tokkonservativer med överklass-approach. Att se måltiden som den ultimata terapiformen för ungdomar som hamnat snett tyder väl om inte annat på en något snäv världssyn. Den fetade klausulen ovan om Skärholmen är ju omedveten komik av hög rang. Frågan är, hittar man in i livet om man går runt på ett 1700-talsgods i Bergslagen och dissekerar livets väsentligheter, såsom servettbrytning och portviner från 60-talet?

Sunday, August 27, 2006

Osannolika par

Skvallertidningstemat fortsätter. Jag var nämligen och klippte mig för lite sedan, och såg en annan kund sitta och bläddra i skvallret. Rubrik: "Carl-Jan jublar - Lotta Bromé gravid", vilket fick mig att tänka på att det där är en osannolik kärleksföljetong som pågått ett bra tag, det där insinuanta skvallertidningshintandet om att inte särskilt heterosexuelle Carl-Jan Granqvist skulle ha ihop det med inte heller särskilt heterosexuella Lotta Bromé. Antar att det grundar sig i att de bildade lag i På spåret ett tag. Det är ju en rolig grej, kanske speciellt rolig i och med att det så uppenbart inte är sant. Eller är Carl-Jan pappa till Bromés kärleksbarn? Är det så? Jag bedömer sannolikheten till....2%. Att skvallerpressen lever på att vrida och vända vanliga uttalanden till fantastiska snaskstories är visserligen inget nytt, men det här alltså. Jag är helt säker på att det sitter många pensionärer ute i landet som på fullaste allvar tror att Carl-Jan och Lotta är ett par, och att han nu är pappa till hennes barn.
Detta får mig också att tänka på den allra mest osannolika konstellationen som uppstått på liknande sätt i modern tid. Skandalbruden Camilla Henemark och Trafikmagasinets numera avlidne Christer Glenning. En helt fantastisk match made in heaven! Jag undrar så vad som låg bakom den ryktesspridningen. Den som har koll på detta kärlekspar får gärna dela med sig av infon.
Färskaste exemplet i denna spännande nyhetskategori är annars den om sångerskan Meja och ZZ Top-skägget Billy Gibbons romans. Här kan man läsa allt om "
Sommarens mest sensationella par". Det är något mycket underhållande det här med osannolika kändispar.

Friday, August 25, 2006

Dagens monster

Dagens låt är And it rained all night eller Harrowdown Hill från årets hittills bästa skiva, Thom Yorkes The Eraser.

Wednesday, August 23, 2006

Tuesday, August 22, 2006

Hej domstol!

Kalla mig paranoid, men när jag kollade in min Statcounter för första gången på hela sommaren, såg det bland annat ut så här. Jag har sett det flera gånger. Är någon på väg att väcka åtal mot min blogg, eller bara understimulerad och bländad av mitt svamlande här?

osv i evighet...

Jag vet, det är lågt att klaga på sina läsare, men jag får krupp när jag hittar sådana här grejer flera dagar i rad. Nu blir ju det här 1) antingen jättejobbigt för den som gör det här, eller 2) del i ett åtal mot mig, hets mot allmänheten eller dylikt. Nu var det här inte menat att höja pulsen på någon, bara ett inlägg om obehag. Jag vill inte fläka ut nånting till allmänheten, och det blir mindre och mindre av den varan. Det här är typ mitt femte inlägg om den här paranoioan. Jag skulle hata att avslöja vem jag är, var jag bor och så vidare. Vissa vet det säkert ändå, utan att jag vet. Gott så, men jag skulle känna mig klart hämmad av att bli något slags outad personlighet som folk sitter och Googlar och hitta.se:ar hela dagarna.

I allmänt forum kan man knappast ha åsikter om vem som letar sig hit, men jag kan inte släppa känslan av smygande i buskarna. Big Brother´s watching you. När ni kollar på mig utan att säga något, så kan jag lika gärna vara ärlig och säga att jag ser er också, hela tiden. Så, nu är vi på samma spelplan.

"Ni är sossar, ni vet inte ert eget bästa och ni är hjärntvättade"

Jag skrev tidigare om hur trött man kan bli på politisk debatt i det här landet, och då kanske främst oppositionens fåniga karikatyrtecknande (ett annat rätt fånigt exempel som landade i min mail igår).

Nästa exempel kom idag. Mycket kan man säga om Johan Staël von Holstein, men i dagens Metro visar han inte någon vidare vass penna. Jag tycker visserligen om von Holsteins stil i många avseenden, och hans åsikter är sällan färglösa, men alltså debattkrönikor kräver något annat än entreprenörsanda och stora visioner. Jag blir så less på att de borgerliga så ofta sjunker till sandlådenivå. Med en sådan argumentationsteknik övertygar man bara de redan frälsta, jag betvivlar att de borgerliga får nya sympatisörer av en sådan Kamratposten-krönika.

Saturday, August 19, 2006

Botten är nådd!

Tävlingen "Årets löpsedel 2006" är härmed avgjord.
Grattis Kicki!

Thursday, August 17, 2006

Är det här en bra och uteslutande fråga?


Frågan är tagen från Expressens partitest inför valet. Den är ungefär lika relevant som: "Hur långt är ett snöre?" Den säger dock på ett filosofiskt plan ganska mycket om den svenska politiken.

Visst jag kan gissa mig till den gamla vanliga skillnaden i blockens bidragspolitik. Men man ger ju de facto samma svar oavsett om man vill höja eller sänka ersättningen? Vänsterpartister och Moderater svarar lika, som frågan är ställd nu. Skit i det nu, alla dylika test är ju generella genvägar som kanske kan hjälpa en och annan ointresserad själ, men som för den intresserade bara är irriterande bevis på hur enkelspårig den svenska politiken är. Jag är lika velig som vanligt och förkastar de som sväljer en ideologi rakt av. Hur kan man vara så enögd egentligen? Men ok, man måste vara lite skygglappad och kommer aldrig till konsensus med något parti, så man får ta det alternativ som väger tyngst i vågskålen.

En månad kvar till valet och det börjar bubbla i media. Och flera gånger den senaste veckan har jag hört folk säga: "Asså, jag gjorde det här testet på den där hemsidan. Jag blev 56% moderat! Jag som är sosse!". Det finns så många svenskar som VILL vara av en viss politisk tillhörighet, trots att de i själva verket inte sympatiserar med "sitt" parti i det verkliga livet. Bästa exemplet är fattiga studenter utan personlig förmögenhet, men med höga studielån, som är moderater utan att blinka. Jag tror att sosseväldet beror på svenskarnas lamhet och vilja att av tradition och obruten vana "vara sossar". Det är nog många som inte reflekterar så mycket över sin tillhörighet egentligen.

Jag minns rubriken i Financial Times dagen efter förra valet: "More of the same, for another four years." Den säger rätt mycket. Jag märker det varje gång jag diskuterar politik med någon. Man VILL sympatisera med ett visst parti, oavsett vad man tycker. Och som icke övertygad finns det ju alltid luckor i varenda ideologi, ingen är vattentät, men folk köper dem med håll och hår, utan att fundera över vad de egentligen innebär. Det är så konstigt. Något slags grupptillhörighet och osäkerhet. Egentligen handlar det hela om hur man ser på politiken. Röstar man för att förbättra sin egen situation, eller röstar man för att förbättra för folket som helhet?

Jag tror att fler skulle behöva fundera över den frågan först, innan man väljer parti. Jag har ännu inte kommit på ett svar på den.

Wednesday, August 16, 2006

20060722

Högerkurva upp mot norr efter 6-7 mil längs kusten och klipporna runt inloppet till hamnen i Marseille är mer dramatiska än jag hade trott. Jag märker att jag tydligen av någon anledning hade en idé om hur inloppet till Marseille skall se ut. Märkligt.

Det hettar i ansiktet och Medelhavet vibrerar i en suddig horisontlinje. Utanför tågfönstret är det idag 36 grader hett. Här inne kan tänkas max 25. Marseilles utkanter ser från banvallen ut som om de vore hämtade från Bagdad, låga kvadratiska sandgula lådor med elkablar emellan i långa oändliga kopplingsscheman och de smutsvita linnena och underkläderna på tork längs tvättstrecken, trots att tvätten aldrig lufttorkar i den här salta fukten. Det är skönt att slippa gå i närkamp med Marseille. Sägs vara ungefär det farligaste man kan ge sig in i väster om Svarta Havet. Den långe gänglige ynglingen innanför mig skall av här med sin sjösäck och sina Eminem-skivor. Håglösheten i kropp och blick får mig att fantisera om att han ska ta värvning i legionen. Första bästa båt ut till Korsika bara och sen ett liv vi inte vet något om. Han ursäktar sig när han river ner min bok på golvet efter att ha krånglat sig ut. Jag säger inget tillbaka. Det är ok visar jag med handen när han pliktskyldigast gör ett utfall för att ta upp boken från golvet. Får ett snett leende tillbaka. "-Lycka till i legionen!" tänker jag. Jag vill ju gärna tro att det ska vara en vilsen ung man som hamnat snett och provar lyckan i det hårdaste formatet. Förmodligen är det bara något slags militärromantisk dröm jag när, och han alls ingen blivande krigsmaskin, bara en yngling på väg hem från sin farmor i Nice.

Norrut sedan och majsfälten, solrosfälten och vinstockarna utmed södersluttningarna i 400 km/h. Det ser inte varmt ut utanför, men termometern visar fortfarande 36 grader. Jag lyssnar på Thom Yorkes Eraser, vilken låter som en kall engelsk vinter i tomma ekande internatskolekorridorer och baklängesknastrande transistorer och framtidsgnissel som från kortvågor och galna vetenskapsmän och längst borta i burspråket står en skelögd mobbad pojke och sjunger, spritter med armarna, hittar sina egna rytmer med rösten och de repeterade fraserna. Det går inte att förklara utan att lyssna på det. Ett helt eget uttryck. Det kommer att bli min skiva för hösten.

the more you try to erase me
the more the more the more that I appear
the more the more the more
the more you try the eraser
the more the more the more that you appear

Jag gillar artister med en tjurskallig egenhet. En egen rak linje som för alla oss andra framstår som krokig och krängd och utan logisk struktur. Jag hyser stor respekt för den som vågar tro och vågar stå för sin tro. De som vågar tro, men också vågar gå den väg de själva ser, oberoende av andras åsikter. Den skelögda pojken i fönstret är en av dem. Jag tror det har att göra med min egen velighet och säkerhet inför min egen uppfattning, oavsett ämne. Min inre dialog om varenda val och ståndpunkt är ett pussel som aldrig klickar rätt, hakar i bit för bit, men hela tiden med baktanken att vem som helst kan komma att bryta upp pusslet när som helst. Det är den som gör att jag har så stor respekt för den som vågar stå för något. "Du måste stå för något, annars faller du för vad som helst."

Provence blixtrar till i dova färger utanför. Mossgrönt, cypressgrönt, tobaksbrunt, halmgult och himlen därovan disig åt det gråblåa. Horisontlinjen som dramatisk bergskam av mörker. Vi lämnar sydkusten i vild hastighet mot en annan färgskala längre inåt landet. Indier bredvid mig nu, han ser att jag fotograferar genom rutan och tar efter. Han tar säkert 50 bilder med sin en megapixel-kamera. De kommer vara helt hopplösa när han kommer dit han ska.

I cikadornas natt sitter jag på tredje våningen i IKEA-vardagsrummet i ett hus på berget ovanför Lyons centrum, det är 32 grader varmt i köket och den minimala toaletten är målad i läppstiftsrött. Thibault frågar på sin obefintliga engelska vad jag tycker om pastis egentligen, jag följer seden och trycker i mig ett glas. Vi äter mousse de canard(vidrig fadd och gammal smak) provence-oliver, vin och bröd, Nick Cave på stereon och Guillaume tar fram sina svenska vodkaflaskor och tar en snaps. Som för att säga att han minsann kan ta till sig det svenska.

Genom de öppna fönstrena slingrar sig orden på tre olika språk genom pinjetallarnas trädkronor, över parkeringen upp i luften genom den fuktiga varma natten bort mot floden som ringlar sig fram längs bergskedjans kant så långt bort man kan se. Hon säger: "-Imorgon åker vi upp i bergen."

Tuesday, August 15, 2006

It´s not dark yet

Alla pratar om att nu är den här fantastiska sommaren slut och nej jag håller inte med minsta lilla egentligen. Hösten är inte här än, den kommer först om cirka 2 månader. Andra veckan i oktober är det kört och man kan ta livet av sig, men än finns det hopp och värme kvar. Varför så bråttom att påpeka att nu blir det fan bara värre? Det finns något avslappnat och skönt som fyller lungorna efter somrar fyllda av den här väderångesten som alla svenskar fått med modersmjölken. Efter en sommar då jag badat mer än någonsin känns det inte särskilt spännande längre - rent av långtråkigt, att ligga på en strand.

Spelade på min gitarr igår kväll för första gången sedan förra sommaren skulle jag tro. Kanske är det till och med längre sedan än så? Synd egentligen, men det gick ganska lätt att komma igång igen. Fönstret öppet och augustikvällens mörker där utanför och hällregnet som kom och gick och blixtrade under gatlyktorna några våningar ner. Det kändes visserligen helt annorlunda än sommaren, men inte på något sätt sämre.

Jag har inga som helst problem med att njuta av den här sensommartiden som övergår i tidig höst under två underbart vackra månader av varma toner och klarblått skinande hav. Jag kan inte tänka mig något vackrare än att åka ut i ytterskärgården en vardag i september när havet ligger stilla och sommargästerna lämnat. Det är inte ångest. Det är så långt ifrån ångest man kan komma, men på ett annat vis än vårens första skärgårdstur. Man har gått igenom den där årstiden från liv till död och den sista tiden är mest bara rofylld. Jag skulle nog kunna sträcka mig till att säga att den här tiden är den absolut mest avslappnade tiden på året. Man är klar med sommaren, man är nyladdad, man får en nystart och man vet att det är ett jävla helvete mellan november och februari, men man vill inte gå ner sig i det där mörkret ännu. Än så länge är mörkret om kvällen varmt och vänligt och man kan ändå njuta av det. Det är för tidigt att ta ut sin årstidsångest nu. Se dig omkring och inse att det vore direkt dumt att ta ut allt det där redan.

Chockbesked inatt!

Jag vill delge er av mitt beslut att inte sluta blogga. Kanske slutar jag i framtiden.

Jag vet inte.

Jag känner inte att jag har så mycket att ge er just nu, men jag kommer att fortsätta ändå. Det här är inget som växt fram under lång tid.

Kanske slutar jag i framtiden.

Jag vet inte.

Friday, August 11, 2006

Carreca läser böcker

1. Fredrik Virtanen - Olyckligt kär i ingen speciell. Förra sommaren läste jag Lundells "Frukost på en främmande planet". Där har ni en bloggbok, som gavs ut innan bloggarna sköljt över Sverige och världen. I ljuset av den, och allt annat så blir Virtanens blok en rätt slätstruken historia, kanske för att jag redan läst det en gång i hans blogg. Jag vet inte om det här med att ge ut bloggböcker blir mer än en fluga, men det är tydligt att mitt idoga bloggläsande gjort att jag åtminstone uppskattar formatet och möjligheten att läsa en kvart då och då utan att tappa sammanhang. Ibland blir det nästan genant att läsa, eftersom jag märker att jag skriver som Virtanen i rätt stora delar (vilket jag även fått höra från vissa läsare). Det känns nästan som att jag skulle kunnat skriva boken själv, vilket inte är något vidare betyg.

2. Sigge Eklund - Det är 1988 och har precis börjat snöa. En till bok med avsnitt som jag redan läst i annat format. Har lite svårt för Eklunds extremt goda minne och detaljerade beskrivningar av att vara 8 år gammal och minnas hur solen strilades genom vinbärsbuskarna och hur Lakritspucken smakade. Men vad hade den här boken blivit om det inte skarvades lite i minnena? Eller har han ett extremt minne? (minns hans kändisspaningar i bloggen). Många Lundell-referenser även här. Vackert språk, hårt och naket och självutlämnande. Och sånt får man väl inte ifrågasätta? Spelar det någon roll om minnena är lite skarvade, syftet med boken är trots allt inte tillkonstlat, det är naket och stenhårt. Jag gillade den här boken. Känslan av att inte kunna uppbåda intresse för att läsa annat än bloggar kvarstår.

3. Jonas Hassen Khemiri - Montecore. Nyskapande i klass med Ett öga rött. Förvirrande till en början, men fantastiskt bra. Skrattar högt flera gånger. En till fadersuppgörelse, men fullkomligt annorlunda. Fantastiskt bra när man lärt sig knäcka koden. Formatet är närmast blogglikt.

4. Bengt Ohlsson - benke@swipnet.se. Samlade krönikor från DN. Som att läsa en blogg, men med högre kvalitet och under en lång tidsperiod. Det är så tydligt hur tidsstämplade en del av krönikorna är, men den är underhållande ändå. Svårt för mig att inte tycka om Bengt Ohlssons texter. En bra bok att ta fram då och då. Tröttsam i längden dock.

(Det är här någon stans som PJ säger: "Hur vore det om du läste något som skrivits av någon som inte är en manlig innerstads-Stockholmare någon gång". Hon har rätt förstås, och jag vet inte vad det är som gör att jag alltid hamnar i samma fack)

5. Paul Auster - New York-trilogin. En besvikelse. Jag kan min litteraturhistoria allt för dåligt (dagens understatement) för att kunna se paralleller till klassiska storverk, och undrar hela tiden vad det är som kan liknas vid Don Quijote i den här deckarhistorian. Det är ovanligt med deckarhistorier med vackert språk, men det skulle kanske inte skada om det händer något också.

Jag kan bara uppbringa intresse för texter i något som liknar bloggformatet numera. Korta texter som spretar, men tillsammans skapar en helhet. Jag gillar det formatet. Och efter ett tag lyckades man se något slags mönster hur allt det här hängde ihop, trots att det är ganska olika böcker. Och över allt svävade Ulf Lundell som vanligt. Mitt förhållande till Lundells texter ter sig närmast patetiskt, även för mig själv, och jag bör nog hålla det för mig själv. Jag behåller analysen för mig själv tror jag.

Nu är sommaren strax slut, på måndag är det raka vägen tillbaka till saltgruvan igen. Men först; en kräftskiva utomlands, som jag skall åka till NU. Helgens låt blir Anna Ternheims nya Girl Laying Down.

Wednesday, August 09, 2006

Highlights

Bäst hittills i friidrotts-EM:
- Eunice Barbers frisyr. Priceless. Se en liten oskarp skymt ovan(Minns gärna även hennes näspiercing från VM 2005 som pikant stildetalj. Den kvinnan behöver någon som säger åt henne)
- Jimmy Nordin. Min
gamla favorit krökar ner sig i träningsoverall, hamnar i fyllecell, talar ut i TV dagen efter: "Jag var besviken och tog ett party, partade lite helt enkelt". Lysande.

How bizarre














Hur sjukt är det att signaturmelodin till Ernst Kirschsteiger hemfixarporr-program är Grace Jones 80-talsgnidare "Pull up to the bumper"? Jag får vidriga bilder i mitt huvud. Ernst som kråmar sig mot en kofångare osv... Jag ser inte sambanden mellan låten och programmet. Någon musikläggare har humor, eller Ernst är sjuk i huvet.

Saturday, August 05, 2006

Blogg-obstinat

Jag har semester och jag har ingen lust att skriva någonting. Inte för att det är mitt jobb att skriva, men ja. Det har hänt flera gånger att jag tänkt att ok det här skulle jag vilja skriva ner en kom-ihåg-lapp om. Men ska det va så? Leva sitt liv genom bloggtexter, skryta om sitt innehållsrika liv och planera och reflektera över sina upplevelser så att de blir möjliga att publicera på bloggen? Fy fan så trist allt blir då.

Och så tänker jag när mediaeliten skriver om sina privata parmiddagar och deras samtalsämnen så låter det som ett avsnitt av Spanarna och alla meningar börjar med att "Har ni tänkt på att...." Jag får krupp av sådan småputtrig intelligent humor och samtidsreflektioner.

När jag står på en parkeringsficka längs bergsvägarna utanför Theoule och kisar mot Medelhavsdiset och ser yachterna stånka sig fram över Cannesbukten och de privata swimmingpoolerna som svämmar över klippstupen och de blommande lila träden och de fyrkantiga pastellhusen på otillgängliga klippuddarna, och den insprängda privata sandstranden där borta i väster och strandserveringarna under vajande parasoll och de blånande bergen i söder. Då vill inte jag tänka: "Öh, det här borde jag skriva i min blogg, hur ska jag formulera det?".

Det förstör ju ungefär 90% av ögonblicket. Jag vill kunna uppleva saker utan att tänka på hur jag ska vidareförmedla det ögonblicket till folk som sitter på sina sommartomma kontor och läser alla texter jag skrivit under ett års tid, utan att säga ett jävla knyst om att de sitter där och läser i tystnad. Jag vill inte ha kommentarer heller. Jag vill ingenting. Jag vill fortsätta min bloggsemester ett tag till. Sen när jag börjar jobba så kanske det känns mer relevant att skriva och skryta och skrävla här.