Jag har semester och jag har ingen lust att skriva någonting. Inte för att det är mitt jobb att skriva, men ja. Det har hänt flera gånger att jag tänkt att ok det här skulle jag vilja skriva ner en kom-ihåg-lapp om. Men ska det va så? Leva sitt liv genom bloggtexter, skryta om sitt innehållsrika liv och planera och reflektera över sina upplevelser så att de blir möjliga att publicera på bloggen? Fy fan så trist allt blir då.Och så tänker jag när mediaeliten skriver om sina privata parmiddagar och deras samtalsämnen så låter det som ett avsnitt av Spanarna och alla meningar börjar med att "Har ni tänkt på att...." Jag får krupp av sådan småputtrig intelligent humor och samtidsreflektioner.
När jag står på en parkeringsficka längs bergsvägarna utanför Theoule och kisar mot Medelhavsdiset och ser yachterna stånka sig fram över Cannesbukten och de privata swimmingpoolerna som svämmar över klippstupen och de blommande lila träden och de fyrkantiga pastellhusen på otillgängliga klippuddarna, och den insprängda privata sandstranden där borta i väster och strandserveringarna under vajande parasoll och de blånande bergen i söder. Då vill inte jag tänka: "Öh, det här borde jag skriva i min blogg, hur ska jag formulera det?".
Det förstör ju ungefär 90% av ögonblicket. Jag vill kunna uppleva saker utan att tänka på hur jag ska vidareförmedla det ögonblicket till folk som sitter på sina sommartomma kontor och läser alla texter jag skrivit under ett års tid, utan att säga ett jävla knyst om att de sitter där och läser i tystnad. Jag vill inte ha kommentarer heller. Jag vill ingenting. Jag vill fortsätta min bloggsemester ett tag till. Sen när jag börjar jobba så kanske det känns mer relevant att skriva och skryta och skrävla här.
5 comments:
jag känner tvärtom. jag formulerar alla ögonblick till text i huvudet, och först då är det njutning. inte för att det hamnar i bloggen eller kanske någonsin skrivs ned, men för att jag gillar att ..eh, verbalisera.
problemet med ens liv uppstår när man vet att det skulle göra sig så jävla mycket bättre i text/på film än vad det är på riktigt.
jag tycker också tvärtom. inte för att jag tycker ditt sätt eller åsikter är "fel", men så fungerar inte jag. allt som händer mig formulerar jag omedelbart till texter och snygga ord i huvudet. det går på automatik. skulle jag kunna skriva blogg utan dator men med ren tankeverksamhet skulle min blogg antagligen vara tusen gånger bättre. för det man tänker försvinner oftast direkt och när jag väl sen skriver något är formuleringen inte densamma som när det inträffade. tyvärr.
bättre än vad min blogg är nu menar jag självklart. inte bättre än din eller någon annans, även om jag känner mig småkaxig såhär på måndagmorgonen.
Jag håller med, och jag är ju likadan. Men alltså, det är väl en defekt hos oss? Jag kan i alla fall bli arg på mig själv, för att jag tänker i textformat och hur jag ska vidarebefordra en sak till den här bloggen. Det känns som att man hamnat i nåt skevt förhållande till sin blogg då. Och ibland vill man bara inte skriva. Nu har jag varit från nätet i ca 4 veckor och det har ju varit toppen. Men i nästa vecka är jag ju lika insyltad igen.
Post a Comment