20060722

Högerkurva upp mot norr efter 6-7 mil längs kusten och klipporna runt inloppet till hamnen i Marseille är mer dramatiska än jag hade trott. Jag märker att jag tydligen av någon anledning hade en idé om hur inloppet till Marseille skall se ut. Märkligt.

Det hettar i ansiktet och Medelhavet vibrerar i en suddig horisontlinje. Utanför tågfönstret är det idag 36 grader hett. Här inne kan tänkas max 25. Marseilles utkanter ser från banvallen ut som om de vore hämtade från Bagdad, låga kvadratiska sandgula lådor med elkablar emellan i långa oändliga kopplingsscheman och de smutsvita linnena och underkläderna på tork längs tvättstrecken, trots att tvätten aldrig lufttorkar i den här salta fukten. Det är skönt att slippa gå i närkamp med Marseille. Sägs vara ungefär det farligaste man kan ge sig in i väster om Svarta Havet. Den långe gänglige ynglingen innanför mig skall av här med sin sjösäck och sina Eminem-skivor. Håglösheten i kropp och blick får mig att fantisera om att han ska ta värvning i legionen. Första bästa båt ut till Korsika bara och sen ett liv vi inte vet något om. Han ursäktar sig när han river ner min bok på golvet efter att ha krånglat sig ut. Jag säger inget tillbaka. Det är ok visar jag med handen när han pliktskyldigast gör ett utfall för att ta upp boken från golvet. Får ett snett leende tillbaka. "-Lycka till i legionen!" tänker jag. Jag vill ju gärna tro att det ska vara en vilsen ung man som hamnat snett och provar lyckan i det hårdaste formatet. Förmodligen är det bara något slags militärromantisk dröm jag när, och han alls ingen blivande krigsmaskin, bara en yngling på väg hem från sin farmor i Nice.

Norrut sedan och majsfälten, solrosfälten och vinstockarna utmed södersluttningarna i 400 km/h. Det ser inte varmt ut utanför, men termometern visar fortfarande 36 grader. Jag lyssnar på Thom Yorkes Eraser, vilken låter som en kall engelsk vinter i tomma ekande internatskolekorridorer och baklängesknastrande transistorer och framtidsgnissel som från kortvågor och galna vetenskapsmän och längst borta i burspråket står en skelögd mobbad pojke och sjunger, spritter med armarna, hittar sina egna rytmer med rösten och de repeterade fraserna. Det går inte att förklara utan att lyssna på det. Ett helt eget uttryck. Det kommer att bli min skiva för hösten.

the more you try to erase me
the more the more the more that I appear
the more the more the more
the more you try the eraser
the more the more the more that you appear

Jag gillar artister med en tjurskallig egenhet. En egen rak linje som för alla oss andra framstår som krokig och krängd och utan logisk struktur. Jag hyser stor respekt för den som vågar tro och vågar stå för sin tro. De som vågar tro, men också vågar gå den väg de själva ser, oberoende av andras åsikter. Den skelögda pojken i fönstret är en av dem. Jag tror det har att göra med min egen velighet och säkerhet inför min egen uppfattning, oavsett ämne. Min inre dialog om varenda val och ståndpunkt är ett pussel som aldrig klickar rätt, hakar i bit för bit, men hela tiden med baktanken att vem som helst kan komma att bryta upp pusslet när som helst. Det är den som gör att jag har så stor respekt för den som vågar stå för något. "Du måste stå för något, annars faller du för vad som helst."

Provence blixtrar till i dova färger utanför. Mossgrönt, cypressgrönt, tobaksbrunt, halmgult och himlen därovan disig åt det gråblåa. Horisontlinjen som dramatisk bergskam av mörker. Vi lämnar sydkusten i vild hastighet mot en annan färgskala längre inåt landet. Indier bredvid mig nu, han ser att jag fotograferar genom rutan och tar efter. Han tar säkert 50 bilder med sin en megapixel-kamera. De kommer vara helt hopplösa när han kommer dit han ska.

I cikadornas natt sitter jag på tredje våningen i IKEA-vardagsrummet i ett hus på berget ovanför Lyons centrum, det är 32 grader varmt i köket och den minimala toaletten är målad i läppstiftsrött. Thibault frågar på sin obefintliga engelska vad jag tycker om pastis egentligen, jag följer seden och trycker i mig ett glas. Vi äter mousse de canard(vidrig fadd och gammal smak) provence-oliver, vin och bröd, Nick Cave på stereon och Guillaume tar fram sina svenska vodkaflaskor och tar en snaps. Som för att säga att han minsann kan ta till sig det svenska.

Genom de öppna fönstrena slingrar sig orden på tre olika språk genom pinjetallarnas trädkronor, över parkeringen upp i luften genom den fuktiga varma natten bort mot floden som ringlar sig fram längs bergskedjans kant så långt bort man kan se. Hon säger: "-Imorgon åker vi upp i bergen."