Då åker skämskudden fram

Å hå hå, den här trailern alltså. Ok att programidén suger duktigt redan den, men trailern är ju helt fantastiskt pajjig. En festival av billiga datoranimationer, Snygg-Erik och landets meste musikförstörare Robert Wells. Snygg-Erik kisar lite och bär bandana, Wells är skitförbannad, publiken röjer som ett gruppboende på speed och över portarna in till Collosseum står småstäders namn. Uddevalla. Sundsvall.

Vem fan associerar körsång till gladiatorspel? Jag har skrivit tidigare om den felavlade gladiatorestetiken som används i konstiga sammanhang och jag förstår det kanske ännu mindre den här gången. Fy fan vad ful och ledsam den här trailern är.

Jag har nog aldrig talat ut riktigt om hur mycket jag avskyr Robert Wells konceptkonserter. Ni vet att de som går på Rhapsody in rock är de som är genuint musik-ointresserade va? Någon annan förklaring kan inte finnas. What we do in life, echoes in eternity, och om det stämmer, innebär det då att vi kommer att tvingas höra Robert Wells Beethovenboogiewoogie i evighet? Herregud.

Are you not entertained?

Årets julklapp, tack tomten

Främre korsbandslesion, sannolikt komplett. Partiell kollateralligamentsskada.

Kontusionsödem laterala femurkondylen och laterala tibiakondylen. Sannolikt funktionellt total ruptur. Ödem ner längs anserinussenor och distal del medialt kollateralligament. Medial plica. Menisker intakta.

I klarspråk:
1) artroskopi på Sophiahemmet, rehabträning 6 månader

alternativt

2) rehabträning utan operation

utfall osäkert oavsett vad jag väljer.

Ingen brådska att bestämma sig i alla fall. Det råder delade meningar om det ens lönar sig att operera. Men man bör vänta minst ett halvår innan man gör det.

Jag: - Squash, skridsko- och skidåkning?
Läkaren: - Nja, prova om du vågar.
Jag: - Fan.
Läkaren: - Har du slut på smärtstillande?
Jag: - Hämtade aldrig ut dem.
Läkaren: - Ojdå, du är en hård jävel alltså?
Jag: - Nä.

All I want for christmas

Helikoptern

Jag har inte sett det där skridskoskole-programmet, men nu blir jag ändå intresserad. Jag trodde att det var ett program för barn på bästa sändningstid.

Deprimerande konstaterande

Jaha, det blev inget dagsljus idag heller.

And it rained all night

Det tyckte jag var roligt sagt

Läste ett svar av Petter någonstans om hur livet som trebarnsfar är:

"Ungefär som att vara på en konstant efterfest
klockan fem på morgonen och vara den enda som är nykter."

When kharma strikes back

För ett par veckor sedan pajade jag mitt knä, under ganska förnedrande omständigheter. Detta hände i Berlin och jag genomled en hemresa som var sådär, för att uttrycka sig milt. Tänk 190 cm kropp, ett knä som inte gärna böjer sig, och förnedringsflyg utan platsbokning. Det var natt till måndag och klockan var halv två när jag kom hem. Jag har mått bättre än jag gjorde då.

Jag tog min milda läkarskräck i kragen häromdagen, och gick till företagsläkaren. Han sa att han inte visste vad som var fel, men hans diagnos var snäppet mindre avancerad än den jag själv gjort sedan länge. Det var ju det man visste och det är därför man inte behöver gå till läkaren. Sen fick jag en remiss till magnetröntgen, men jag fick även veta att det lär ta "minst ett par veckor, kanske ett par månader" innan jag får min dom.

Jag tänker: trasigt korsband, hejdå skidåkning, hejdå squash. Fan. Den enda anledningen till att gå till en allmänläkare är ju för att bli vidareskickad till någon som verkligen kan något. Eller när man är så inihelvete sjuk att man bara längtar efter droger med lite tryck i.

Under de här veckorna har speciellt en kollega skickat gliringar åt mitt håll dagligen. Om mitt haltande, om att jag säkert var full som ett ägg när jag pajade knät, att jag börjar bli gammal och ledbruten. Jag har försökt ta det med milda leenden och dold frustration.

Nåväl, idag var det i alla fall blixthalkan från helvetet på parkeringen utanför jobbet. Folk rasade som furor hela morgonen nedanför mitt fönster. Någon slant och slog i bakhuvudet och svimmade, någon annan kanske bröt en fotled. Och jag led med dem. Själv klarade jag mig utan missöden idag, eftersom jag nu, så att säga, gått "med värdighet, försiktighet och misstro" de senaste veckorna.

Så kom min kollega (han med gliringarna), och han slog på en sån jävla vurpa, fötterna upp i brösthöjd osv. Landade på revbenen och sträckte sig, fick kanske en spricka eller smällde av ett revben eller två. Och som han ojade sig efter det. Svettades och stånkade hela dagen och kanske stannar hemma imorgon. Fullt förståeligt.

Det är så fint när karman slår tillbaka. Och man gör ingenting, men styrkeförhållandet är nu omvänt. Jag säger inte ett ord om det. Men han vet, han vet att han pikat min skada och "klantighet" under ett par veckor. Jag kan inte säga att jag lider med honom.

Jag och mina kollegor

Jag jobbar uteslutande med män som är födda på femtiotalet. De skulle alltså kunna vara min pappa hela gänget. Ja, och sen en kvinna, hon är till och med född på fyrtiotalet.

Det är ganska intressant. Jag lär dem om saker och företeelser som de inte har någon aning om, och oftast inte förstår och därför avfärdar med en fnysning. De delar med sig av sin långa erfarenhet. Fair deal.

Det är ganska tacksamt, jag kan hela tiden anföra min relativa ungdom som ursäkt för saker jag inte vet om det vi jobbar med, och jag kan även förklara för dem att de är hopplöst omsprungna inom alla möjliga discipliner.

Det blir lite konstigt att jobba med personer ur ens föräldrageneration. Nu ska det visserligen sägas att jag jobbar på en avdelning som tydligen skall definieras som "senior executive specialists" och "kompetensnavet i organisationen" och sådana managementfloskler. De här herrarna (och kvinnan) är mycket intelligenta och erfarna och välutbildade och slagfärdiga. Men man kommer inte ifrån att de är hopplöst bortkomna i fråga om att förstå vad som händer nu och i framtiden. Så kallad uppdaterad allmänbildning.

Det är svårt att förklara hur vi förhåller oss till varandra, men jag brukar raljera och kalla mig för "traineen" och i egenskap av "trainee" ta på mig att göra något trist skitgöra som behöver göras, så skrockar de gott och tar på sig läsglasögonen. Jag är den enda på avdelningen som inte på grund av ålder behöver glasögon som ett arbetsredskap.

Allting som har med tekniska vardagsbekymmer att göra får jag förtroendet att lösa. Den som känner mig vet att jag är gravt ointresserad av att lösa tekniska problem. Mitt enda intresse är att det ska fungera. Det krävs en mycket låg kunskapsnivå om datorer och nätverk och skrivarinställningar och sådant ointressant, för att framstå som tech-wiz i det här sammanhanget. Jag gissar att de visserligen ber sina barn om att ladda ner musik och bränna ut, så att de kan lyssna på något i bilen på väg till jobbet om morgonen. Likväl fördömer de mig när jag säger att det går fortare för mig att ladda ner de nyaste bio- eller DVD-filmerna, än att ens resa mig ur soffan för att gå till en bio eller videobutik.

Under dagens lunch förklarade jag Long tail-teorin för dem. De fattade ingenting. Jo, en av dem, han har i alla fall ett intresse av att "hänga med" som de säger. Han hade visserligen aldrig hört talas om den, men han kunde i alla fall förstå relativt omgående vad det går ut på. Han har till och med en mp3-spelare.

De andra trodde hela tiden att jag pratade om de där båtarna som de åkt i Thailand om vintrarna. Sen bytte de samtalsämne och började prata om att det kommit en Lindeman-box lagom till jul, och citera gamla dammiga Lindeman-sketcher.

Finanskrisen: nu slår den mot popmusiken, med blixtens fart

Recession: "a significant decline in economic activity spread across the economy, lasting more than a few months, normally visible in real GDP growth, real personal income, employment (non-farm payrolls), industrial production, and wholesale-retail sales." A sustained recession may become a depression.

Some business & investment glossaries add to the general definition a rule of thumb that recessions are often indicated by two consecutive quarters of negative growth (or contraction) of gross domestic product(GDP).

Make me a guitar out of skin and human skull

Känner mig som en urvriden trasa efter ett par vidriga jobbveckor. Men, nu är det fredag, regnet slår mot blecken och det är på det hela taget ganska tomt på kontoret, chefen är i London. Jag har aldrig varit i London. Känn lugnet lägga sig över laptops och papper papper papper. Man kan gå hem vettig tid. Halvdagar, bah!

Middag vid Stureplan vid 19-tiden. Jag åker hem, slutat cykla due to halka kyla lövhögar, crashar någon timme, sen tar vid det därifrån. Energinivå: låg.

Ni säger Glasvegas har gjort årets skiva. Jag säger ok, men The Gaslight Anthem har gjort årets platta för oss som gillar amerikansk östkustarbetare ännu mer än vi gillar brittiska kolskyfflare som går i Manic Street Preachers avlagda dojjor. Det är en tunn linje mellan vidrig amerikarock (tänk: det mesta) och toppenamericana. The Gaslight Anthem balanserar fint på den.

Halloween har jag aldrig "firat", så inte heller i år skulle jag tro, men det här var en jäkla påkostad sak. Det har inte med The Gaslight Anthem att göra. Snyggt med blues, munspel, ruggigt med distad mikrofon. Man blir nästan rädd.

Vazaap! Funkyzeit mit Bruno!

Om ett halvår kommer alla att prata engelska med tysk brytning.

Lika bra vi börjar redan nu skratta åt det redan nu.

I'll come runnin' with a heart on fire

Det är lördag i oktober, åttahundratrettio kilometer på ett ungefär från Stockholm till Berlin. Tänker på Sandy, ja hon heter faktiskt så. The fireworks are hailing over Little Eden tonight.

Farfar begravdes och en nära vän fyllde trettio, Hagaparkens löv tumlade och brann intensivt gula och röda. Vackert var det.

Vintertid och diskmaskinen nöter och dunkar slött, i takt med malande melankoli.

Blandas med musiken nedan, sköljs ned i doser om en komma fem deciliter, dock högst fyra gånger per dygn.

THIS JUST IN!!

Åh fan

Och nu: en hyllning (link-o-rama!)

Man måste älska en man som ligger bakom:

- Fantasinyheter
- Spermaharen
- Min vän Samuel 1, Min vän Samuel 2, David & Samuel; B.F.F.

- har grundat och byggt upp ett enormt framgångsrikt företag som verkar vara världens roligaste arbetsplats
- Är ihop med en av Sveriges hetaste mediabrudar.
- Beskriver sig själv: I am 32 years old. I love hamburgers.
och sist och kanske allra mest:
- länkar till Youtube-klipp med schimpanser som åker Segway.

Ja, det är rättvist och ärligt att säga att David Sundin är en man som jag är imponerad av.

Typisk grej som jag gillar bara

På taket till ett redskapsskjul i skuggan av Handelshögskolan har någon målat:

they said sit down, I stood up.

Visst älskar man att se sådana detaljer i stan? Street art kanske det kan kallas. Det har funnits där i ganska många år nu och man ser det om man står i Observatorielunden och tittar ut över stan, förutsatt att det inte är några löv på träden.

Jag undrar om det är en takläggare som gillar Springsteen eller om det är en civilekonom som känner sig kvävd av skolan. Jag hoppas på det senare, jag vill tro att det är en passning mot skolan. Jag vill tro att det finns ett större sammanhang som gör att upphovsmannen målat på just det här taket. Det kunde varit jag.

Springsteens uppväxtskildring Growin' up har covrats av massor av olika artister. The Ark till exempel.

Men gah! Ge mig! Hit med den!

För några år sedan var jag ytterst nära att komplettera upp min Rocky-samling och köpa alla album jag saknade. Jag ångrade mig i sista stund när jag insåg att 150 spänn styck var lite i överkant ändå för att köpa 8-9 album. Eh, ja alltså jag har inte så många av de där albumen, så man kan säga att jag skulle "komplettera" genom att köpa fler än jag redan hade.

Men det var tur att jag ångrade mig! För nu fyller serien 10 år och då släpps hela shebangen i en stöt till värsta skitbra priset: 340 buck på adlibris till exempel. Enda nackdelen är att det är färglagt. Men nu gör vi det här. Mot adlibris!

Kebabskammen

Ni vet hur det är, man äter lunch med någon mindre nogräknad kollega som i ett sinnessvagt ögonblick föreslår: Sunkpizzerian! Och i ett ögonblick av förvirring tänker man: åhå, ja varför inte? Det var länge sedan.

Och så väljer man en kebabtallrik framför Vesuvio med extra ost och man väljer riset framför pommes frites och man tänker att: Ja, det här kan väl kallas för en ok lunch ändå trots allt.

Sen mular man i sig den där sorgliga ursäkten för lunchrätt, spolar ner med någon avslagen översockrad apelsinläsk istället för vatten. When in Rome. Man känner ett visst sting av obehag över sina egna val i livet.

Sen framåt eftermiddagen så sköljer skammen över en med våldsam kraft. Kebabskammen. Alla vet ju att kebab inte är något man äter nykter. Skulle faktiskt nästan kunna påstå att man (om man=jag) inte äter någon slags snabbmat vid sunda vätskor.

Åh den där eftereffekten som kebab ger! Man tappar all form av handlingskraft. Man bara sitter där och jäser på möten och det enda man kan tänka på är kebabångorna och starkellermildsåskompis? som man utstrålar och idisslar. Man missar sammanhang, man hör inte frågor, man stänger in sig på rummet och glosurfar nån timme och man tänker att hela jag utstrålar kebablunchare. Och den känslan sitter i hela vägen fram till läggdags, man vill inte vara någon nära man vill bara debriefa det här dåliga lunchbeslutet och skammen som följer på det för sig själv. Man vill inte äta middag för man är fortfarande fylld av olustkänslor. Att äta kebab i nyktert tillstånd är det närmaste baksmälla man kan komma utan att dricka. Och då väljer jag ändå alltid bort löken.

Hur övervinner man det här? Hur länge sitter det i? Är det som med vanlig bakfylla, endast sömn och tid botar? Eftersom man bara äter kebab berusad så är det möjligt att det finns ett obehagssamband här. Jag tror det.

Kebabskammen. Åh den skammen. Minns den nästa gång du riskerar att falla dit på lunchen.

Ni fattar ju fan ingenting

233 länkar på knuff.se, 292 länkar på bloggportalen , och ni verkar fortfarande inte ha lärt er att våga erkänna att det kan finnas ömhet i ett blockljus över skallbenet? Man blir ju trött, glöm inte den magnifika kraften i att dänga nåt kilo stearin i hårbotten

Det ska visserligen sägas att jag inte alls är så säker i skuldfrågan som många andra verkar vara. Jag ville bara raljera lite över två halvaktuella debattämnen. Ärligt talat, jämför parternas agerande under kvällen, som det beskrivits. Vem verkar mest kapabel till att tillfoga sig själv/sin fru sådana skador?

I orkanens öga

Jag brukar inte skriva om sådant här, men nu har jag läst och hört om så många som verkar helt skräckslagna och handfallna inför de saker som händer i världen just nu.

Man kan med fog påstå att jag arbetar mitt i stormens öga, den här finansiella krisen som orsakar krigsrubriker om saker som folk inte förstår och det skapar en sådan oro bland allmänheten att höstdepressionen får sig en knuff i ryggen 2008. Det är många som läser och beklagar sig, ligger sömnlösa om nätterna och tömmer konton och fyller madrasser utan anledning nu. Som inte har kunskapen som krävs för att inte drabbas av panik av medias krigsrubriker om finanskrisen som grasserar just i detta nu.

I stormens öga är det som bekant alltid lugnast, och det är just hur jag vill kategorisera det. Det blir förvisso några fler timmar på kontoret just nu, men i det stora hela inget dramatiskt. Det känns som ett stort lugn lagt sig över mig. Jag funderar mer när marknaden rusar än när den rasar. Det finns ett stort lugn i den fatalism som man nu måste bekänna sig till. Det är bara att hålla i sig och åka med. När allt bara rasar infinner sig ett magnifikt lugn. Men det är en sådant lugn som i dessa tider bara är förunnat dem som faktiskt jobbar med krisens kärna året runt, år ut och år in.

Det är den här typen av virvelvindar som fick mig att välja bana för några år sedan. Jag såg vänner välja spekulationsekonomin, isländska banker som erbjöd 50% högre lön och abonnerade grand hotels i europeiska storstäder för trivselresor, himlen var inte en gräns för finansiella institutioner som uppstått i ett land som saknar råvaror och industrier, kanske lite fisk på sin höjd. Jag sa det då och jag påminner dem nu, finansmarknaden har världens kortaste minne och isländska banker är uppbyggda av maffiabefläckade pengar från andra länder.

Det är en tråkig filosofi, att inte hugga på de mest abnorma värdeökningarna men inte heller behöva gruva sig för de värsta källarrasen, och det är på grund av det som jag har den position jag har och det är därför som jag nu känner mig fullkomligt lugn, trots att det stormar värre än någonsin i världen.

Och det känns i alla lägen mer värt för mig, än alla möjliga uppgångar i världen.

Svenska språkets mest sorgliga ord:

Tacogratäng

En bisarr sammanfogning av ord, som ger tydliga associationer till hemslingat hår, "party-top", Xider, Singstar Schlager edition, "galet partygäng", billigt smink, mentholcigaretter, Lasse Åbergs Musse Pigg-"konst", keramikskålar i "glada färger" fyllda med riven ost och finskuren gurka.

Och drömmen om att träffa sitt livs kärlek vid bardisken just ikväll.

Ja, ni fattar.
Buhu.