Carreca läser böcker

1. Fredrik Virtanen - Olyckligt kär i ingen speciell. Förra sommaren läste jag Lundells "Frukost på en främmande planet". Där har ni en bloggbok, som gavs ut innan bloggarna sköljt över Sverige och världen. I ljuset av den, och allt annat så blir Virtanens blok en rätt slätstruken historia, kanske för att jag redan läst det en gång i hans blogg. Jag vet inte om det här med att ge ut bloggböcker blir mer än en fluga, men det är tydligt att mitt idoga bloggläsande gjort att jag åtminstone uppskattar formatet och möjligheten att läsa en kvart då och då utan att tappa sammanhang. Ibland blir det nästan genant att läsa, eftersom jag märker att jag skriver som Virtanen i rätt stora delar (vilket jag även fått höra från vissa läsare). Det känns nästan som att jag skulle kunnat skriva boken själv, vilket inte är något vidare betyg.

2. Sigge Eklund - Det är 1988 och har precis börjat snöa. En till bok med avsnitt som jag redan läst i annat format. Har lite svårt för Eklunds extremt goda minne och detaljerade beskrivningar av att vara 8 år gammal och minnas hur solen strilades genom vinbärsbuskarna och hur Lakritspucken smakade. Men vad hade den här boken blivit om det inte skarvades lite i minnena? Eller har han ett extremt minne? (minns hans kändisspaningar i bloggen). Många Lundell-referenser även här. Vackert språk, hårt och naket och självutlämnande. Och sånt får man väl inte ifrågasätta? Spelar det någon roll om minnena är lite skarvade, syftet med boken är trots allt inte tillkonstlat, det är naket och stenhårt. Jag gillade den här boken. Känslan av att inte kunna uppbåda intresse för att läsa annat än bloggar kvarstår.

3. Jonas Hassen Khemiri - Montecore. Nyskapande i klass med Ett öga rött. Förvirrande till en början, men fantastiskt bra. Skrattar högt flera gånger. En till fadersuppgörelse, men fullkomligt annorlunda. Fantastiskt bra när man lärt sig knäcka koden. Formatet är närmast blogglikt.

4. Bengt Ohlsson - benke@swipnet.se. Samlade krönikor från DN. Som att läsa en blogg, men med högre kvalitet och under en lång tidsperiod. Det är så tydligt hur tidsstämplade en del av krönikorna är, men den är underhållande ändå. Svårt för mig att inte tycka om Bengt Ohlssons texter. En bra bok att ta fram då och då. Tröttsam i längden dock.

(Det är här någon stans som PJ säger: "Hur vore det om du läste något som skrivits av någon som inte är en manlig innerstads-Stockholmare någon gång". Hon har rätt förstås, och jag vet inte vad det är som gör att jag alltid hamnar i samma fack)

5. Paul Auster - New York-trilogin. En besvikelse. Jag kan min litteraturhistoria allt för dåligt (dagens understatement) för att kunna se paralleller till klassiska storverk, och undrar hela tiden vad det är som kan liknas vid Don Quijote i den här deckarhistorian. Det är ovanligt med deckarhistorier med vackert språk, men det skulle kanske inte skada om det händer något också.

Jag kan bara uppbringa intresse för texter i något som liknar bloggformatet numera. Korta texter som spretar, men tillsammans skapar en helhet. Jag gillar det formatet. Och efter ett tag lyckades man se något slags mönster hur allt det här hängde ihop, trots att det är ganska olika böcker. Och över allt svävade Ulf Lundell som vanligt. Mitt förhållande till Lundells texter ter sig närmast patetiskt, även för mig själv, och jag bör nog hålla det för mig själv. Jag behåller analysen för mig själv tror jag.

Nu är sommaren strax slut, på måndag är det raka vägen tillbaka till saltgruvan igen. Men först; en kräftskiva utomlands, som jag skall åka till NU. Helgens låt blir Anna Ternheims nya Girl Laying Down.