Lev ditt liv genom minnena av det

Vad fan är grejen med att ägna sitt liv åt att dokumentera vad man gör, istället för att i första hand uppleva, leva det där livet?

Vi var på Debaser ikväll och kollade in Moneybrothers mycket intensiva konsert. Det var enormt bra förstås, men jag störs något så enormt av alla som står och fotograferar oavbrutet under konserten. Jag vill inte se konserten genom någons mobildisplay. Jag hatar det.

Jag står i kanske sjunde, åttonde raden, och framför mig står 3-4 åskådare, som alltså köpt konsertbiljett för att hinna ta så många bilder som möjligt för att kuna sitta hemma och kolla på datorn.

Jag FÖRSTÅR verkligen inte hur man kan låta den ultimata upplevelsen gå till spillo, för att man prioriterar att dokumentera ögonblicket. I sådana lägen hatar jag digitalkamerans genombrott och spridning. Jag vill inte stå bakom 12 pers som främst ägnar sig åt att dokumentera, snarare än att titta och uppleva vad som händer här och nu.

Är det någon som förstår vad jag menar? Ett fotografi av ett tillfälle ger kanske 5 % av helheten och känslan av att vara där på plats, känna dofterna, känna trummorna dunka i bröstet, känna trängseln och ölen som flödar. Är det värt att bränna en hel konsert av 100-procentiga upplevelser på att stå och fotografera den med sin mobiltelefon då? Jag kommer aldrig att förstår mig på de här hamstrarna som vill samla bilder, bygga upp ett lager på 200 egna bilder för att kolla på framför datorn, istället för att ta till vara på de euforiska ögonblicken just när de uppstår.

Vad fan är det för vits med att leva sitt liv genom att fanatiskt dokumentera minnena av det?