Till havs

Jag har snöat in på dokumentärer om livet för de som har havet som arbetsplats. Lite otippad och väldigt snäv genre, men jag gissar att det är någon längtan till havet som får igång mitt undermedvetna. Jag har både släkt och vänner som jobbar eller har jobbat till havs, och jag tycker det verkar vara sympatiskt och spännande att jobba till havs. Självklart har jag nåt slags romantiserad bild av det hela, men man skulle kunna säga att jag gillar havet helt enkelt, om det inte vore så att just uttrycket "älskar att vara vid havet" stulits av livsbejakande rödhåriga kvinnor som samlar drivved och tar friår.

Nåja, den här hösten har ju varit en toppensäsong sett till mitt nyidentifierade intresse för dokumentärer om livet till havs. Kustbevakarna på femman har jag redan nämnt, och jag älskar det fortfarande, PJ fattar ingenting, men det verkar nästan som att Kustbevakarna och deras patrullerande i skärgården gått om Efterlyst på min "måste-se-lista".

Det absolut bästa havsprogrammet är dock Discoverys "Deadliest catch". Det här är ännu svårare att förstå. Fiskarnas jakt på kungs- och snökrabba i Berings hav är allt jag vill se på. Jag förstår det inte själv, men det finns någon värme som är obestridlig i den dokumentärserien.

Ett sista program på havstema som jag sett ett par gånger, och som kanske inte håller samma klass som de tidigare nämnda, men ändå fullt godtagbar är SVT:s "Landgång". Och det är här man börjar fatta att det är nog helt enkelt min hang-up på havet som ligger till grund för mycket av mitt vurmande för de här programmen. Landgång är rätt mediokert i jämförelse, och jag hade aldrig kollat på det om det hade spelats in i någon annan omgivning. Havet fäller avgörandet således.

Jag har hittat min hangup. Havet. Det verkar helt enkelt som att jag när en undertryckt dröm om att bli sjöman. Men jag tror att det egentligen är ett jävla oglamoröst och sjukt slitigt jobb.