Elegi

Det är nu två år sen som vi träffades igen i Montréal, efter ett halvår av långa telefonsamtal och msn-sessioner. PJ pluggade på Concordia och jag pluggade hemma och fick ett skadestånd och födelsedagspengar som möjliggjorde den där resan för att mötas upp och gå New Yorks trottoarer tillsammans efter det långa halvåret.

Den våren lyssnade jag många gånger på Winnerbäcks Elegi. Kanske det enda han gjort som jag tycker är riktigt bra. Det finns rader i den som bränner till som inget annat han gjort.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
det berättade, du saknar mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

Jag låg på sängen igår kväll, PJ i soffan strax bredvid i febersömn. Det är annorlunda nu än det var för två år sen. Man kan se tillbaka på den tiden med något romantiskt skimmerfilter, jag skickade tidningar, godis och blandskivor till henne, hon skickade stora vykort eller brev med långa texter eller bara korta ord. De korten är de mest romantiska, att göra sig besväret för att skicka ett kort med bara tre ord på. Vi var så mycket mer romantiska då, något som distansen framkallar antar jag. Man lämnar alla praktiska göromål åt sidan, och ägnar all kraft åt romantiken. Inga diskussioner om frukostbröd och tvättider, bara bra och viktiga diskussioner. Vi var mer intellektuella då. Det kändes mer stormande då.

Men lugnet lägger sig över lägenheten som vi bor i tillsammans. Det är en annan fas i det där, och den är förstås annorlunda. Man stannar sällan upp och sätter upp fingret i luften, men trots att de romantiska gnistorna kanske falnar eller sprakar mindre tydligt så finns där en helt annan kraft nu. En klart stabilare grund. Det är vi två mot resten nu.

Vart vill jag komma med det här? Jag låg på sängen igår kväll, läste tidningar och lyssnade på SR:s Musikjournalen Live med Anna Ternheim. PJ halvsov i soffan, sjuk under ett täcke. Hon gjorde bland annat en cover av Elegi, och den skickade mig tillbaka till den där känslan för ganska exakt två år sedan, när vi gick på New Yorks gator och anförtrodde varandra allt, efter det där tunga halvåret på olika sidor Atlanten. Att Anna Ternheim dessutom väljer en så opretentiös låt som Brothers in Arms med Dire Straits när hon får välja en favoritlåt i radio, är bara ännu ett tecken på att hon verkar vara en rätt skön människa. Därför är dagens tips att kolla in gårdagens program via länken.

Jag sa inget till PJ, lät henne sova vidare i soffan. Hon åker till Köpenhamn på konferens över helgen, och under de här helgerna när vi är ute och reser på egen hand, kommer den där känslan från när vi var tillsammans på distans tillbaka. Jag gillar den känslan av längtan, men jag gillar vardagen och känslan av närhet och gemenskap än mer.