Ett av mina största intellektuella komplex är att jag är rätt risig på historia. I synnerhet 1900-talhistoria. Jag kan ingenting om världskrigen och allt sånt där. Nu när debatten om misstänkta förtäckta nazi-sympatisörer svallar av och an på bloggarenan så måste jag bara få fylla en lucka i min hjärna:
Hur kommer det sig att det är OK med reproducering av Sovjetpropaganda som klädesplagg, Lenin och Stalin som kitsch, en KGB-restaurang i centrala Stockholm. Allt som påminner om det gamla Sovjet anses ha en lite kitschig stämpel. Att gå omkring på stan klädd som en Spetznas-officer skulle på sin höjd ge några höjda ögonbryn, knappast mer.
Jag förstår inte riktigt den distinkta skillnaden jämfört med den allmänna hållningen när det gäller motsvarande artefakter som kopplas till nazismen? De sovjetiska ledarna ligger väl bakom nog så många människors död, som naziTyskland gör? Vad är det som gör att Sovjet är ok, till och med kult? Jag tycker att Sovjet-memorabilia är laddat med ett nog så mörkt förflutet som nazisternas symboler. Men man hör aldrig om skolungdomar med Stalin-pin på kavajslaget eller en basker med hammaren och skäran som utesluts från skolfoton, såsom man gör med brunskjortor med swastika-bindel runt armen. Skulle jag slänga upp en swastika för att illustrera det här, så skulle folk reagera, skulle jag slänga upp en bild på hammaren och skäran skulle nog någon tänka: "wöu, kult, ju!" . Det skulle vara svårt att få gehör hos tillståndsenheten för att starta en Stasi-bar bakom Kulturhuset.
Har det att göra med politik vs. ras som urval för folkmord? Att skicka politiska dissidenter i döden via arbetsläger är mer ok och snabbare förlåtet än när utplåningen sker på grund av religion och ras?
Jag förstår inte riktigt den distinkta skillnaden. Är jag dum? Har jag missat något avsevärt?
// Tacksam för svar
ps. vänligen observera att detta inte på något sätt handlar om att legitimera nazi-estetiken, tvärtom. ds.
Friday, June 30, 2006
Rom i regnet
Eftersom det i natt är 2006 års sista juninatt måste dagens låt vara: Rom i regnet
Det är varmt, det är ljust hela natten och på ett tak någonstans sitter en koltrast och sjunger in gryningen över Hornsgatans öde stråk och man vill köpa rom och frukt och något mer och lägga sig under lövverket i Tantolunden och jag vill säga: Jag tycker om dej, och du vill säga: jag tycker om dej, men det ska inte bara vara något som vi säger för att det låter bra.
Världens bästa juninatts-låt.
Det är varmt, det är ljust hela natten och på ett tak någonstans sitter en koltrast och sjunger in gryningen över Hornsgatans öde stråk och man vill köpa rom och frukt och något mer och lägga sig under lövverket i Tantolunden och jag vill säga: Jag tycker om dej, och du vill säga: jag tycker om dej, men det ska inte bara vara något som vi säger för att det låter bra.
Världens bästa juninatts-låt.
Thursday, June 29, 2006
Årets radarpar
Att Axl Rose hankar sig fram runt jorden med ett Guns´n´Roses-coverband är inte så lite tragikomiskt och det ligger en mycket unken lukt av föredetting över hela projektet. Speciellt med tanke på att nya skivan Chinese Democracy är sådär 12 år försenad vid det här laget. Notera att jag gick i högstadiet när jag första gången frågade gubbarna bakom disken på skivaffären i Täby Centrum om när Guns nya platta skulle släppas.Man kan säga att jag släppt och gått vidare. Man kan inte annat än skratta åt Axl Rose narcissism, som var cool när de stod på världens topp, typ runt -92 när de skulle spela på Globen, men stannade i Oslo för att kolla fyrverkerier från hotelltaket, och kom till Stockholm ungefär 3 timmar efter utsatt konsertstart, och sen smiskade skiten ur Globen fram till 2 på natten, i den kanske allra mest klassiska rock´n´roll-showen som gått av stapeln där. Nu känns den där narcissismen och storhetsvansinnet bara patetiskt och på sätt och vis är det inte alls otippat att Axl Rose Sverigevistelse slutade i parterrläge i lobbyn på Berns Hotell med hörntänderna i en väktares vad. Från att ha varit världens farligaste rockrebell slutar han som Kicki Danielsson-lookalike med dreadlocks i fyllecellen på Kronobergshäktet. Kanske skulle han skippat de där sista 12 Botox-sprutorna.
En annan kille som också är lite tragikomisk är den smått främlingsfientliga strandraggaren från Götet som blev glammig jetsettare efter att ha halkat med på ett bananskal och lirat synth i Ace of Base. Jag pratar om Ulf "Buddha" Ekberg. Vilken skön lirare. Han dyker upp så fort någon internationell stjärna kommer till Stockholm eller Sverige över huvud taget, ja om han hinner klämma in det i sitt späckade schema med fester i Marbella, Miami, Brasilien eller var han nu behagar ställa sina LV-väskor. Att ta Buddha som artistnamn tyder kanske på vissa stråk av narcissism även hos den gode Ulf. Eftersom Buddha är "nära vän" med Kicki Danielsson är hans reaktion i Aftonbladet förstås helt naturlig:
Ulf Ekberg från Ace of Base festade med Axl Rose. När Aftonbladet nådde Ekberg i går var han skakad över att Rose gripits. "Jag måste få tag i Säpochefen. Han kan lösa det här", säger han.Det uttalandet är utan tvekan en stark kandidat till titeln Årets uttalande. Att Buddha och Kicki Danielsson bildar radarpar en juninatt är så osannolikt och underbart.
Wednesday, June 28, 2006
I ett parallellt universum
I kommentarfältet till den här postningen hos min forna beundrarinna Isobel börjar diskussionen komma in på det som jag skrev om i min programförklaring nedan, om att våga vara precis lagom patetisk i text, för att det skall vara intressant att läsa en annan persons tankar om livet. Diskussionen där kompletterar min text ganska väl om vad jag var ute efter att förklara. Att man måste våga visa upp alla sidor av sig själv, och inte i oändlighet retuschera och anpassa de tankar man vill blända världen med.
Hurra!...eller nä föresten.
Det här med att Urban Outfitters öppnar butik i Stockholm, hur ska man ställa sig till det egentligen? Jag är den förste att hylla UO:s koncept och utbud, men shit så trist när man vet att 50 pers i samma lilla ankdammsstad redan har en likadan t-shirt som du tänkt köpa. Jag handlar ytterst sällan street wear, t-shirts, tröjor och sneakers hemma i Stockholm just på grund av detta. Inte för att jag reser särdeles mycket, men när jag kommer till en annan stad är mitt shoppingöga mycket mer förlåtande och okritiskt.
Det är ju själva grejen med sådana kläder, att ingen annan ska ha dem. Då skadar det inte att butiken ligger hyfsat långt hemifrån. Först blir man glad, sen märker man att mystiken och attraktionskraften försvann, ungefär som när man som liten propsade på att få spela in Kalle Ankas Jul på video, så man kunde se det om och om igen året runt. Man fattade inte att själva känslan som hörde ihop med Kalle Ankas Jul inte hade att göra med programmet i sig, utan förväntningarna och spänningen runt omkring som en julaftonseftermiddag framkallade på ett helt annat sätt än en tisdag i april.
Mystiken försvinner så fort när man har obegränsad tillgång till en sak som man tidigare trånat efter.
Det är ju själva grejen med sådana kläder, att ingen annan ska ha dem. Då skadar det inte att butiken ligger hyfsat långt hemifrån. Först blir man glad, sen märker man att mystiken och attraktionskraften försvann, ungefär som när man som liten propsade på att få spela in Kalle Ankas Jul på video, så man kunde se det om och om igen året runt. Man fattade inte att själva känslan som hörde ihop med Kalle Ankas Jul inte hade att göra med programmet i sig, utan förväntningarna och spänningen runt omkring som en julaftonseftermiddag framkallade på ett helt annat sätt än en tisdag i april.
Mystiken försvinner så fort när man har obegränsad tillgång till en sak som man tidigare trånat efter.
Vädrets trovärdighet
Jag har väntat på de här tabellerna där man får regnoddsen serverade, för jag förstår inte vad den där regnrisken innebär egentligen? Om vi bortser från stavfelet i förklaringstexten ovan så finns det en hel del man kan undra över vad det betyder egentligen?
Nästa tisdag är sannolikheten för regn över Halmstad 30 av någonting. Vad betyder det? Det är liten risk för att det kommer att regna hela dagen? Det är stor risk för att det kommer att regna 30% av dygnet? Det kanske kommer att regna 30 mm? Det ska bli sol, inga moln, men sannolikheten för regn är 30. Och det är ett mirakel om det regnar under en dag som förutspåtts vara riskfri för regn.
Liksom; ska vi dra till Halmstad nästa vecka?
Nä, det är ju nästan 1/3 risk att det regnar bort.
Jag tycker inte att den där regnrisk-koefficienten tillför särskilt mycket till prognosen. Känner folk sig tryggare med väderprognoserna om de här hokuspokus-siffrorna ingår? Är det här Tone Bekkestads trovärdighetsförlust kommer in i väderbilden? För vart är världen på väg om vi inte ens kan lita på vädret? En sak kan ni lita på: risken för regn i Halmstad nästa tisdag är 30.
Wednesday, June 21, 2006
Precis lagom patetisk
På förekommen anledning känner jag mig nästan tvungen att utveckla lite tankar som har att göra med den här fotbollspostningen nedan. Som de flesta läsare kanske vet, så är den här bloggen splittrad mellan dels en massa gnäll om idioti i massmedia, dels en del mer personliga texter med någon viss litterär ambition. Eller äh, jag har inga ambitioner att skriva en historia som är intressant för en stor mängd människor, men till formen kan de delarna ändå läggas i facket för mer litterära ambitioner.
Jag tippar att de flesta kommer hit för att kolla vad jag har att säga om de saker som sticker ut i mitt närmast omåttliga intag av olika slags media, och ganska få kommer hit för de mer....litterära postningarna. Det är dock de postningarna som det här ska handla om. Nu ska jag för en gång skull förklara lite vad jag tror på när det gäller att skriva om sig själv och sina känslor.
Den som bjuder på sitt innersta jag i form av text riskerar förstås att framstå som en ganska patetisk person. Människor är patetiska till och från och hela tiden, det är bara det att i mötet med andra så refuserar man de delarna av sig själv, för att liksom inte fronta sin allra mest patetiska sida för alla. Då kan man ju framstå som en rakt igenom patetisk människa i offentlighetens ljus.
Som jag skrev tidigare så är min inställning att det patetiska är avgrundsdjupt och rätt pajigt, men den som vågar närma sig stupet är ofta den som blir den allra mest träffsäkra när det gäller att beskriva starka känslor så att andra kan sätta sig in i situationer de inte upplevt, som varit ytterst omskakande för upphovsmannen.
Om man strävar efter att vara precis lagom patetisk får man inte vara för hård i sin självcensur. Man måste ramla över gränsen ibland, man måste dra sig från det patetiska ibland, för att accentuera att man minsann inte är rakt igenom patetisk. En helt patetisk textförfattare skriver aldrig något bra. En textförfattare som bara skriver allmängiltigt och inte bjuder på några nakna blottningar av sitt innersta väsen förblir för alltid ointressant. En textförfattare som vinglar längs linjen för det precis lagom patetiska träffar ibland så jävla rätt att känslan är allmängiltig för varenda en som är mottaglig. Ibland ramlar man ner, ibland fastnar man på den trygga sidan, ytterst sällan lyckas man balansera en text så att den är så där eftersträvansvärt precis lagom patetisk. Det är de konstnärer och berättare som jag själv beundrar och värderar allra högst.
Jag är själv en självcensurerare av rang, och nästan lika mycket som hamnat i postningar, har också hamnat som drafts som ingen annan kan se. För vad ska folk tänka? Det är problemet med att vara medveten om ambitionen att vara precis lagom patetisk, man censurerar sig själv för att inte ramla ner i den allra mest patetiska sörjan i de sätt som man skriver om sina känslor och sitt själsliv och sin inre dialog.
Men, man blir inte precis lagom patetisk genom hård självcensur. Man blir det genom att acceptera att man ibland går över det patetiskas gräns. Och man bjuder på det. Om man ska beskriva sina känslor bör man nog slänga självcensuren åt sidan och bjuda ut allt till en publik. För feedback, för att trötta ut publiken, för att erkänna att ok jag levererar bara den bild som jag vill att ni ska ha av mig. Sen kanske det bara är 5% av all textmassa som är precis lagom patetisk och vibrerande levande blödande perfekt komponerad. Men man kommer aldrig att sätta en hundraprocentig träffbild om man nu har som ambition att skriva bra, nerviga levande texter som är giltiga för andra. Man får vara nöjd med 5%, och man får ta att kanske bara 10 av ens läsare orkar med att sålla i materialet tills de hittar de där träffsäkra styckena som är precis på gränsen. Man får ta att 100 andra hunnit med att plocka bort ens blogg från sina länklistor. För de som orkat vara kvar har något precis lagom patetiskt ihop med mig, och det är det som är det vackraste i textväg.
Det är därför jag blir så glad av en sån här kommentar som jag fick till inlägget som jag inledningsvis refererade till:
hooct said...
"men det är på pricken vad jag tycker du är bra på; att vara patetisk utan att det kryper i mig. annars gör det lätt det."
6/20/2006 08:40:59 AM
Jag tror att precis lagom patetisk skall få bli den här bloggens underrubrik. Jag tror någonstans att den där splittringen och spretigheten i hur olika mina bloggpostningar är kan vara viktig, även om de inte alls passar ihop egentligen.
Det var bara det jag ville säga.
Jag tippar att de flesta kommer hit för att kolla vad jag har att säga om de saker som sticker ut i mitt närmast omåttliga intag av olika slags media, och ganska få kommer hit för de mer....litterära postningarna. Det är dock de postningarna som det här ska handla om. Nu ska jag för en gång skull förklara lite vad jag tror på när det gäller att skriva om sig själv och sina känslor.
Den som bjuder på sitt innersta jag i form av text riskerar förstås att framstå som en ganska patetisk person. Människor är patetiska till och från och hela tiden, det är bara det att i mötet med andra så refuserar man de delarna av sig själv, för att liksom inte fronta sin allra mest patetiska sida för alla. Då kan man ju framstå som en rakt igenom patetisk människa i offentlighetens ljus.
Som jag skrev tidigare så är min inställning att det patetiska är avgrundsdjupt och rätt pajigt, men den som vågar närma sig stupet är ofta den som blir den allra mest träffsäkra när det gäller att beskriva starka känslor så att andra kan sätta sig in i situationer de inte upplevt, som varit ytterst omskakande för upphovsmannen.
Om man strävar efter att vara precis lagom patetisk får man inte vara för hård i sin självcensur. Man måste ramla över gränsen ibland, man måste dra sig från det patetiska ibland, för att accentuera att man minsann inte är rakt igenom patetisk. En helt patetisk textförfattare skriver aldrig något bra. En textförfattare som bara skriver allmängiltigt och inte bjuder på några nakna blottningar av sitt innersta väsen förblir för alltid ointressant. En textförfattare som vinglar längs linjen för det precis lagom patetiska träffar ibland så jävla rätt att känslan är allmängiltig för varenda en som är mottaglig. Ibland ramlar man ner, ibland fastnar man på den trygga sidan, ytterst sällan lyckas man balansera en text så att den är så där eftersträvansvärt precis lagom patetisk. Det är de konstnärer och berättare som jag själv beundrar och värderar allra högst.
Jag är själv en självcensurerare av rang, och nästan lika mycket som hamnat i postningar, har också hamnat som drafts som ingen annan kan se. För vad ska folk tänka? Det är problemet med att vara medveten om ambitionen att vara precis lagom patetisk, man censurerar sig själv för att inte ramla ner i den allra mest patetiska sörjan i de sätt som man skriver om sina känslor och sitt själsliv och sin inre dialog.
Men, man blir inte precis lagom patetisk genom hård självcensur. Man blir det genom att acceptera att man ibland går över det patetiskas gräns. Och man bjuder på det. Om man ska beskriva sina känslor bör man nog slänga självcensuren åt sidan och bjuda ut allt till en publik. För feedback, för att trötta ut publiken, för att erkänna att ok jag levererar bara den bild som jag vill att ni ska ha av mig. Sen kanske det bara är 5% av all textmassa som är precis lagom patetisk och vibrerande levande blödande perfekt komponerad. Men man kommer aldrig att sätta en hundraprocentig träffbild om man nu har som ambition att skriva bra, nerviga levande texter som är giltiga för andra. Man får vara nöjd med 5%, och man får ta att kanske bara 10 av ens läsare orkar med att sålla i materialet tills de hittar de där träffsäkra styckena som är precis på gränsen. Man får ta att 100 andra hunnit med att plocka bort ens blogg från sina länklistor. För de som orkat vara kvar har något precis lagom patetiskt ihop med mig, och det är det som är det vackraste i textväg.
Det är därför jag blir så glad av en sån här kommentar som jag fick till inlägget som jag inledningsvis refererade till:
hooct said...
"men det är på pricken vad jag tycker du är bra på; att vara patetisk utan att det kryper i mig. annars gör det lätt det."
6/20/2006 08:40:59 AM
Jag tror att precis lagom patetisk skall få bli den här bloggens underrubrik. Jag tror någonstans att den där splittringen och spretigheten i hur olika mina bloggpostningar är kan vara viktig, även om de inte alls passar ihop egentligen.
Det var bara det jag ville säga.
Zlatan- & Popjunkieeffekten
Orsaker:- google.se: Search query: Zlatan låten
- Mitt liv som populärkultursjunkie: "Dede Lopez i nytt bottennapp"
Tuesday, June 20, 2006
Elvis-dissen
Köpte julinumret av Pause igår (en händelse som i sig nästan är värt ett inlägg, eftersom jag aldrig köper tidningar nu för tiden av någon anledning).
Där fanns en ganska underhållande artikel om vad man kallade fattigmansalternativ till originalen, och bland dessa fattigmansalternativ (Linda Rosing är fattigmansalternativet till Victoria Silvstedt, Båstad är fattigmansalternativet till St. Tropez, JK Rowlings är fattigmansalternativet till Astrid Lindgren osv...) fanns en ganska träffsäker grej om att Metro-serien Elvis är fattigmansalternativet till Rocky. Och det föranleder mig att klämma ur mig den här postningen som jag haft i bakhuvudet i evigheter om hur dålig Elvis är i jämförelse med Rocky och hur obegripligt det är med folk som hävdar att Elvis skulle hålla samma klass som Rocky. De som hävdar att Elvis och Rocky är produkter i samma skola förtjänar inte att tas på allvar. Främst handlar det kanske om målgruppen, som är klart bredare för Elvis än för Rocky. Om Rocky är 80-tals-Eddie Murphy är Elvis Stefan & Krister. Om Rocky är Bob Dylan är Elvis Uno Svenningsson. Ja, ni fattar vad jag är ute efter. Elvis förtjänar inte att jämföras med Rocky, men den kan ju ha kvaliteter ändå. I den jämförelsen faller den bara platt. Ungefär som Allsvenskan i fotboll faller platt jämfört med spanska ligan.
Där fanns en ganska underhållande artikel om vad man kallade fattigmansalternativ till originalen, och bland dessa fattigmansalternativ (Linda Rosing är fattigmansalternativet till Victoria Silvstedt, Båstad är fattigmansalternativet till St. Tropez, JK Rowlings är fattigmansalternativet till Astrid Lindgren osv...) fanns en ganska träffsäker grej om att Metro-serien Elvis är fattigmansalternativet till Rocky. Och det föranleder mig att klämma ur mig den här postningen som jag haft i bakhuvudet i evigheter om hur dålig Elvis är i jämförelse med Rocky och hur obegripligt det är med folk som hävdar att Elvis skulle hålla samma klass som Rocky. De som hävdar att Elvis och Rocky är produkter i samma skola förtjänar inte att tas på allvar. Främst handlar det kanske om målgruppen, som är klart bredare för Elvis än för Rocky. Om Rocky är 80-tals-Eddie Murphy är Elvis Stefan & Krister. Om Rocky är Bob Dylan är Elvis Uno Svenningsson. Ja, ni fattar vad jag är ute efter. Elvis förtjänar inte att jämföras med Rocky, men den kan ju ha kvaliteter ändå. I den jämförelsen faller den bara platt. Ungefär som Allsvenskan i fotboll faller platt jämfört med spanska ligan.
Monday, June 19, 2006
Dollface
Någon som tror att Cheap Monday-grundaren Örjan varit inspirationskälla till ComHem-reklamkillen som söker billigt boende centralt?
Friday, June 16, 2006
På pekoralets brant
I fotboll såväl som i all annan konst så blir det som bäst precis på gränsen till det patetiska.
Det är därför man blir så upplyft efter en match som gårdagens. Förtvivlan och frustration och könsord i 89 minuter i en källare med stor tvduk och öl och barmat och Primal Scream-pubrock i pauserna och mina händer ömsom krampande runt mässingsledstången som löper längs bardisken, ömsom begravandes mitt ansikte efter ännu en missad målchans. När sen det allra mest välregisserade Hollywoodslutet kommer, och bollhelvetet till slut studsar rätt så blir allt så vackert och lätt, nerförsbacke och glitter i blicken. Åh som jag svor över Allbäck och Wilhelmsson och kände doften av svettig mässing när jag begravde ansiktet i händerna och svor över de där satans västkustborna. När allt sen exploderar i gulblåa armar och ben så är allt glömt, allt glittrar genast av guld och man fylls inifrån av bubblor i artärer och vener. Jag kan inte beskriva det bättre.
Det är så jävla nära mellan förtvivlan och eufori, och det är den laddningen som gör hela saken. Och man tänker på hur stämningen hade varit i landet idag, om inte det där förlösande målet och följande avgrundsvrål hade kommit. Konst blir aldrig vackrare än precis på patetikens spets, när det vänder från det patetiska pekoralet och blir så vackert som inget annat kan bli. Det är då det är så vackert att gå hemåt, möta leende gulblåa människor, inkommande sms från Korsika: "Fredrik Ljungberg - vilken kille!" från Berlin: "fyyyy faaaaan ooooooooooh" och jag vill bara instämma i båda dessa kärnfulla meddelanden. Vi gick upp till F:s nya tvåa där de ännu inte hunnit sammanfoga sina olika möblemang till ett samboskap, och vi korkade en flaska Casal di Serra och såg den bli kondensblöt i den blåa natten där på plankgolvet i vardagsrummet och undrade vad fan som hände den där kvällen i juni då sommaren började på riktigt.
Det är så nära mellan förtvivlan och eufori, och det är det som gör känslorna så starka.
Det är därför man blir så upplyft efter en match som gårdagens. Förtvivlan och frustration och könsord i 89 minuter i en källare med stor tvduk och öl och barmat och Primal Scream-pubrock i pauserna och mina händer ömsom krampande runt mässingsledstången som löper längs bardisken, ömsom begravandes mitt ansikte efter ännu en missad målchans. När sen det allra mest välregisserade Hollywoodslutet kommer, och bollhelvetet till slut studsar rätt så blir allt så vackert och lätt, nerförsbacke och glitter i blicken. Åh som jag svor över Allbäck och Wilhelmsson och kände doften av svettig mässing när jag begravde ansiktet i händerna och svor över de där satans västkustborna. När allt sen exploderar i gulblåa armar och ben så är allt glömt, allt glittrar genast av guld och man fylls inifrån av bubblor i artärer och vener. Jag kan inte beskriva det bättre.
Det är så jävla nära mellan förtvivlan och eufori, och det är den laddningen som gör hela saken. Och man tänker på hur stämningen hade varit i landet idag, om inte det där förlösande målet och följande avgrundsvrål hade kommit. Konst blir aldrig vackrare än precis på patetikens spets, när det vänder från det patetiska pekoralet och blir så vackert som inget annat kan bli. Det är då det är så vackert att gå hemåt, möta leende gulblåa människor, inkommande sms från Korsika: "Fredrik Ljungberg - vilken kille!" från Berlin: "fyyyy faaaaan ooooooooooh" och jag vill bara instämma i båda dessa kärnfulla meddelanden. Vi gick upp till F:s nya tvåa där de ännu inte hunnit sammanfoga sina olika möblemang till ett samboskap, och vi korkade en flaska Casal di Serra och såg den bli kondensblöt i den blåa natten där på plankgolvet i vardagsrummet och undrade vad fan som hände den där kvällen i juni då sommaren började på riktigt.
Det är så nära mellan förtvivlan och eufori, och det är det som gör känslorna så starka.
Wednesday, June 14, 2006
Ekolådan och annat bogus
Våra grannar prenumererar på Ekolådan, en kartong ekologiska grönsaker utanför dörren en gång i veckan för 240 kr per gång. Hallå? Lite trötta grönsaker för 1000 spänn i månaden? Det är ju sjukt, man får väldigt lite grönsaker i den där lådan. Jag tippar att cirka 150 av de kronorna går till ett lättat miljösamvete, ungefär som att köpa ett SATS-kort a´ 600 kr/månad och gå dit nån gång varannan vecka, vilket då ger ett lättat hälsosamvete. Man betalar för att få känna sig lite duktig. Vad jag sett så verkar just Ekolådan vara ganska frekvent förekommande i trapphusen i innerstan, och jag har som sagt svårt att förstå det. Dessutom; hur miljövänligt är det att företaget skall åka runt i bil till varenda trappuppgång i innerstan istället för att göra större leveranser till affärerna? Ok lyxproggare of Stockholm, hur tänker ni?
Andra aktuella fenomen jag inte heller förstår mig på:
Andra aktuella fenomen jag inte heller förstår mig på:
- Barnvagnar med "registreringsskyltar" med barnets födelsedata på.
- Varför man som båtägare väljer att ta ut båten på en tur, och ankra upp utanför Karlbergs slott eller Fredhällsklipporna när man har hela Mälaren till förfogande. Det är ju själva vitsen med att ha båt, att slippa vara där alla andra är?
- Rostfria vitvaror
- Smaksatt mineralvatten
Tuesday, June 13, 2006
Jag skulle vilja inleda denna postning med ett citat från en kollega tidigare idag som en indikation på hur läget är just nu:
"Jodå, börsen sjunker som en sten, valutorna rusar, räntorna stiger och fotbollen går åt helvete"
En ganska kärnfull sammanfattning måste jag säga. Värmen är helt sanslös också, men är det något jag lovat mig själv att inte gnälla över, så är det värme i det här landet. Synd bara att man måste jobba så mycket och länge nu när det känns som att kliva ut på en charterflygplanstrappa när man går ut, och 7Eleven-butikerna håller dörrarna stängda för att hålla nere temperaturen i butikerna. Arbetsmoralen blir inte mycket bättre av att jag sitter med panoramafönster ut mot Fredhällsklipporna och apbergen av solbadare där på andra sidan som en fond mot alla puttrar som kryssar, puttrar, slörar, länsar, bränner, planar förbi i olika riktningar dagarna i ända.
Jag vill ligga i en solstol på Boule&Berså med en kall öl i handen och se solen landa glödande i smogen över de västra förorterna i långa skuggor över Djurgården, jag vill sitta på någon av alla båtar med serveringar, jag vill ligga i sängen med fläkten svepande över rummet och ett kallt glas rosé, Buena Vista Social Club ur stereon och alla 12 fönster öppnade på vid gavel, jag vill sitta under kastanjen på Arizona och känna de ljumma vindarna ta fart längs Karlbergsvägen, jag vill gräva ner tårna i Tessinparkens gröna gräs, jag vill ta båten och fly från stan, jag vill sitta på en balkong och titta ut över takåsarna när dagens värme vibrerar loss från takplåtarna jag vill sitta på en kajkant med fötterna över kanten jag vill känna att jag inte behöver gå upp och jobba 14 timmar nästa dag när jag ser att utetermometern i köksfönstret står på 24 grader vid midnatt.
Nåja, nu ska jag sluta självömka och börja plocka ihop för idag, hem och kolla in när brassarna lirar brallorna av juggarna. Med 12 öppna fönster och en fläkt. Tipsar om Maia Hirasawa så länge. Fint och sympatiskt och sött med god känsla för melodier.
"Jodå, börsen sjunker som en sten, valutorna rusar, räntorna stiger och fotbollen går åt helvete"
En ganska kärnfull sammanfattning måste jag säga. Värmen är helt sanslös också, men är det något jag lovat mig själv att inte gnälla över, så är det värme i det här landet. Synd bara att man måste jobba så mycket och länge nu när det känns som att kliva ut på en charterflygplanstrappa när man går ut, och 7Eleven-butikerna håller dörrarna stängda för att hålla nere temperaturen i butikerna. Arbetsmoralen blir inte mycket bättre av att jag sitter med panoramafönster ut mot Fredhällsklipporna och apbergen av solbadare där på andra sidan som en fond mot alla puttrar som kryssar, puttrar, slörar, länsar, bränner, planar förbi i olika riktningar dagarna i ända.
Jag vill ligga i en solstol på Boule&Berså med en kall öl i handen och se solen landa glödande i smogen över de västra förorterna i långa skuggor över Djurgården, jag vill sitta på någon av alla båtar med serveringar, jag vill ligga i sängen med fläkten svepande över rummet och ett kallt glas rosé, Buena Vista Social Club ur stereon och alla 12 fönster öppnade på vid gavel, jag vill sitta under kastanjen på Arizona och känna de ljumma vindarna ta fart längs Karlbergsvägen, jag vill gräva ner tårna i Tessinparkens gröna gräs, jag vill ta båten och fly från stan, jag vill sitta på en balkong och titta ut över takåsarna när dagens värme vibrerar loss från takplåtarna jag vill sitta på en kajkant med fötterna över kanten jag vill känna att jag inte behöver gå upp och jobba 14 timmar nästa dag när jag ser att utetermometern i köksfönstret står på 24 grader vid midnatt.
Nåja, nu ska jag sluta självömka och börja plocka ihop för idag, hem och kolla in när brassarna lirar brallorna av juggarna. Med 12 öppna fönster och en fläkt. Tipsar om Maia Hirasawa så länge. Fint och sympatiskt och sött med god känsla för melodier.
Läsarservice: Zlatan-låten
Hej alla ni googlare som söker efter Zlatan-låten. Här kommer info om låten:
- Elias är ett coverband eller liknande, från Malmötrakten.
- De heter Elias för att ordinarie sångarens son heter Elias.
- Elias har en kompis som heter Frans, han är sju år gammal.
- När Elias och Frans lekte uppfattade Elias pappa att Frans hade bra "häng" i rösten.
- Gruppen heter således i detta fall Elias feat. Frans
- Fotbollsklubbar kan vara med i någon tävling om att sälja så många Zlatansinglar som möjligt, vilket känns ganska Bingolotto-aktigt.
- Låten heter "Who's da man" och videon ser du här
Varsågoda.
Friday, June 09, 2006
Thursday, June 08, 2006
Fotbollsfeber
Fotbolls-VM översvämmar hela världens nyhetsrapportering och det är världens största evenemang och allt det där. Eftersom jag är hyggligt fotbollsintresserad är det förstås en stor högtid och en hel månad fylld av spänning. Med tiden hinner man förstås lessna lite på att fotbolls-VM skapar en sådan masspsykos för folket, när normalt sett totalt ointresserade tanter på jobbet sitter och diskuterar Chippens meniskproblem på fikarasten. Vi är dock inte där än. Men det kommer, var så säkra. De personer som bryr sig minst i vanliga fall brukar vara de som mest ihärdigt skall bevisa att de "är fotbollsgalna" ju längre mästerskapet lider (förutsatt att Sverige inte är utslagna alltså). Jag är fortfarande peppad, och det blir inte mindre av att det trillar in sms från kompisar på väg ner till Tyskland i detta nu.
Men, rapporteringen från VM så här "inför festen" är rätt tröttsam, och kan sammanfattas som: För många journalister, för få nyheter. Tidningar, radio och TV svämmar över av krystade texter som skrivits av understimulerade skribenter, i väntan på att mästerskapen skall dra igång på riktigt.
Det är då man får höra krystade resonemang från krönikörer om att Henke Larsson aldrig gjort mål med vänsterfoten mot England på en torsdag i kräftans vändkrets när det haglat natten innan, eller att Zlatan får ett "vredesutbrott" mitt bland mineralvatten och kaffekoppar, eller varför inte den här gastkramande Zlatan-skildringen från DN med citat som:
Men, rapporteringen från VM så här "inför festen" är rätt tröttsam, och kan sammanfattas som: För många journalister, för få nyheter. Tidningar, radio och TV svämmar över av krystade texter som skrivits av understimulerade skribenter, i väntan på att mästerskapen skall dra igång på riktigt.
Det är då man får höra krystade resonemang från krönikörer om att Henke Larsson aldrig gjort mål med vänsterfoten mot England på en torsdag i kräftans vändkrets när det haglat natten innan, eller att Zlatan får ett "vredesutbrott" mitt bland mineralvatten och kaffekoppar, eller varför inte den här gastkramande Zlatan-skildringen från DN med citat som:
"Sommaren hade kommit till Bremen, och Zlatan hade landslagets ärmlösa träningströja. Solen sken, fåglarna sjöng, Zlatan var allvarlig. Han strök sig över näsvingarna med tummen och pekfingret. Det skulle han göra många gånger till innan träningen var över."
"Han använde andra uttrycksmedel. Som att böja överkroppen och nacken bakåt och sända iväg en spottloska snett uppåt i luften. En minifontän som avtecknade sig mot den lummiga grönskan utanför arenan." (SPORTPOESI!)Det är ju sånt här som gör att man hinner tröttna på rapporteringen av oväsentligheter innan VM dragit igång på riktigt. Än så länge är det den här artikeln som utgör lågvattenmärket: "-Ser ut som en splittrad grupp". Japp, Aftonbladet har konsulterat en "kroppsspråksexpert" för att analysera hur spelarna mår egentligen, utifrån gestaltningen på lagfotot som tagits inför VM. Sån jävla idioti.
Sport och musik går inte ihop
Varför ska man para ihop sport och musik hela tiden? Det finns inga riktiga beröringspunkter egentligen, hur gärna man än vill det. Det har Pernilla Wiberg, Håkan Södergren, Mats Wilander och Kulstötar-Jimmy bevisat mer än en gång. Sportlåtar är hemska, nästan undantagslöst. Men det här fenomenet med mästerskapslåtar är något som växer verkar det som. Senaste veckan har jag hört en massa olika alternativa fotbollsVM-låtar. Bob Sinclars ett år gamla Ibiza-hit sägs exempelvis vara VMmaskoten Goleos officiella låt.På hemmaplan har vi självklara kopplingar som:
OS-curling - Hammerfall,
friidrotts-EM - Hammerfall och
innebandy-VM - Sugarplum Fairy.
Det är så konstigt att det ska finnas en officiell innebandyVM-låt som är mesindie. Innebandy är som alla vet snarast att likna vid glesbygdstechno. Men genrens relevans är egentligen bara en parentes i sammanhanget. Sportmusik behövs helt enkelt inte.
Monday, June 05, 2006
Japaner igen
Oh yes, ännu ett japanskt bisarrinslag i Yatta-klass. Faktum är att jag tror att det är samma boyband som erövrade världen med Yatta, som nu sjunger om Fish fight.
Fish fight!
Jag skrattar nästan ingenting åt sådana här grejer, jag lovar.
Bara därför kan jag ju bjucka på Yatta som favorit i repris:
Yatta!
(jag skulle gärna vilja kunna ha sådana där infogade filmrutor i bloggen, men jag får inte till det, den som vet hur man gör får gärna delge efter att ni har funderat på vad det egentligen är för fel på japaner och deras underhållning)
Fish fight!
Jag skrattar nästan ingenting åt sådana här grejer, jag lovar.
Bara därför kan jag ju bjucka på Yatta som favorit i repris:
Yatta!
(jag skulle gärna vilja kunna ha sådana där infogade filmrutor i bloggen, men jag får inte till det, den som vet hur man gör får gärna delge efter att ni har funderat på vad det egentligen är för fel på japaner och deras underhållning)
Sunday, June 04, 2006
Varning
Jag får vidriga Black Eyed Peas-vibbar av Gnarls Barkley.
Black Eyed Peas var en gång i tiden ett gäng som typ Papa Dee brukade tala sig varm om i P3 Rytm. Nu är de så vidriga som ett band bara kan bli. När jag hör Gnarls Barkley låter det som något som Black Eyed Peas kokat ihop. Världen behöver inte mer Black Eyed Peas-musik.
Black Eyed Peas var en gång i tiden ett gäng som typ Papa Dee brukade tala sig varm om i P3 Rytm. Nu är de så vidriga som ett band bara kan bli. När jag hör Gnarls Barkley låter det som något som Black Eyed Peas kokat ihop. Världen behöver inte mer Black Eyed Peas-musik.
Saturday, June 03, 2006
Årets sommarhit
Jag är numera officiellt gammal. Årets mest enerverande sommarhit förutsägs bli en låt som heter Boten Anna och är gjord av en kille med innebandyfrilla som kallar sig Basshunter. Jag förstår ingenting av vad den handlar om, förutom att det har med datorer att göra. Vissa tror tydligen att det har med båtar att göra, men då blir texten bara ännu mer förvirrande. Är Bot en förkortning för något slags robot som håller ordning i chat-rum på nätet? Den är helt vidrig i alla beståndsdelar och jag vill bjussa på lite textutdrag för att åskådliggöra min förvirring:
En bot som ingen ingen annan slår
Och hon kan kicka utan att hon får
Hon gör sig av med alla som spammar
Ja ingen kan slå våran bot
Jag känner en bot
Hon heter Anna. Anna heter hon,
och hon kan banna banna dig så hårt
Hon röjer upp i våran kanal.
Jag vill berätta för dig att jag känner en bot.
Öh va? Tänk er riktig epatraktor-technobeat ovanpå detta och krisen är ett faktum. Den här låten sägs alltså bli årets sommarhit och det får mig att vilja flytta till ett land där sånt inte kan hända. Vilket utesluter hela mellanEuropa, där leksakstechno med tecknade mangaflickor är det enda som spelas på radio.
Hela låten osar av mellansvensk småstad, tonårsfylla och motorburen ungdom, gillestugor i furu, tysk smuggelöl och oxiderade silversmycken. Videon är på så vis mycket passande för allt vad låten står för. Jag får panik.
Här finns videon. Se och gråt.
- - -
På tal om sommarhits så är Zlatan-låten ungefär 4000 ggr skönare än Tomas Ledins återvunna svennebira-hit. Tomas Ledin kan omöjligt vara nöjd med vad han satt på marknaden i år. Gilla-la-la-la läget och en "upphottad" version av en gammal trist låt. "Nu ska vi hela vägen in i nätet..." Jag hoppas att den faller i glömska så snart det bara går, och att Zlatan-låten blir ensam dominant på området.
God save the Queen
Ok, det är lite trött att gnälla om att fotograferna satt fel namn på fel människa i nattlivet, men det här var roligt:
Subscribe to:
Posts (Atom)