Precis lagom patetisk

På förekommen anledning känner jag mig nästan tvungen att utveckla lite tankar som har att göra med den här fotbollspostningen nedan. Som de flesta läsare kanske vet, så är den här bloggen splittrad mellan dels en massa gnäll om idioti i massmedia, dels en del mer personliga texter med någon viss litterär ambition. Eller äh, jag har inga ambitioner att skriva en historia som är intressant för en stor mängd människor, men till formen kan de delarna ändå läggas i facket för mer litterära ambitioner.

Jag tippar att de flesta kommer hit för att kolla vad jag har att säga om de saker som sticker ut i mitt närmast omåttliga intag av olika slags media, och ganska få kommer hit för de mer....litterära postningarna. Det är dock de postningarna som det här ska handla om. Nu ska jag för en gång skull förklara lite vad jag tror på när det gäller att skriva om sig själv och sina känslor.

Den som bjuder på sitt innersta jag i form av text riskerar förstås att framstå som en ganska patetisk person. Människor är patetiska till och från och hela tiden, det är bara det att i mötet med andra så refuserar man de delarna av sig själv, för att liksom inte fronta sin allra mest patetiska sida för alla. Då kan man ju framstå som en rakt igenom patetisk människa i offentlighetens ljus.

Som jag skrev tidigare så är min inställning att det patetiska är avgrundsdjupt och rätt pajigt, men den som vågar närma sig stupet är ofta den som blir den allra mest träffsäkra när det gäller att beskriva starka känslor så att andra kan sätta sig in i situationer de inte upplevt, som varit ytterst omskakande för upphovsmannen.

Om man strävar efter att vara precis lagom patetisk får man inte vara för hård i sin självcensur. Man måste ramla över gränsen ibland, man måste dra sig från det patetiska ibland, för att accentuera att man minsann inte är rakt igenom patetisk. En helt patetisk textförfattare skriver aldrig något bra. En textförfattare som bara skriver allmängiltigt och inte bjuder på några nakna blottningar av sitt innersta väsen förblir för alltid ointressant. En textförfattare som vinglar längs linjen för det precis lagom patetiska träffar ibland så jävla rätt att känslan är allmängiltig för varenda en som är mottaglig. Ibland ramlar man ner, ibland fastnar man på den trygga sidan, ytterst sällan lyckas man balansera en text så att den är så där eftersträvansvärt precis lagom patetisk. Det är de konstnärer och berättare som jag själv beundrar och värderar allra högst.

Jag är själv en självcensurerare av rang, och nästan lika mycket som hamnat i postningar, har också hamnat som drafts som ingen annan kan se. För vad ska folk tänka? Det är problemet med att vara medveten om ambitionen att vara precis lagom patetisk, man censurerar sig själv för att inte ramla ner i den allra mest patetiska sörjan i de sätt som man skriver om sina känslor och sitt själsliv och sin inre dialog.

Men, man blir inte precis lagom patetisk genom hård självcensur. Man blir det genom att acceptera att man ibland går över det patetiskas gräns. Och man bjuder på det. Om man ska beskriva sina känslor bör man nog slänga självcensuren åt sidan och bjuda ut allt till en publik. För feedback, för att trötta ut publiken, för att erkänna att ok jag levererar bara den bild som jag vill att ni ska ha av mig. Sen kanske det bara är 5% av all textmassa som är precis lagom patetisk och vibrerande levande blödande perfekt komponerad. Men man kommer aldrig att sätta en hundraprocentig träffbild om man nu har som ambition att skriva bra, nerviga levande texter som är giltiga för andra. Man får vara nöjd med 5%, och man får ta att kanske bara 10 av ens läsare orkar med att sålla i materialet tills de hittar de där träffsäkra styckena som är precis på gränsen. Man får ta att 100 andra hunnit med att plocka bort ens blogg från sina länklistor. För de som orkat vara kvar har något precis lagom patetiskt ihop med mig, och det är det som är det vackraste i textväg.

Det är därför jag blir så glad av en sån här kommentar som jag fick till inlägget som jag inledningsvis refererade till:

hooct said...
"men det är på pricken vad jag tycker du är bra på; att vara patetisk utan att det kryper i mig. annars gör det lätt det."
6/20/2006 08:40:59 AM

Jag tror att precis lagom patetisk skall få bli den här bloggens underrubrik. Jag tror någonstans att den där splittringen och spretigheten i hur olika mina bloggpostningar är kan vara viktig, även om de inte alls passar ihop egentligen.

Det var bara det jag ville säga.