Friday, June 30, 2006

Allmänbildningslucka

Ett av mina största intellektuella komplex är att jag är rätt risig på historia. I synnerhet 1900-talhistoria. Jag kan ingenting om världskrigen och allt sånt där. Nu när debatten om misstänkta förtäckta nazi-sympatisörer svallar av och an på bloggarenan så måste jag bara få fylla en lucka i min hjärna:

Hur kommer det sig att det är OK med reproducering av Sovjetpropaganda som klädesplagg, Lenin och Stalin som kitsch, en KGB-restaurang i centrala Stockholm. Allt som påminner om det gamla Sovjet anses ha en lite kitschig stämpel. Att gå omkring på stan klädd som en Spetznas-officer skulle på sin höjd ge några höjda ögonbryn, knappast mer.

Jag förstår inte riktigt den distinkta skillnaden jämfört med den allmänna hållningen när det gäller motsvarande artefakter som kopplas till nazismen? De sovjetiska ledarna ligger väl bakom nog så många människors död, som naziTyskland gör? Vad är det som gör att Sovjet är ok, till och med kult? Jag tycker att Sovjet-memorabilia är laddat med ett nog så mörkt förflutet som nazisternas symboler. Men man hör aldrig om skolungdomar med Stalin-pin på kavajslaget eller en basker med hammaren och skäran som utesluts från skolfoton, såsom man gör med brunskjortor med swastika-bindel runt armen. Skulle jag slänga upp en swastika för att illustrera det här, så skulle folk reagera, skulle jag slänga upp en bild på hammaren och skäran skulle nog någon tänka: "wöu, kult, ju!" . Det skulle vara svårt att få gehör hos tillståndsenheten för att starta en Stasi-bar bakom Kulturhuset.

Har det att göra med politik vs. ras som urval för folkmord? Att skicka politiska dissidenter i döden via arbetsläger är mer ok och snabbare förlåtet än när utplåningen sker på grund av religion och ras?

Jag förstår inte riktigt den distinkta skillnaden. Är jag dum? Har jag missat något avsevärt?

// Tacksam för svar

ps. vänligen observera att detta inte på något sätt handlar om att legitimera nazi-estetiken, tvärtom. ds.

4 comments:

Buster said...

Jag undrar det samma. men orkar inte skriva in mitt användarnamn. /Buster

Anonymous said...

Du får aldrig ett svar på den gåtan eftersom hela kulturetablissemanget och mediaeliten har ett mörkt förflutet med hyllningar av "folkens befriare" där det gällde att vara mest röd och radikal typ "jag är mycket radikalare än du för du har inget revolutionärt perspektiv ...bla, bla"

Martin said...

Jag tror svaret är enkelt. Nazityskland förlorade kriget. Sovjetryssland vann och deltog som segrare i historieskrivningen.

Nürnbergrättegångarna var klara 1949. Kommunismens svarta bok publicerades först 1997, när Sovjetväldet inte längre existerade.

Vänta några årtionden, så är det nog inte så hippt med kommunism längre.

Iz said...

En ovanligt relevant frågeställning för att komma från någon som säger sig vara okunnig i 1900-talshistoria. Det finns förmodligen många svar, vissa enkla medan andra är mer komplicerade. Ett av dem torde vara att Tyskland förlorade kriget på ett sätt som saknar motstycke i modern historia, och tvingades inte bara under spektakulära former (och under många år) göra upp med sitt eget förflutna, utan fick också agera syndabock för hela västvärldens plötsligt påkomna dåliga samvete för sin egen förkrigspolitik gentemot bl.a. judarna. Dessutom är det i det allmänna medvetandet alltid enklare att kategorisera och därmed isolera gott och ont. Nazismen uppfyllde så behändigt alla gängse kriterier för ondska att man gärna omfamnade idén att nazismen är en ondskefull ideologi, i övrigt fristående från den mänskliga naturen och dessutom unik i sitt slag. Att nyansera och innefatta ytterligare ideologier i resonemanget skulle bara komplicera en så politiskt och moraliskt tilltalande lösning, som ju dessutom - som en bonus - gav övriga europeiska aktörer (inklusive Sverige) en sorts absolution för deras jämförelsevis blygsamma felsteg. Sedan, ur svensk synvinkel, föreligger en mångårig säkerhetspolitisk tradition baserad på att vika sig för den som spänner musklerna för dagen. Och under efterkrigstiden var det Sovjetunionen, vilket i märkbar utsträckning dikterade svensk historieskrivning och nyhetsrapportering. Jag tror att det på sin tid var Hitler som myntade, eller åtminstone använde uttrycket "om en lögn upprepas tillräckligt många gånger övergår den till att bli en sanning". Även om Sovjetunionen kollapsat som politisk enhet, tar det sin lilla tid att frigöra sig från 40 års historiefrisering. När det gällde nazitysklands korta dominans i närområdet var det långt enklare, och dessutom ett långt mer tvingande behov.
Men som sagt. En relevant frågeställning.