Sug på det här stycket av Martin Gelin:
"En kompis lärde mig musikprogrammet Ableton häromdagen. På två minuter hade vi gjort en prefekt blend av Justin Timberlake och en Of Montreal-låt. Det var skojigt, och otroligt lätt, men inte särskilt imponerande.
Det tycker däremot New York-dj:n Gregg Gillis, tyvärr mer känd som Girl Talk. Tjugo år efter Coldcut och tio år efter mash-up och blendkulturens genombrott (Svante?) och Girl Talk blivit globalt hyllad för den outhärdliga skivan Night Ripper, där han försöker imponera på oss genom att sampla tre sekunder av kända poplåtar och gegga ihop dem på ett inte särskilt sofistikerat sätt. Efter fem minuter tänker man "Okej, kan du bara spela den jävla låten i stället!" och sedan eskalerar den känslan tills man blir helt
galen och måste slå någon. Jag har fått en ny vision av helvetet: det är en klubb i Williamsburg där CocoRosie och trettio män i Pitchfork-mustascher dansar öl-rave till Girl Talk. Det är musik som får mig att vilja låsa in mig i en vadderad cell och enbart humma till akustiska jackson C
Frank-ballader resten av året"
Jag förstår knappt någonting. Skulle jag sätta ett frågetecken vid varje referens jag inte förstår, skulle det bli...många. Spridda ord här och där, och nu när jag suttit och skrivit av det, så börjar jag förstå vad som menas, men alltså, jag känner mig aldrig så underlägsen som när jag läser något som Martin Gelin skrivit. Hur kan han ha levt det där fullproppade livet? VM i obskyra referenser och allt jag kan tänka på är att jag tror vi är lika gamla, men den där snubben har sån jävla tvärkoll att det är helt absurt. Och sen tänker jag att det måste vara svårt jobbigt att behöva ha sådan koll. För mig räcker det liksom med 2 skivor i höst, ett jobb att gå till och en lägenhet i Stockholm. Där jag kan sitta och humma till svennigt Anna Ternheim-svårmod och slippa lyssna på saker som helt uppenbart bara är uppkomna av stressen att hitta nåt nytt. Jag är inte en del av den där mediavärlden, vill inte vara, det finns annat jag gör bättre, men det fascinerar ändå.
Jag får utslag av att läsa för mycket sån här trendjournalistik. Jag vet inte hur jag ska tackla min hatkärlek till "den smarta nöjesjournalistiken", och då blir det sådana här inlägg.
1 comment:
jag reagerade också när jag läste just den texten i förrgår. hade inte förmåga att ta den till mig, på grund av att innehållet hamnade bakom alla referenser. jag bara tänkte "jahaja" för mig själv och bläddrade vidare, utan någon som helst behållning.
Post a Comment