Stating the obvious

Nu ska jag säga ett par självklara saker (som vanligt, kanske någon anser då...). Det handlar om det här med att betala skatter och avgifter, och kanske framför allt att klaga på att skatter över huvud taget finns.

En av sakerna som man tröttnat på för mycket länge sedan är det sedvanliga moderata snacket om skatterna. "Världens högsta skattetryck" är ett uttryck jag hört så många gånger att jag numera är immun. Jag tror inte ens att det stämmer, även om skatterna i Sverige är rätt höga så är det på intet sätt några ockernivåer i jämförelse med andra jämförbara nationer.

OK, nu till min tes: Oavsett hur låga skatter vi har i Sverige, kommer folk att mena att de är för höga. Det handlar om att känna sig bestulen, om det så skulle handla om en inkomstskatt på 2%. Vissa människor är sådana bara, och jag tror inte ens att skalan för betalningsvilja kontra skattenivå är särskilt linjärt avtagande inom rimliga intervall. Vissa hatar att betala mer än de (för tillfället) plockar ut. Jag vet inte hur många miljoner gånger jag diskuterat detta med kollegor, kompisar eller rena idioter.

Jag kan hålla med om det absurda i att betala sjuka skatter och ändå inte kunna räkna med en effektiv vård, en sjukt bra skola eller ett tryggt åldrande. Effektivitetsmåttet för de använda skattekronorna är skrattretande låg, och det är något som gör en förbannad. Men debatten handlar nästan alltid enbart om att skatterna är höga. Alltså inte som i "höga i förhållande till vad man får för dem", utan bara rent allmänt "höga". Så uppfattar i alla fall inte jag debatten om skatterna.

Det är irriterande att man i ett högskatteland skall behöva skaffa privata försäkringar ovanpå det skattefinansierade, för att kunna räkna med god vård när man behöver, privatskolor för barnen och ett hyggligt pensionärsboende. Att betala skatt kan väl vara så häftigt som Mona ville få det till, men det är helt värdelöst om man inte kan räkna med att dessa skatter används på ett bra sätt.

Det är på grund av ren mänsklig tabubelagd snålhet som nu ministrarna får böja nacken och erkänna att det handlar om gnidenhet att undvika att betala de här avgifterna. Fusk grundar sig aldrig i slarv. Slarv grundar sig aldrig i okunskap. Slarv och fusk kräver mer hängivenhet och agerande än att bara betala och vara glad. Den som inte vet, bör vara den som tar den säkraste vägen. Det har jag hävdat sedan Mona Sahlins och Gudrun Schymans skattedribbel för några år sedan, då de skyllde sina felaktigheter på stress och fulltecknade agendor. De som pratar om tv-licensen som ett tillfälle att utöva civil olydnad måste ju verkligen dra undan skynkena och erkänna att det aldrig kan handla om annat än snålhet sånt här.

De här bortförklaringarna är som alla vet just bortförklaringar för att det är tabu att säga att man är egoistisk och vill rädda så mycket som möjligt åt sig själv. Människan är egoistisk, ett annat exempel är de hundratusentals sossar som är i en sådan position att en röst på det solidariska partiet är även en röst som är gynnande för en själv. Solidaritet my ass.

Vart vill jag komma med allt det här? Vet inte, mer än att jag vet att vissa människor inte skulle vilja betala skatt om den så var 2%. Det är själva slutsatsen i det hela. Och det är därför en sådan som Borelius väljer svarta hushållsnära tjänster. Hon hade gjort det även om alliansens förslag varit rådande vid det tillfället. Fusk kommer man aldrig undan. Det kommer alltid att finnas, oavsett hur mycket man tjatar om världens högsta skattetryck.

Självklarheter var det ja.

För övrigt förstår jag inte varför just public service-tv och -radio ska finansieras via avgifter och inte på skatten? Det är som gjort för att strunta i att betala. Här har ni en som inte har brytt sig om att be om att få betala för TV. Men det är i högsta grad ett medvetet val.