The past, present and future of rock.

Springsteen igår var precis så bra som jag visste att det skulle bli. Jag vet inte, men den mannen kan skiten alltså. Det är så imponerande att lyckas få styrsel på den där enorma energin och spelglädjen till en akustiskt svängande ångvält av blås, stråkar, gitarrer och rytm. Det är så jävla bra och professionellt och kommer av sådan kärlek till musiken och respelt till tidigare generationer att ingen kan tycka illa om det här.

Jag skrev för länge sedan om hur det här kunde bli på skiva, och live blir det allt det där som jag hoppades på och lite till. Jag behöver inte se något annat känns det som, det kan inte bli bättre show än så här.

Min enda invändning för gårdagens konsert är att inga förklaringar gavs till historierna bakom de här gamla låtarna, något som fanns med sist, och som gav en helt annan tyngd åt berättelserna och ursprunget bakom de allvarliga historierna. Igår var det show och en fantastisk fest. Men ursprunget till det här är inte fest (om man inte ser det som att man i den amerikanska historien använt musikens samlande kraft som krishantering). Det är därför som en låt som How can a poor man stand such times and live? blir det viktigaste slagträet i en inrikespolitisk debatt i USA. Då brinner det på ett annat sätt i Springsteens ögon, då är det på riktigt. Och bandet samlar upp energin till en monumental refräng som bara kör över en.
Lyssna lite på försnacket och texten och inse hur jävla förbannad man måste vara för att skriva en sån här text



The River och Atlantic city är de av Springsteens egna historier som anknyter bra till denna americana-tradition, och versionerna från igår var verkligen fantastiska. Det är sånt här som får mig att vilja lära mig allt om den amerikanska historien. Jag kan inte sätta fingret på det.

Det var fantastiskt bra igår. Det var fantastiskt bra i maj. Men det var det på helt olika sätt. Jag kan inte se någon som är bättre på det här med scenperformance än Springsteen. Jag tvivlar på att det finns.