I fotboll såväl som i all annan konst så blir det som bäst precis på gränsen till det patetiska.
Det är därför man blir så upplyft efter en match som gårdagens. Förtvivlan och frustration och könsord i 89 minuter i en källare med stor tvduk och öl och barmat och Primal Scream-pubrock i pauserna och mina händer ömsom krampande runt mässingsledstången som löper längs bardisken, ömsom begravandes mitt ansikte efter ännu en missad målchans. När sen det allra mest välregisserade Hollywoodslutet kommer, och bollhelvetet till slut studsar rätt så blir allt så vackert och lätt, nerförsbacke och glitter i blicken. Åh som jag svor över Allbäck och Wilhelmsson och kände doften av svettig mässing när jag begravde ansiktet i händerna och svor över de där satans västkustborna. När allt sen exploderar i gulblåa armar och ben så är allt glömt, allt glittrar genast av guld och man fylls inifrån av bubblor i artärer och vener. Jag kan inte beskriva det bättre.
Det är så jävla nära mellan förtvivlan och eufori, och det är den laddningen som gör hela saken. Och man tänker på hur stämningen hade varit i landet idag, om inte det där förlösande målet och följande avgrundsvrål hade kommit. Konst blir aldrig vackrare än precis på patetikens spets, när det vänder från det patetiska pekoralet och blir så vackert som inget annat kan bli. Det är då det är så vackert att gå hemåt, möta leende gulblåa människor, inkommande sms från Korsika: "Fredrik Ljungberg - vilken kille!" från Berlin: "fyyyy faaaaan ooooooooooh" och jag vill bara instämma i båda dessa kärnfulla meddelanden. Vi gick upp till F:s nya tvåa där de ännu inte hunnit sammanfoga sina olika möblemang till ett samboskap, och vi korkade en flaska Casal di Serra och såg den bli kondensblöt i den blåa natten där på plankgolvet i vardagsrummet och undrade vad fan som hände den där kvällen i juni då sommaren började på riktigt.
Det är så nära mellan förtvivlan och eufori, och det är det som gör känslorna så starka.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
"...svor över de där satans västkustborna."
Ta nu inte i så du spricker. Det finns en del vettiga västkustbor oxå. Även om det kan vara svårt att greppa från landets baksida.
Den här bloggen är f.ö. helt suverän! Även om det är en satans nollåtta som skriver den!
Alltså, det där är ju ett uttryck för frustration. När fotboll går åt helvete så vill man ju gärna hitta något att irritera sig på hos de som inte får till det. Det känns bättre då. Faktumet att kanske 4/5 av svenska truppen kommer från västra sidan av landet är obestridligt och det är ju spelarna man irriterar sig på när de inte får in den. Därmed inte sagt att några ståkkhålmare eller smålänningar hade gjort det bättre. Tvärtom. Det var menat som en passning mot känslan av hur frustrerad man känner sig när spelet knyter sig och sanden i timglaset rinner mot ett VMfiasko och en dålig start på sommaren. Jag tycker i själva verket att "kampen mellan östra och västra sidan av landet" är ganska trist. Ungefär som att tillskriva olika yrkesgrupper olika signifikanta karaktärsdrag.
Ta i så jag spricker gör jag sällan, bara när det gäller att försöka vara precis lagom patetisk, för att det ska bli bra. Men ganska ofta blir det bara för patetiskt. Det finns ganska få som är bra på det där med rätt halt av patetik, men det är de som är absolut bäst.
men det är på pricken vad jag tycker du är bra på; att vara patetisk utan att det kryper i mig. annars gör det lätt det.
Post a Comment