Dagens filosofiska fråga

Blir man en vidrig människa av att vara mäklare,
eller blir man mäklare för att man är en vidrig människa?

Kompisar mailar om att after work inte börjar förrän efter 18, för att de är så upptagna oumbärliga karriärister. Själv hade jag kunnat logga ut vid lunch och ta långhelg. Men jag tror inte det skiljer något i arbetsinsats, bara att jag inte är så mycket för att skryta om arbetsbörda. Nåja, nu är det som det är och jag har istället kunnat boka flyg till i sommar (shit vad varmt det kommer att vara i Marbella i augusti, ångrar mig nästan), dessutom kontaktat mäklare. Därav ovanstående existensiella fråga.

Kanske världens mest effektiva sömnpiller?

Dra åt helvete vilken tungläst bok! Man somnar alt. börjar tänka på allt möjligt annat efter max 2 sidor. Extremt liten text, 600+ sidor, årtal, ortsnamn och personnamn i varje mening. Ungefär lika bra flyt som att läsa telefonkatalogen.

Nu får man äta upp sin övertygelse att alltid läsa ut påbörjade böcker. Bara 550 sidor kvar. Det kan mycket väl bli ett tillfälle att bryta den övertygelsen. Alternativt läsa andra saker samtidigt. Det här ger mig bara läsångest. Men jag vill ju lära mig.

Bäst just nu: Martin Kellerman

Tre bevis på att Martin Kellerman är klart roligast just nu:

1. Rocky i pappers-DN är inne i ett stim av genialitet, det var ett tag sedan, men nu är den sjukt bra igen. Rocky-strippar i digitalform hittar man här, men jag fattar inte; dagens Rocky på DN.se är inte det samma som dagens Rocky i digitalform. Synd, för det händer att man läser den i tidningen, och gärna vill förmedla den vidare via mail eller via bloggen, men det går inte när det är ur synk.

2. "Non fiction" är det enda som är värt att se i ganska sopiga "Det känns som fredag". Å andra sidan är Non fiction lysande och långsamt. Jag gillar det slöa tempot.

3. I Bons sexnummer som alla pratar om märks det så tydligt att han under samtalets gång verkligen börjar hata Lasse Lindh, troligtvis för att Lasse Lindh verkar rätt oskön i allt han säger. Kellerman lägger helt tydligt ut antikommentarer som är lysande, och Lindh verkar inte fatta någonting, och framstår som en rätt oskön snubbe som ligger med groupies och slänger sig med blodfattiga klyschor. Allt blir så mycket tydligare med Kellerman som helt uppenbart sågar Lindh utan att Lindh verkar fatta någonting. Svårt att förklara, men lätt att se när man läser det själv.

Väder-Per har klippt sig en vårfrisyr

Snyggt Per! Läs hela det rafflande reportaget:

Vårsol på gång - då klipper sig Väder-Per

En rolig och en tråkig butiksnyhet

Tråkigt: Enligt en notis i dagens pappersDN skall Stockholms mest metropolitiska lilla varuhus, c/o Stockholm klappa igen för att ägaren flyttar utomlands och ingen ville ta över konceptet. Jag kan inte säga att jag shoppat annat än hårvårdsgrejer där, men jag gillar det, för att det känns som en butik värdig en storstad.

Ersätter gör världens tråkigaste butikskedja Gina Tricot och det var väl tråkigt för det stockholmska shoppingutbudet? 7 juli stänger c/o Stockholm för gott.

Men, jag hittar inte den nyheten någonstans på nätet. Antingen stämmer det inte, eller så är det så att modebloggerskor inte läste DN:s Ekonomi-del idag. Det är här ni hör det först.

Roligt: Den roliga (eller snarare komiska) butiksnyheten är att Nitty gritty höll extra kvällsöppet till midnatt, kvällen innan Guldäggsgalan. Där kan man snacka om att vara medveten om vilka som utgör kundunderlaget. Ankdamm någon? Ha ha ha.

Värsta sköna modebloggaren. Hos Carreca vet man aldrig vad man får.

Vi som skrattar på samma sätt

Hm, kanske var den bättre i mitt huvud än på bild. Eller så finns det inga riktigt bra bilder. Annika Falkengren och Let´s Dance-Cissi skrattar på samma sätt, liksom kniper ihop hela ansiktet så att de ser likadana ut.

Fråga: Exakt hur jävla kassa är Wallander-filmerna? Gårdagens söndagsfilm på fyran var helt fantastiskt pajig.

Galna japaner del XVII

Eftersom jag älskar galna japaner ger jag er idag:
Japanska män med en stor vit muspekarpil!

En passus bara + ett tillägg

Självgodhet är vårens starkaste trend.

För bevis, se de senaste inläggen nedan.

En annan het trend är att undvika (s k "mörka") folk man känner när man går på stan. Ex. gamla klasskompisar, tidigare bekanta som man glidit ifrån, allmänt flyktigt bekanta. Jag är världsmästare på att se folk först, titta bort och gå en annan väg, orkar aldrig dra det där kallpratet. Hände kanske 10 gånger i lördags.

Lyxproblem

Alltså jag är så opeppad på att sälja min lägenhet. Inte att jag ska bli av med den, det känns bara skönt. Inte att jag är orolig för hur det ska gå. Men allt som behöver göras inför en försäljning. Jag blir helt matt av att tänka på att tömma lägenheten, städa, fixa till småskavanker, kontakta mäklare (så gott som undantagslöst vidriga typer), styla till den med små medel för att folk ska känna sig tvingade att köpa, avsluta alla abonnemang och försäkring osv osv. Oh, man blir trött bara av att tänka på det.

När den är såld vet jag inte vad jag ska göra med pengarna, förutom att betala en del av den nya lägenheten när den är färdig. Funderar på att göra en eller flera av de här grejerna:
- åka till NY 4-5 nätter i höst med hög hotellstandard och bra restauranger
- köpa en svindyr klocka (som jag säkert inte kommer våga ha på mig ändå, och egentligen för dyr för att passa min övriga framtoning)
- köpa en riktigt flådig kostym (om jag hade varit i bättre form hade det känts lockande)
- köpa någon form av konst
- köpa en fåtölj som är en designklassiker
- köpa en ganska sunkig bil
- lägga på hög

Det känns ju tråkigt att, om man gjort en hygglig affär, använda precis allt man tjänat till ett nytt boende. Men jag gissar att jag kommer att lägga pengarna på hög. Kort sagt: vad gör man med säg 50.000 spänn man har till onödig deluxekonsumtion? Det enda man inte får säga är: "Köp en fet hemmabio". Hatar hemmabio-konceptet. Man kan heller inte säga: "men skänk bort dem då om det ska va så jävla svårt, din lilla kapitalistgris"

Det är kanske dumt att börja fundera på detta innan man ens har några pengar i handen.

13.IV.2007

Det ser rätt fånigt ut när man bevisar sin tes om att vara trendkännare med ett empiriskt bevis, som i inlägget här nedanför. Ganska tunna bevis kan man tycka, men det finns många.

Jag har sedan årsskiftet slagit min axel ur led tre gånger, varav två gånger under de senaste två veckorna. Det är lite obehagligt, men den hoppar ju tillbaka efter ett tag. Vad gör man åt sånt? Kan man göra något? Eftersom jag har lite läkarskräck och är väldigt överseende med egna krämpor (dvs det ska göra ganska ont någonstans för att jag ska få för mig att söka hjälp) så känns det som att saker bara kan bli värre av att gå till en läkare.

Idag har jag tackat nej till after work utan synbar anledning förutom att jag är allmänt folkskygg och lätt socialt bortkommen, och har istället funderingar på att sticka ut och springa. Det kommer att vara vidrigt, men något måste göras. Är det här helgen då man begår rosépremiär? Vädret verkar bli strålande. Tjoho.

Med fingret i luften del II

Alltså något av det bästa som finns är ju att förutse en hype. Det händer ju ganska sällan att man träffar rätt, och det betyder visserligen att man inte alls är särskilt duktig på att förutse vad eller vem som kommer bli hett/heta om säg ett år eller två. Helst ska man ju klädsamt inte heller påpeka att man redan förutspått en hype, utan bara låta det passera och casha in på tendenskontot.

Och egentligen är det ju väldigt fånigt, speciellt när det gäller musik och mode, eftersom allt kommer tillbaka (om än i något uppdaterad och modifierad form) att hävda att, jodå jag gillar trenden med XXXXX, hade ett par sådana/köpte en LP redan -87 faktiskt. Ja, men det betyder inte att du är trendkänslig, det betyder bara att du följde trenden förra gången, och har svårt för att göra dig av med grejer. Det är ganska vanligt förekommande i kommentarfälten på modebloggar har jag förstått.

Eller alla engelska musiktidningar som utser ett engelskt gitarrband i kvartalet till det nya Beatles, Oasis, Radiohead och max en gång vart tredje år stämmer det. Eller han Peter Malmqvist, analyschef på NordNet, som lämnar 20 felaktiga analyser om utvecklingen på den svenska börsen på en som visar sig stämma någorlunda. Det är alltså ganska tacksamt att utge sig för att vara framtidssiare, eftersom man sällan verkar utvärderas utifrån historisk prestation och träffsäkerhet. Se bara på hela aktiemarknaden, där "analytiker" och rådgivare har sjuka löner, oavsett om de har rätt eller fel i sina utsagor.

PJ är lätt den av oss som är klart vassast på att förutse trender, och det är kanske ingen tillfällighet att hon nånstans innerst inne drömmer om att jobba på typ Kairos Future eller liknande, när man upplevt hennes koll. Ofta har hon sådan koll att hon köper saker innan de blir heta, och sen inte har lust att använda dem ett halvår senare. PJ frågade mig i en skivaffär i Montréal för tre år sen: "Har du hört TV on the radio?" Nä, sa jag. "De kommer att vara överallt snart". Jag laddade ner deras Staring at the sun när jag kom hem, och har känt mig rätt het sen den dagen. Nyligen utsåg SVT:s Musikbyrån deras förra skiva till 2006 års bästa skiva, en skiva som recenserades med ord som: "U2:s efterträdare på arenarockscenen är här!". OK fullträff.

Det är sådant som gör en så tillfredställd när man kollar in mitt hittills enda Myspace-tips, längst ner i det här inlägget från förra sommaren, och nu är hela stan tapetserad med henne. Jag visste det!

Du borde skriva en bok!

Kanske det fånigaste tillropet man kan få, som bifall till ett blogginlägg. Som om any random läsare skulle vara rätt person att avgöra om man har kvaliteter som räcker till en bok.

Jag har börjat fundera på att skriva en bok. Jag vet att det här väl låter som hybris deluxe, speciellt från en som alltid hävdat att bokskrivande knappast är något för mig. Men nu har jag läst ett par böcker de senaste månaderna, som fått mig att inse att det kanske inte behöver vara så svårt ändå. Största problemet är väl min egen censur av mig själv och de eventuella handlingar jag skulle kunna få ihop.

Det är mest själva projektet som lockar, inte att jag anser mig ha en bra historia att berätta. Och det är som bekant fel ände att börja i. Självcensuren och kvalitetskontrollen får mig redan idag att förkasta säkert 2/3 av alla blogginläggsidéer. Hur ska det då gå med en historia som sträcker sig över tid?

Jag får fundera mer på detta över sommaren. Eller kanske sätter man sig bara ner och skriver? Jag vet inte hur man skriver en bok? Det tråkigaste är att nästan alla skruvar till sina historier med ett mord eller två. Min bok skulle inte innehålla mord.

Vi gjorde en blixtvisit till fjällen över påsk, och trots att jag aldrig får nog, så känner jag mig helt matt just nu. Jag har tillbringat för mycket av den senaste tiden på väg genom Hälsingland i en bil lastad med skidor, pjäxor och goretex-kläder.

Vi bodde på något slags hotell som var mycket daterat och inte särskilt glamoröst men hemtrevligt och alla gäster åt middag och frukost samtidigt och diskuterade fästvalla, turleder och lunchpaket. Det kändes ganska gammaldags och lite som ett ålderdomshem. Jag och PJ åkte utför en och en halv dag, och längd en dag och våra kompisar åkte längd en och en halv och utför en dag. Det känns fint att aktivera sig på det viset. Vi är lite dåliga på det i vanliga fall, stadspromenader och kaffedrickande känns faktiskt inte så aktivt. Bättre då att oavsiktligt volta och tappa en skida i en dubbelsvart ränna mellan träden i Jämtland. Man känner att man lever med några kilo snö innan för jackan och 20 cm nysnö som slår mot skenbenen.

Men vad trött man blir av att stiga upp halv fem på långfredagen för att hasta iväg, sen komma hem runt midnatt på annandag påsk efter att ha suttit still på en avstängd E4 mellan Gävle och Uppsala i någon timme eller två. Jag är helt slut och det känns som jag ska somna sittandes på jobbet. Men får fina kommentarer om min starka tvättbjörns-solbränna orsakad av Latschenkiefersalbe, vårsol och spegelgoggles.

Jag borde nog läsa in mig lite på vad det är jag egentligen har ansvaret för nu från och med idag. Jag försökte ta med mig all dokumentation i helgen, men som vanligt är det mer för samvetet än att det verkligen blir gjort. Så, resten av dagen: försöka komma underfund över vad det är jag tackat ja till att ansvara för.

Historien upprepar sig...

Det roligaste med Dokument inifråns kokaindokumentär var att man nästan visste att Denise Lopez skulle dyka upp och "tala ut" om hur hon avskyr knarket och fälla någon kommentar om någon "nära vän" som fastnat i beroende men avgiftats tack vare Denise, helt i linje med mina påståenden i detta mitt mest välkommenterade blogginlägg i historien.

Och visst dök hon upp! Så väntat och samtidigt så oerhört roligt att se hennes hundögon och världssamvete när hon berättar öppenhjärtligt om att hon sa upp sig från "jobbet" som VIP-värdinna på Spy Bar för att det var så jobbigt att se aktiva kokainister bland de personer som hon var beroende av för sin karriär. Vi vet ju alla att det inte handlar om hennes knarkmotstånd i första hand, utan mediatiden. Kolla gärna själv i länken till dokumentären.

First we take KappAhl, then we take Stureplansgruppen

På tal om min nyfunna fascination för den undre världen och hur den tydligen dikterar villkoren på Stureplan, så började jag fundera när jag såg barntröjan som Hells Angels muttrat över och fått Kappahl att dra tillbaka.

Kappahl-tröjans tryck är ju nästan identisk med loggan för nya Stureplansnattklubben Hells kitchen! Är Hells Angels underrättade? I konsekvensens namn borde de ju bli upprörda.

Carreca vs. knarket

Det är mycket knark just nu. Knark är vårens hetaste grej.

Jag köpte Snabba cash på en landsorts-OKQ8 på vägen upp till fjällen. Alla har väl redan läst den, men den passade fint nu. Och den handlar ju rätt mycket om knark och allehanda smuts i det Stockholmska nattlivet, på ställen där jag tillbringat en försvarlig del av första halvan av innevarande decennium. Sen igår såg vi Dokument inifrån som antingen var tydligt inspirerad av knarktrenden eller bara rent allmänt tangerade handlingen i Snabba cash. Jag blev helt fast i Snabba cash, och igår när vi gick världens längsta shoppingpromenad, spanade jag efter maffiajuggar på Stureplan och till slut såg jag en BMW-cab med 3 hårdkokta killar i Adidaskläder och en reg-skylt som fastslog: F F L, så fastslog jag för PJ och de andra att de där snubbarna är inga man tar en fika med. Jag kan bli så töntig.

Jag skulle kunna räkna upp åtminstone 10 tidningsartiklar eller blogginlägg eller kända gripna eller kontrollerade med narko-anknytning den senaste tiden.

Och jag måste säga det än en gång: jag fattar ingenting. Trots att jag som sagt varit ute en hel del under en längre tid (men nu tröttnat totalt på det) så har jag aldrig aldrig någonsin erbjudits, sett eller hört något om knark i någon som helst form, varken här hemma eller i erkänt knarkliberala tillhåll i centraleuropa. Jag vet inte om det tyder på att:

1. Jag är full och ser inte sånt när jag är ute.
2. Jag är en nörd och hamnar aldrig i sådana situationer.
3. Jag är en tönt som umgås med andra nördar som inte heller hamnar i sådana situationer.
4. Jag fattar inte att folk knarkar när jag ser påtända.
5. Jag tillhör inte det så kallade innefolket. Om inne är att hänga på Stureplan 3 kvällar i veckan, är det helt OK med mig.

Jag har aldrig fattat grejen med knark och hur utbrett det sägs vara. Och jag skulle aldrig våga prova heller. Men analysen att modet sprider sig pfrån Stureplan till övriga landet på ett halvår, och därmed kommer Svenne i Åmål börja snorta strax känns ju inte helt klockren. Det är en viss skillnad på att kolla på mode via stureplan.se och att anse att små/stora pupiller (vad man nu får av kokain) och tuggande käkar är nåt fräckt att ta efter på Jerrys Värdshus i helgen. Men jag vet ju inte så mycket om knark heller.

Information overload

Jag har 297 olästa inlägg som jag kommer att läsa eller åtminstone scanna igenom på arbetstid. Det är max 30 av dem som kommer ge mig något.

Tillbaks till gruvan

Fem dagar i rad utan att jag såg ett moln, en kollega frågade: vaddå har du varit i Thailand på semester eller? Nä, Åre sa jag. Som om jag skulle till Thailand? Thailand är vulgo-svenne alternativt barnfamilj, och därför inget för mig. Alltså, jag har aldrig varit med om sådan tur med vädret, och många eftermiddagar när solen brände fick man stanna upp, tänka: det här är det bästa.

Jag hatar ju egentligen att vara ledig, för det bara kortar tiden som man har för att jobba. Eller jag älskar att vara ledig, hatar bara effekten det har på min arbetsbörda. Hittills idag har jag bokats in på 9 nya möten. Åh. beklagade mig lite, sa: alltså jag måste gå från att acceptera alla nya uppdrag och se det som komplimanger och bekräftelser på att andra vill ha min kompetens, inse att kollegor mest bara är intresserade att skjuta ansvar och arbete ifrån sig. Åh kort vecka igen, jag borde nog egentligen jobba en vanlig vecka, men vi åker till fjällen igen över påsk, bestämdes igår och det känns lite kaka på kaka men ändå väldigt lyxigt att kunna göra det nu. Det blir många skiddagar den här vintern och det är bra.

Fått en massa bra besked på morgonen, men känner mig trött trots en veckas semester. Nu är det bara att stoppa ner huvudet och köra, så är långhelgen snart här och när vi kommer hem från fjällen sent måndag kväll så kommer mina tankar att vara på jobbet och att jag från och med tisdag är ansvarig för något som jag inte fattar ett enda dugg av. Det kan ju bli intressant. Mitt namn nämns i alla möjliga sammanhang just nu och som sagt: det gäller att ta sådan bekräftelse med ro, annars kommer det att resultera i att jag inte kan koppla bort jobbet på helgerna.