Grymmaste glassen sommaren 2006, jag svär! Sia Glass Lemoncurd är så sjukt god att jag inte vill äta något annat. Jag har himlen i frysen. Ben & Jerry´s kan ta sina överprissatta "Fonky Chunky Honky Tonky Kokomo Cocoa" och allt vad de heter och dra sig tillbaka till sitt garage i Vermont. Svenne-Sia is THE shit och alla måste köpa den.
Wednesday, May 31, 2006
Yankees go home!
Grymmaste glassen sommaren 2006, jag svär! Sia Glass Lemoncurd är så sjukt god att jag inte vill äta något annat. Jag har himlen i frysen. Ben & Jerry´s kan ta sina överprissatta "Fonky Chunky Honky Tonky Kokomo Cocoa" och allt vad de heter och dra sig tillbaka till sitt garage i Vermont. Svenne-Sia is THE shit och alla måste köpa den.
Modeblogg!
När man klickar på likhetstecknet bredvid min blogg på nyligen.se kommer dessa kalla fakta upp. Jag har alltid tyckt att det är lite roligt, eftersom jag tidigare uttryckt min skepsis mot den svenska bloggosfärens självutnämnda HM-konnässörer. (Ok, jag är inte så insatt i de som visas ovan, men det är lite rörande att unga och lite mindre unga tjejer äntligen fått något att samlas runt och köra lite tjejmiddagssnack på nätet, personal shopper, stilvägledning, systerlig gemenskap och en möjlighet att snabbt få veta vad som behövs för att hänga med. Det känns som att killar/män och grabbig stämning alltid varit i majoritet vad gäller nätdiskussioner, men det har definitivt ändrats i och med bloggarnas breda genombrott)
Jag började kolla runt lite, och hittade den gemensamma länken mellan modebloggar och min blogg: OC-skådis i Springsteen-tshirt! Denna bild lämnade tydligen skarpa efterskalv i modebloggosfären Det var en stor nyhet och skönt att Hollywood också handlar sjukt fula shorts på HM tydligen. Och där har ni den: Ytligheter->Mischa Barton->HM->Springsteen-tshirt-Bruce Springsteen->Carreca. Alltså: Bloggar som kanske liknar varandra.Föresten köpte jag 3 nya skjortor idag, på Shirt Factorys utförsäljning. I love ´em och 900 kr för tre stycken högkvalitativa jobbskjortor är taget. För att fortsätta på modebloggtemat där även kändisspotting ingår, så såg jag Sofia Wistam med höggravid mage och reklambyråVD-man idag. Hon hade tights och mammakläder och såg lika sliten ut som vanligt. Sen såg jag Ernesto Guerra tejpa upp lappar på Kungsgatan. Det var stort.
- - -
Äh, jag ljög lite. Jag kollar ju in en del modebloggar ganska ofta faktiskt. Jag skrev lite om det i början, när jag störde mig på det. Här, här och här.
Monday, May 29, 2006
Play of the day
Årets hittills roligaste TV-ögonblick:
Idol-Ola välkomnar Thomas Bodström i TV4-programmet Matchen:
Idol-Ola: "Asså göur döu nå annat än å speula foutbåll då?" *På fullt allvar!*
Bodström hintar: "Nja, jag sitter rätt centralt i stan, med schysst utsikt och pysslar med lite juridik"
Idol-Ola: "Okaj?" *ser nollställd ut och förstår inte vad nyförvärvet gör där, typ: han är ju inte känd!*
*pinsam tystnad innan de andra fnissande börjar inse att Idol-Ola verkligen ÄR clueless*
Magnus Hedman: "Har du hört talas om Regeringen någon gång Ola?"
Idol-Ola: "Ja ja, asså den Boodström? "
- - - - -
Vet inte vad man ska tycka om själva faktumet att Bodström ställer upp i ett sådant sammanhang. Det känns både sympatiskt och lite obehagigt på samma gång. Men det är valår och då är allt tillåtet.
Idol-Ola välkomnar Thomas Bodström i TV4-programmet Matchen:
Idol-Ola: "Asså göur döu nå annat än å speula foutbåll då?" *På fullt allvar!*
Bodström hintar: "Nja, jag sitter rätt centralt i stan, med schysst utsikt och pysslar med lite juridik"
Idol-Ola: "Okaj?" *ser nollställd ut och förstår inte vad nyförvärvet gör där, typ: han är ju inte känd!*
*pinsam tystnad innan de andra fnissande börjar inse att Idol-Ola verkligen ÄR clueless*
Magnus Hedman: "Har du hört talas om Regeringen någon gång Ola?"
Idol-Ola: "Ja ja, asså den Boodström? "
- - - - -
Vet inte vad man ska tycka om själva faktumet att Bodström ställer upp i ett sådant sammanhang. Det känns både sympatiskt och lite obehagigt på samma gång. Men det är valår och då är allt tillåtet.
Old news
Den gångna helgen har frågan om kommentarsmöjligheten på olika slags sidor på nätet ventilerats (i Virtanens krönika, med ursprung i en bloggpostning om att buskismonstren i Lordi är satanism vilket resulterade i årets kommentarslavin, samt i den här intervjun med DN:s chefredaktör i Dagens Media).
Båda två är inne på vad jag skrivit tidigare, och det här summerar det så bra: "Modererade kommentarer vill vi gärna ha, men inte den allmänna nerskräpningen som finns på många av de andra nättidningarna./.../ Vi behöver inte omodererade struntpratsdiskussioner. De läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet får gärna göra det någon annanstans." Oh yes!
Båda två är inne på vad jag skrivit tidigare, och det här summerar det så bra: "Modererade kommentarer vill vi gärna ha, men inte den allmänna nerskräpningen som finns på många av de andra nättidningarna./.../ Vi behöver inte omodererade struntpratsdiskussioner. De läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet får gärna göra det någon annanstans." Oh yes!
VM i snorbroms
Det här var ju lite kul, när fotbollsfebern börjar härja:Upprop för alla svenska män: odla mustasch och heja fram Sverige.
(kvinnor får säkert också vara med om de vill). Jag är osäker på om jag verkligen bär upp en mustasch på rätt sätt, men nu vet ni i alla fall var det kommer ifrån om ni tycker er se en mustaschtrend i sommar.
Sunday, May 28, 2006
Kulturveckan
Värsta kulturintaget för mig den gångna veckan (ja i relativa termer då...)
Lördag: Bio - "Stoned" om Brian Jones död. Independent-feeling, mycket illegala substanser, psykedelia, bluesjam, vaselin på linsen, Tuva Novotny bryter på svenska och visar mycket hud. Ganska mediokert.
Söndag: Springsteen-konsert på Hovet
Måndag: Jobb som fan, återupptog Austers NY-trilogi på kvällen.
Tisdag: Jobb som fan
Onsdag: "Halvdag" och ännu mer jobb som fan. Hata halvdagar.
Torsdag: Regn och Beckmans-utställning. En hel del svåra människor som liksom låtsas fatta mer än de egentligen gör. Det verkar ganska enkelt att svänga ihop ett ex-jobb när det gäller kreativt arbete, en snubbe (förvisso väldigt duktig) redovisade alla sina uppslag som han fått, utan att slutföra. Det var hans slutprodukt. "Kreativa återvändsgränder förtjänar också uppmärksamhet yadayada..." Alternativt kan man ta tillvara något litet perifert barndomsminne (typ liljekonvaljerna i dikeskanten på vägen till farmor) och förstora upp det som att just det där lilla minnet var avgörande för hela den kreativa processen. Måttligt imponerad av det mesta är mitt slutomdöme. Sedan tidigare föraktar jag designers som hävdar att det finns ett behov av att designa allting vi omger oss med, typ göra en växelmyntsskål med "inspiration från ursprunget, de medeltida penningpungarna men i nytt material..." Allt behöver inte designas.
Fredag: Helt sjukt störig jobbdag. MacBeth på Dramatens stora scen. Ganska häftigt, men kanske ingen upplyftande historia för en fredagskväll med våt gatsten knakande rabatter och gaslågeblåa nattskyar. Mera höst och ond bråd död. Men: Reine Brynolfsson spottar mycket, har halvtaskig pagehockeyfrilla, går klädd i vapenrock. Lena Endre visar mycket hud och urringning, och till och med nakenscen a´la Regina Lund, insmetad i något bruntrött och trippar runt med en lampa i högklackat. Örjan Ramberg cool förstås, och så lite knivar och mera blod mot slutet. Börje Ahlstedt spelar förvirrad gubbe, och alla skrattar, jublar visslar bara för att det är Börje. Vidrigt rödvin i pausen. Svepte ändå när klockan ringde för akt två.
Lördag: Popaganda efter Stora Skuggan-promenad. Man ser aldrig så mycket freaks som på musikfestival. Svinkallt och Andreas Mattson var ungefär lika spännande som målarfärg som torkar. Bättre i stereon typ. Hello Saferide har jag aldrig lyssnat särskilt koncentrerat på, men det var väl rätt ok. Även om jag är lite skeptisk till tokroliga referenser i popmusik (med undantag: Jens Lekman). PJ lämnade lysande analys efteråt: Norrländsk brud sätts i kommunal musikskola av föräldrarna och lär sig spela, inser att småbittert och "underfundigt" är hennes grej och spinner vidare på det, lite för långt. Hyffsat men tröttsamt. Och frekvent förekommande ba-pap-ap-ap-baba-refränger när orden tryter. Körtjejen var bäst, och var känner man igen basisten ifrån? Kan inte placera honom? Skivfönstret i Fältöversten? Nä. Whitest boy alive sen och det var ju sväng, och jag älskar Kings of Convenience skiva, så det tilltalade, men var rätt trist i längden trots snyggt varmt sound. Studiomusiker är sällan kul att kolla på, hur duktiga de än må vara. PJ frös och jag tröttnade på väntan mellan de olika artisterna, tog buss 40 in till stan för kanske miljonte gången i mitt liv.
Summering: berömligen godkänd kulturvecka, med såväl finkultur som fulkultur. Kan inte låta bli att fnissa åt alla som talar svååårt och högtravande i samband med finkultur. Kommande vecka blir det garanterat mindre kulturintag.
Lördag: Bio - "Stoned" om Brian Jones död. Independent-feeling, mycket illegala substanser, psykedelia, bluesjam, vaselin på linsen, Tuva Novotny bryter på svenska och visar mycket hud. Ganska mediokert.
Söndag: Springsteen-konsert på Hovet
Måndag: Jobb som fan, återupptog Austers NY-trilogi på kvällen.
Tisdag: Jobb som fan
Onsdag: "Halvdag" och ännu mer jobb som fan. Hata halvdagar.
Torsdag: Regn och Beckmans-utställning. En hel del svåra människor som liksom låtsas fatta mer än de egentligen gör. Det verkar ganska enkelt att svänga ihop ett ex-jobb när det gäller kreativt arbete, en snubbe (förvisso väldigt duktig) redovisade alla sina uppslag som han fått, utan att slutföra. Det var hans slutprodukt. "Kreativa återvändsgränder förtjänar också uppmärksamhet yadayada..." Alternativt kan man ta tillvara något litet perifert barndomsminne (typ liljekonvaljerna i dikeskanten på vägen till farmor) och förstora upp det som att just det där lilla minnet var avgörande för hela den kreativa processen. Måttligt imponerad av det mesta är mitt slutomdöme. Sedan tidigare föraktar jag designers som hävdar att det finns ett behov av att designa allting vi omger oss med, typ göra en växelmyntsskål med "inspiration från ursprunget, de medeltida penningpungarna men i nytt material..." Allt behöver inte designas.
Fredag: Helt sjukt störig jobbdag. MacBeth på Dramatens stora scen. Ganska häftigt, men kanske ingen upplyftande historia för en fredagskväll med våt gatsten knakande rabatter och gaslågeblåa nattskyar. Mera höst och ond bråd död. Men: Reine Brynolfsson spottar mycket, har halvtaskig pagehockeyfrilla, går klädd i vapenrock. Lena Endre visar mycket hud och urringning, och till och med nakenscen a´la Regina Lund, insmetad i något bruntrött och trippar runt med en lampa i högklackat. Örjan Ramberg cool förstås, och så lite knivar och mera blod mot slutet. Börje Ahlstedt spelar förvirrad gubbe, och alla skrattar, jublar visslar bara för att det är Börje. Vidrigt rödvin i pausen. Svepte ändå när klockan ringde för akt två.
Lördag: Popaganda efter Stora Skuggan-promenad. Man ser aldrig så mycket freaks som på musikfestival. Svinkallt och Andreas Mattson var ungefär lika spännande som målarfärg som torkar. Bättre i stereon typ. Hello Saferide har jag aldrig lyssnat särskilt koncentrerat på, men det var väl rätt ok. Även om jag är lite skeptisk till tokroliga referenser i popmusik (med undantag: Jens Lekman). PJ lämnade lysande analys efteråt: Norrländsk brud sätts i kommunal musikskola av föräldrarna och lär sig spela, inser att småbittert och "underfundigt" är hennes grej och spinner vidare på det, lite för långt. Hyffsat men tröttsamt. Och frekvent förekommande ba-pap-ap-ap-baba-refränger när orden tryter. Körtjejen var bäst, och var känner man igen basisten ifrån? Kan inte placera honom? Skivfönstret i Fältöversten? Nä. Whitest boy alive sen och det var ju sväng, och jag älskar Kings of Convenience skiva, så det tilltalade, men var rätt trist i längden trots snyggt varmt sound. Studiomusiker är sällan kul att kolla på, hur duktiga de än må vara. PJ frös och jag tröttnade på väntan mellan de olika artisterna, tog buss 40 in till stan för kanske miljonte gången i mitt liv.
Summering: berömligen godkänd kulturvecka, med såväl finkultur som fulkultur. Kan inte låta bli att fnissa åt alla som talar svååårt och högtravande i samband med finkultur. Kommande vecka blir det garanterat mindre kulturintag.
Tuesday, May 23, 2006
There´s more to the picture, than meets the eye
Såhär dagen efter att årets Bigg Bradder avgjorts känner jag att jag har en rätt stor lucka i min samtidsallmänbildning. Jag har nämligen inte sett en sekund av årets säsong. Det här är inget jag skriver för att kokettera om att jag skulle vara för fiiin och svååår för att kolla in tribaltatueringar, guppande täcken filmade med mörkerlinser och ögonbrynspiercings. Vad jag inte förstår är: Varför hyllar alla årets vinnare?
På bild ser hon ut som dokusåpans standardformulär 1A, den brud som alla brukar älska att hata för att inget vettigt sägs av människan, hennes destruktiva evighetspubertala personlighet utan självrespekt och den enda karriärsambitionen är att få spinna vidare i svenneträsket till att bli glamourmodell och dra till Arvika, spela poker och hälla tequila på brösten ihop med Brinkenstjärna. Sånt som man sett hundratals gånger vid det här laget, och tröttnat på någonstans på andra sidan millennieskiftet. Men flera vanligtvis omdömesgilla bloggare hyllar henne idag (1, 2, 3, 4). Det måste vara något med henne som inte stämmer överens med det man ser på bilderna. There´s more to the picture, than meets the eye som Neil Young uttryckte det.
Vad är grejen med BB-Jessica? Är hon något annat än genomsnittsbimbon eller har vi helt enkelt tröttnat på att beklaga oss över att yta är allt, idioti är bättre än klokhet, och istället bara omfamnat och vänt på det på något skruvat postmodernistiskt trendanalytiskt vis och bara accepterat att ok, det finns en plats för de här tribalerna och strandraggarna och de är egentligen fina människor, om än något naiva och vi med ett något högre intellekt är i rätt position att bedöma dem? Jag fattar inte. Är det snällhetens tidevarv som fått oss att tröttna på att slå in öppna dörrar med fördömanden av white trash-personligheterna i dokuTV? Har jag missat ett paradigmskifte? Är det bimbosarna som haft rätt hela tiden? Eller är det bara en vilja att komma med något nytt? Att slippa slå in dörren en gång till?
Please enlighten me. Vad har BB-Jessica som inte Linda Rosing, Olinda, Natacha, Cassandra, Rebecca, Hannah och allt vad de hetat har?
På bild ser hon ut som dokusåpans standardformulär 1A, den brud som alla brukar älska att hata för att inget vettigt sägs av människan, hennes destruktiva evighetspubertala personlighet utan självrespekt och den enda karriärsambitionen är att få spinna vidare i svenneträsket till att bli glamourmodell och dra till Arvika, spela poker och hälla tequila på brösten ihop med Brinkenstjärna. Sånt som man sett hundratals gånger vid det här laget, och tröttnat på någonstans på andra sidan millennieskiftet. Men flera vanligtvis omdömesgilla bloggare hyllar henne idag (1, 2, 3, 4). Det måste vara något med henne som inte stämmer överens med det man ser på bilderna. There´s more to the picture, than meets the eye som Neil Young uttryckte det.
Vad är grejen med BB-Jessica? Är hon något annat än genomsnittsbimbon eller har vi helt enkelt tröttnat på att beklaga oss över att yta är allt, idioti är bättre än klokhet, och istället bara omfamnat och vänt på det på något skruvat postmodernistiskt trendanalytiskt vis och bara accepterat att ok, det finns en plats för de här tribalerna och strandraggarna och de är egentligen fina människor, om än något naiva och vi med ett något högre intellekt är i rätt position att bedöma dem? Jag fattar inte. Är det snällhetens tidevarv som fått oss att tröttna på att slå in öppna dörrar med fördömanden av white trash-personligheterna i dokuTV? Har jag missat ett paradigmskifte? Är det bimbosarna som haft rätt hela tiden? Eller är det bara en vilja att komma med något nytt? Att slippa slå in dörren en gång till?
Please enlighten me. Vad har BB-Jessica som inte Linda Rosing, Olinda, Natacha, Cassandra, Rebecca, Hannah och allt vad de hetat har?
Monday, May 22, 2006
"I´ve got good neeeeeeews in the morning!"
Det är andra gången på mindre än ett år som jag ser Springsteen live. Båda konserterna kvalar in bland de absolut bästa jag sett, men på vitt skilda sätt. Förra midsommaren var det Springsteen ensam på scen med några gitarrer, en tramporgel, elpiano och flygel. Det var helt fantastiskt. Sådana grymma versioner av exempelvis Downbound train, Bobby Jean och Promised land som gjorde att gåshuden fortplantade sig över hela kroppen. Avslutningen med den övergrymma tramporgelcovern av Suicides Dream, baby dream är och förblir det absolut starkaste ögonblick jag upplevt i form av livemusik. Hovet som en kyrka, nerkrympt och uppfyllt av orgeln och mässande som tog över allt och exploderande pannbenet som en resonanslåda och ingenting annat än den låten och budskapet fanns just där och då. På alla vis ett helt annat uttryck än gårdagens urladdning.
Springsteen är en jävel på covers. Inte bara gör han goda val, han adopterar låtarna och gör dem till sina egna, stöper om dem och förklarar vad de HANDLAR om. När jag forskat runt lite i Pete Seegers musik så är det helt fruktansvärt träigt, men Springsteen har sett den inneboende kraften i de traditionella låtarna, och lyckats ta fram den. Den nya instrumenteringen är inget annat än fantastisk. Introduktionen till historierna gör att man förstår bakgrunden på ett helt annat sätt, och Springsteens koppling till den amerikanska historien framstår som solklar i det ljuset. Som alltid är det bara sekunder mellan samhällskritik och festen. Jag föreställer mig att det är så det sett ut i den amerikanska historien också, och det känns faktiskt som att man får vara med om ett nedkok av det amerikanska folkets själ när man ser det här. En galen sammankomst, med mat öl whiskey en het eftermiddag i Södern, i en församlingslokal efter gudstjänsten. Bandet kommer in som skuggor mot en fantastisk ljussättning, i en scendekor av röd sammet och sänkta ljuskronor, med sirenernas sång från "O brother where art thou" som intågsmusik. Fantastiskt vackert. Man behöver inte vara religiös för att bli lite tagen av sådana sammanhang, och hur han brinner för att visa det amerikanska ursprunget, men ändå gör det till en fest som saknar motstycke i livesammanhang idag.
Orkestern spretar åt alla håll och balanserar och vinglar fram med trombon tuba tvättbräda banjo steelguitar tremannakör hela paketet plusmeny och extra allt på gränsen till kaos och totalt sammanbrott, men det är så den här musiken skall spelas och det är ett under att det kan vara så pass tight i alla delar. Springsteens arbete som publikdomptör, showman är ohotad. Jag har aldrig sett någon annan med en sådan karisma på scen. Berättelserna om den amerikanska människan förstärks av att den sanslöst kompetente svarte kompgitarristen körar med en röst djup och bred och en inlevelse som vore han tagen direkt från bomullsfälten och slaveriet. Allting spretar och sticker iväg åt olika håll, men Springsteen lyckas hålla ihop det till en sammanhållen show.
Han är en jävel på underhållning. Men han är också en jävel på att berätta historier som är viktiga. Krigsprotester och Bushprotester varvas med folkfest och ramalamadingdang-reverendrabblande långa utläggningar som tagna från den där gospelgudtjänsten i Södern. Det går inte att värja sig för någon av delarna, varken allvaret eller festen. Och det är vad som gör honom till världens bästa scenartist i mina ögon. Det kan spreta åt alla olika håll på skalan, men det är alltid angeläget. Och det är live man ska uppleva hans musik. Och bandet tågar av mot en röd fond och samma sirensång som vid intåget, högt högt och publiken tågar ut som i andakt efter flera timmar av något slags svårdefinierad mässa med den enda pastor som lyckas engagera mig i de här historierna. De som handlar om det amerikanska folket och dess själ. För ett år sedan fick vi se det på ett annat sätt, men det här visar en helt annan del av det där.
För soundtrack till texten, ladda ner: Alison Krauss - Down In The River To Pray.mp3
Springsteen är en jävel på covers. Inte bara gör han goda val, han adopterar låtarna och gör dem till sina egna, stöper om dem och förklarar vad de HANDLAR om. När jag forskat runt lite i Pete Seegers musik så är det helt fruktansvärt träigt, men Springsteen har sett den inneboende kraften i de traditionella låtarna, och lyckats ta fram den. Den nya instrumenteringen är inget annat än fantastisk. Introduktionen till historierna gör att man förstår bakgrunden på ett helt annat sätt, och Springsteens koppling till den amerikanska historien framstår som solklar i det ljuset. Som alltid är det bara sekunder mellan samhällskritik och festen. Jag föreställer mig att det är så det sett ut i den amerikanska historien också, och det känns faktiskt som att man får vara med om ett nedkok av det amerikanska folkets själ när man ser det här. En galen sammankomst, med mat öl whiskey en het eftermiddag i Södern, i en församlingslokal efter gudstjänsten. Bandet kommer in som skuggor mot en fantastisk ljussättning, i en scendekor av röd sammet och sänkta ljuskronor, med sirenernas sång från "O brother where art thou" som intågsmusik. Fantastiskt vackert. Man behöver inte vara religiös för att bli lite tagen av sådana sammanhang, och hur han brinner för att visa det amerikanska ursprunget, men ändå gör det till en fest som saknar motstycke i livesammanhang idag.
Orkestern spretar åt alla håll och balanserar och vinglar fram med trombon tuba tvättbräda banjo steelguitar tremannakör hela paketet plusmeny och extra allt på gränsen till kaos och totalt sammanbrott, men det är så den här musiken skall spelas och det är ett under att det kan vara så pass tight i alla delar. Springsteens arbete som publikdomptör, showman är ohotad. Jag har aldrig sett någon annan med en sådan karisma på scen. Berättelserna om den amerikanska människan förstärks av att den sanslöst kompetente svarte kompgitarristen körar med en röst djup och bred och en inlevelse som vore han tagen direkt från bomullsfälten och slaveriet. Allting spretar och sticker iväg åt olika håll, men Springsteen lyckas hålla ihop det till en sammanhållen show.
Han är en jävel på underhållning. Men han är också en jävel på att berätta historier som är viktiga. Krigsprotester och Bushprotester varvas med folkfest och ramalamadingdang-reverendrabblande långa utläggningar som tagna från den där gospelgudtjänsten i Södern. Det går inte att värja sig för någon av delarna, varken allvaret eller festen. Och det är vad som gör honom till världens bästa scenartist i mina ögon. Det kan spreta åt alla olika håll på skalan, men det är alltid angeläget. Och det är live man ska uppleva hans musik. Och bandet tågar av mot en röd fond och samma sirensång som vid intåget, högt högt och publiken tågar ut som i andakt efter flera timmar av något slags svårdefinierad mässa med den enda pastor som lyckas engagera mig i de här historierna. De som handlar om det amerikanska folket och dess själ. För ett år sedan fick vi se det på ett annat sätt, men det här visar en helt annan del av det där.
För soundtrack till texten, ladda ner: Alison Krauss - Down In The River To Pray.mp3
Sunday, May 21, 2006
Poker, pizza och porr
Numera kan man få sin pizza i en kartong med fyrfärgstryck från något av alla miljontals nätpokerbolag. Konstig koppling kanske, men jag tycker det mediavalet säger ganska mycket. Typ att det är det är snubbar med bardisk i furu hemma som äter mycket pizza, och detta gör de gärna uppkopplade mot något nätpokerbolag, för att tjäna ihop till en resa till Vegas men det slutar med att man får gå ner till sin vanliga juggepizzeria och köpa middag igen och hoppas att nya numren av Slitz och Moore har landat på hallmattan när man bärgat hem den tolfte hämtVesuvion den här månaden. Hela pokertrenden känns lite sådär småtragisk och ledsam. För mycket ensamma pojkar.
Saturday, May 20, 2006
QvinnoKebab!
Året är 2006 och det finns tydligen en stark efterfrågan efter att få äta bröd för Qvinnor med kebabost som pålägg. Kebabost! Ost med kebabsmak: Mjukosten du inte visste att du behövde.
Friday, May 19, 2006
Bruceblogg all over again
Det finns tydligen freaks som ligger och huttrar utanför Hovet sedan igår förmiddag, för att befinna sig först i kön till söndagens konsert. Det är såå sjukt. Jag fattar det inte. Själv tänker jag hjälpa en kompis att flyttröja hans lägenhet (typ slå sönder förbrukade möbler, slänga stora saker från höga höjder ner i en container, och andra macho-grejer), gå på bio eller utställning, sova i en riktig säng och äta schyssta middagar och kanske dra ett par drinkar, för att först framåt 19-tiden på söndag i sällskap med pappa dra på mig flanellskjortan och halmhatten för vidare färd mot Hovet via ett par öl.
Det känns betydligt behagligare än att ligga och frysa i ett kupoltält på Globentorget som nåt slags Skinnarmo-figur. Trist att sommaren var så kort i år.
Det känns betydligt behagligare än att ligga och frysa i ett kupoltält på Globentorget som nåt slags Skinnarmo-figur. Trist att sommaren var så kort i år.
Thursday, May 18, 2006
Lönnhaka?
Igår kväll, medan PJ kollade på Sex & the City-avsnitt (hur många gånger kan man titta på samma avsnitt av en serie utan att tröttna? Svar skickas till: "Kvinnliga 70- och 80-talisters gemensamma nämnare") letade jag mig fram till Studio Virtanens web-sändningar på TV8:s sanslöst röriga webplats.
Jag har inte sett något av det sedan vi flyttat till ett hus utan TV8 i utbudet. Men gosh, avsnittet där Ebba von Sydow intervjuas var något av det roligaste jag sett på TV. Programledare och gäst formligen hatar varandra på något vis, och de syrliga frågorna och svaren haglar. Underbart! Man kan även ta del av en Aschberg-intervju. Aschberg har en stil som jag gillar skarpt. De två intervjuerna är mitt web-tv-tips till dig idag.
En fråga har uppstått, eftersom man ser bilder på Virtanen överallt nu för tiden: Har Virtanen komplex för en eventuell lönnhaka? Frågan uppstår eftersom han på samtliga bilder liksom vinklar ner hakan, så att den får en skarp haklinje och man ser mer av hårfästet än av halsen. Klassiskt trick som även skulle kunna kallas Kristoffer Ahlbom-tricket, eller Carreca-tricket för den delen. I Virtanens fall kan man eventuellt anföra att han är så pass mycket längre än alla fotografer, att han tvingas titta ner på den som avbildar honom. Lönnkomplexet går ut på att man mår dåligt av att se sig själv på bild, där en begynnande dubbelhaka suger åt sig all uppmärksamhet, och därför liksom skjuter fram pannan för att inte halsen och underdelen av hakan skall blottläggas för tydligt i bild.
It takes one to know one.
Jag har inte sett något av det sedan vi flyttat till ett hus utan TV8 i utbudet. Men gosh, avsnittet där Ebba von Sydow intervjuas var något av det roligaste jag sett på TV. Programledare och gäst formligen hatar varandra på något vis, och de syrliga frågorna och svaren haglar. Underbart! Man kan även ta del av en Aschberg-intervju. Aschberg har en stil som jag gillar skarpt. De två intervjuerna är mitt web-tv-tips till dig idag.
En fråga har uppstått, eftersom man ser bilder på Virtanen överallt nu för tiden: Har Virtanen komplex för en eventuell lönnhaka? Frågan uppstår eftersom han på samtliga bilder liksom vinklar ner hakan, så att den får en skarp haklinje och man ser mer av hårfästet än av halsen. Klassiskt trick som även skulle kunna kallas Kristoffer Ahlbom-tricket, eller Carreca-tricket för den delen. I Virtanens fall kan man eventuellt anföra att han är så pass mycket längre än alla fotografer, att han tvingas titta ner på den som avbildar honom. Lönnkomplexet går ut på att man mår dåligt av att se sig själv på bild, där en begynnande dubbelhaka suger åt sig all uppmärksamhet, och därför liksom skjuter fram pannan för att inte halsen och underdelen av hakan skall blottläggas för tydligt i bild.
It takes one to know one.
Monday, May 15, 2006
Friday, May 12, 2006
90-talspoesi
I'm feeling supersonic
Give me gin and tonic
You can have it all
but how much do you want it?
Give me gin and tonic
You can have it all
but how much do you want it?
Dagens låt
Idag är det en många olika låtar som aspirerar på titeln:
Alf - Gröna Linjen
Prince - Little Red Corvette
Springsteen - How can a poor man stand such times and live?
Suede - Animal Nitrate
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Anna Ternheim - Anywhere I lay my head
Leonard Cohen - Famous blue raincoat
Hederos & Hellberg - Epitaph (Black & Blue)
Håkan Hellström - Gatan fram
U2 - Angel of Harlem
Alf - Gröna Linjen
Prince - Little Red Corvette
Springsteen - How can a poor man stand such times and live?
Suede - Animal Nitrate
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Anna Ternheim - Anywhere I lay my head
Leonard Cohen - Famous blue raincoat
Hederos & Hellberg - Epitaph (Black & Blue)
Håkan Hellström - Gatan fram
U2 - Angel of Harlem
bland andra.
Thursday, May 11, 2006
Roligast på TV4
Städtanten Evelyn ger sköna husmorstips i TV4s Äntligen hemma. Hon är fantastisk. Evelyn verkar vara utsänd with a mission från USA att lära svenskarna att städa, och hon verkar tycka att städning är det absolut roligaste som finns. Jag kan inte sluta skratta åt hennes sköna snack. Ex: "Ibland man måste scrub den kacklade vägg i badroom och också foug som annars blir mögel. Man måste rengöra den bubbelbadkar också, med disinfection kanske när man badat 10 gånger." Evelyn är lätt bäst på TV just nu. Märkligt sammanträffande förresten att TV4 denna vår poppat upp inte mindre än 4 stycken engelsmän/amerikaner i svensk exil, som nya tv-personligheter i något av deras program: Sköna Evelyn, en snubbe som är trädgårdsmästare i trädgårdsprogrammet som pågår just nu, och dansdomarna i Let´s Dance.
Tuesday, May 09, 2006
Ikväll
Distade gitarrerna som hamrar och hackar sig fram i outtrot till Fix you är kanske 2005 års snyggaste gitarrer och när man kombinerar dem för fullt spjäll i huvudet med varma sommarkvällen, susar fram på cykel över S:t Eriksbron genom aprikosfärgad värld över gråblåa kanalen och grågråa bangården med eldblänkande fönsterrutor i 270 km/h (kan inte cykla långsamt) förbi andra cyklister, blå skalbaggebussar stånkar breda farliga EU-flaggade över bron, svänger mig av på Röret rakt in i solen över Karlbergs slott och trottoarerna fullsatta av folk som lever igen, i Stenstaden som glöder i isblått mandarin ockra smutsvitt lindblomsgrön Miamiflamingorosa kopparärg tre longboards nerför backen skräller och kränger vitlök och hundskall Ferrari gnisslar metalliskt in genom vidöppna fönster.
Monday, May 08, 2006
Postkodlotteriet
Varför går folk runt och frågar brandmän, taxichaufförer och receptionister hur man blir medlem i Postkodlotteriet? Ingen frågar någonsin mig hur man blir medlem i Postkodlotteriet. Och när bytte postnummer namn till postkod? OK att man köper ett programformat, men får man inte ens modifiera namnet på programmet så att det passar i det land som det sänds? Och borde det åtminstone inte heta Postkodslotteriet?
Sluta fråga brandmän, poliser, sotare eller dagisfröknar, gå in på den välfyllda hemsidan, med spännande informativa intervjuer med Anna Book (Postkodrevansch!) och pingstRickard. Sist men inte minst: PostKodNyheterna i PDF-format!
Sluta fråga brandmän, poliser, sotare eller dagisfröknar, gå in på den välfyllda hemsidan, med spännande informativa intervjuer med Anna Book (Postkodrevansch!) och pingstRickard. Sist men inte minst: PostKodNyheterna i PDF-format!
Tjuvlyssnat eller påhittat?
Alla hyllar Tjuvlyssna.se just nu. Jag är som vanligt skeptisk. Det är ju skitkul med sådana projekt, men jag kan inte sluta vara överdrivet källkritisk till sånt här. Och det var en tanke som slog mig redan när den där konststudenten gav ut en bok med "smyglyssningar" som examensarbete från någon konstskola för något år sedan (hittar ingen länk).
Hur stor andel av de som tipsar om diskussioner sitter hemma och brainstormar ihop något "tokroligt" som kanske can make it to the top? Samma fenomen drev bikt.se i graven. Det börjar bra, och eskalerar snabbt i galenhet, i takt med internetfolkets galopperande publiceringsfåfänga, och slutar med uppdiktade far out-prylar som inte alls är tjuvlyssnade, snarare påhittade. Spelar det någon roll om det är tjuvlyssnat eller påhittat? Jag tycker ju det. Och genast blev det inte alls lika kul.
Hur stor andel av de som tipsar om diskussioner sitter hemma och brainstormar ihop något "tokroligt" som kanske can make it to the top? Samma fenomen drev bikt.se i graven. Det börjar bra, och eskalerar snabbt i galenhet, i takt med internetfolkets galopperande publiceringsfåfänga, och slutar med uppdiktade far out-prylar som inte alls är tjuvlyssnade, snarare påhittade. Spelar det någon roll om det är tjuvlyssnat eller påhittat? Jag tycker ju det. Och genast blev det inte alls lika kul.
Sunday, May 07, 2006
Dagens....epistel (?!)
Dagens låt är nog den mest otippade hittills. För av någon anledning har jag en version av C M Bellmans "Glimmande nymf" (epistel nr. 72) i min Ipod, och när man ligger på Tolvöresholmen och kollar på Stockholmssiluetten i eftermiddagens motljus, så får man ju en helt annan inställning till gamla dammiga Bellman-bitar. Fjällgatan och Söders östra höjder, Slussen, Saltsjöqvarn och gatan av starkt glimmande solljus hela vägen in till stan. Ungefär som att sitta mitt i sången alltså, men sådär 250 år senare. Så, till följd av dagens kontext är dagens låt "Glimmande nymf". Och Rosendal är endast uthärdligt strax innan de stänger sådana här söndagar.
Nu kanske ni tror att jag springer runt på Djurgården i snabeltofflor och mantel helgerna i ända, men så är inte fallet. Just idag passade dock Bellman och koltrast ganska bra.
Nu kanske ni tror att jag springer runt på Djurgården i snabeltofflor och mantel helgerna i ända, men så är inte fallet. Just idag passade dock Bellman och koltrast ganska bra.
Babyresan - månad för månad
TV3 och TV4 tävlar om vilken kanal som kan visa sämsta söndagsfilmen. Maid in Manhattan mot Hulken. Denna bottenstrid resulterar i att man istället kan lusläsa nätet efter en tids frånvaro.
Sådana här djuplodande artiklar är ju kul:
Persbrandts och Sannas babyresa - månad för månad
Mikael Persbrandt och Sanna Lundell har fått en son. Men vägen fram till familjelycka har varit kantad av trassel. Aftonbladet har kartlagt bebisens tid i magen.
/.../
Så lik är Persbrandt Ulf Lundell.
Sådana här djuplodande artiklar är ju kul:
Persbrandts och Sannas babyresa - månad för månad
Mikael Persbrandt och Sanna Lundell har fått en son. Men vägen fram till familjelycka har varit kantad av trassel. Aftonbladet har kartlagt bebisens tid i magen.
/.../
Så lik är Persbrandt Ulf Lundell.
- Båda är snygga och har stark utstrålning.
- Båda försörjer sig med hjälp av den kreativa hjärnhalvan, en som skådespelare och en som musiker och författare.
- Båda har en klassisk machostämpel och ses som "riktiga karlar".
- Båda klär sig enkelt och har ofta skäggstubb.
- Båda har alkoholproblem.
- Båda beskrivs som komplicerade i nära förhållanden.
Som så många gånger tidigare undrar jag hur man känner sig som yrkesstolt journalist när man krystat ur sig ett sådant knäck? Är det de här kartläggningarna som man ser skimra i horisonten när man kommit in på JMK, eller är det någonstans på vägen det halkar snett? Tack snälla Tobias Lindner för din djuplodande kartläggning av bebisens tid i magen.
Friday, May 05, 2006
Trött tröttare tröttast
Vill någon vara vänlig och förklara för mig vad yngsta brodern Schulman aka Stureplansombudsmannen aka Innerstadspress-krönikören aka traineen från Luuks Gokväll Sverige aka resereportern i Äntligen hemma har gjort för att förtjäna denna mediaexponering?
Schulman tycks ha målat in sig i ett fack som är det perspektiv som allt han gör utgår ifrån, Stureplansombudsmannen ska väl vara något slags edgy politiskt inkorrekt humor med antijante som ledstjärna, men det är så tråkigt att man bara somnar. Samma sak gäller krönikorna han skriver i innerstadspress-tidningarna, som är precis lika trötta, med samma perspektiv, det något överlägsna, insnöade överklassperspektivet som väl är till för att uppröra någon. Frågan är bara: Vem tycker att det är roligt? Vem tycker att det är upprörande? Det är verkligen outhärdligt tråkigt och poänglöst alltihop.
Schulman tycks ha målat in sig i ett fack som är det perspektiv som allt han gör utgår ifrån, Stureplansombudsmannen ska väl vara något slags edgy politiskt inkorrekt humor med antijante som ledstjärna, men det är så tråkigt att man bara somnar. Samma sak gäller krönikorna han skriver i innerstadspress-tidningarna, som är precis lika trötta, med samma perspektiv, det något överlägsna, insnöade överklassperspektivet som väl är till för att uppröra någon. Frågan är bara: Vem tycker att det är roligt? Vem tycker att det är upprörande? Det är verkligen outhärdligt tråkigt och poänglöst alltihop.
Thursday, May 04, 2006
Helgens bravader
Sa jag förresten att min helg i Luxemburg var helt sanslöst lyckad? Jag har nog aldrig skrattat så mycket under en helg som jag gjort den gångna. Därav bakslaget av att komma hem kanske?
Allt från att dricka öl med justitieminister Bodström framför en visserligen olidligt dålig fotbollsmatch, träffa massa bankfolk, middagar på bra restauranger till fullt överkomliga priser, balkongen ut över floden nere i Grund och solgasset där under hela eftermiddagen, årets första solbrända armar, nattliga nattklubbsbesök som känns bra mycket mer internationella än hemma i Stockholm, den interna jargongen som liksom aldrig tar slut, och syret som nästan tar slut under alla livliga diskussioner, den bästa indiska mat jag ätit, den bästa thaimat jag ätit, de märkligt starka drinkarna, transvestitgängen och öststatshororna och pundarna som hänger här och där i gathörnen, körsbärsträden blommar som rosa fyrverkerier, oförstörda blombemängda rabatter och parker (mycket ovanligt med snygga, välskötta rabatter med blommor i här i Stockholm, mycket vanligt i små furstendömen) och okända träd som dignar av blommor redan i slutet av april och den alltid närvarande morgondimman och bagerikulturen och den röda solnedgången bortom fälten och vattenångepelarna ur franska kärnkraftsverkens kylvattenskorstenar och stämningen av 6-7 svenska 25-30-åringar som ligger i en soffa och kollar på film när regnet forsar ner.
Det är underbart att komma ifrån på sådana små andningshål, och bra att ha ett nätverk som är väl utspritt över Europa, för att kunna göra sådana små punktinsatser och få fylla hjärnan och sinnena med lite annat än vad vi har här i höga kalla Norden.
Flygturen hem var däremot inte lika gemytlig. Jag har aldrig haft några problem med starter, landning, turbulens, dålig sikt eller vad som nu kan tänkas förvärra upplevelsen av att flyga. Det var bara obehagligt på något vis, och jag kan inte sätta fingret på varför. Jag kände mig lättad när vi tog mark igen.
Allt från att dricka öl med justitieminister Bodström framför en visserligen olidligt dålig fotbollsmatch, träffa massa bankfolk, middagar på bra restauranger till fullt överkomliga priser, balkongen ut över floden nere i Grund och solgasset där under hela eftermiddagen, årets första solbrända armar, nattliga nattklubbsbesök som känns bra mycket mer internationella än hemma i Stockholm, den interna jargongen som liksom aldrig tar slut, och syret som nästan tar slut under alla livliga diskussioner, den bästa indiska mat jag ätit, den bästa thaimat jag ätit, de märkligt starka drinkarna, transvestitgängen och öststatshororna och pundarna som hänger här och där i gathörnen, körsbärsträden blommar som rosa fyrverkerier, oförstörda blombemängda rabatter och parker (mycket ovanligt med snygga, välskötta rabatter med blommor i här i Stockholm, mycket vanligt i små furstendömen) och okända träd som dignar av blommor redan i slutet av april och den alltid närvarande morgondimman och bagerikulturen och den röda solnedgången bortom fälten och vattenångepelarna ur franska kärnkraftsverkens kylvattenskorstenar och stämningen av 6-7 svenska 25-30-åringar som ligger i en soffa och kollar på film när regnet forsar ner.
Det är underbart att komma ifrån på sådana små andningshål, och bra att ha ett nätverk som är väl utspritt över Europa, för att kunna göra sådana små punktinsatser och få fylla hjärnan och sinnena med lite annat än vad vi har här i höga kalla Norden.
Flygturen hem var däremot inte lika gemytlig. Jag har aldrig haft några problem med starter, landning, turbulens, dålig sikt eller vad som nu kan tänkas förvärra upplevelsen av att flyga. Det var bara obehagligt på något vis, och jag kan inte sätta fingret på varför. Jag kände mig lättad när vi tog mark igen.
Elegi
Det är nu två år sen som vi träffades igen i Montréal, efter ett halvår av långa telefonsamtal och msn-sessioner. PJ pluggade på Concordia och jag pluggade hemma och fick ett skadestånd och födelsedagspengar som möjliggjorde den där resan för att mötas upp och gå New Yorks trottoarer tillsammans efter det långa halvåret.
Den våren lyssnade jag många gånger på Winnerbäcks Elegi. Kanske det enda han gjort som jag tycker är riktigt bra. Det finns rader i den som bränner till som inget annat han gjort.
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
det berättade, du saknar mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med
Jag låg på sängen igår kväll, PJ i soffan strax bredvid i febersömn. Det är annorlunda nu än det var för två år sen. Man kan se tillbaka på den tiden med något romantiskt skimmerfilter, jag skickade tidningar, godis och blandskivor till henne, hon skickade stora vykort eller brev med långa texter eller bara korta ord. De korten är de mest romantiska, att göra sig besväret för att skicka ett kort med bara tre ord på. Vi var så mycket mer romantiska då, något som distansen framkallar antar jag. Man lämnar alla praktiska göromål åt sidan, och ägnar all kraft åt romantiken. Inga diskussioner om frukostbröd och tvättider, bara bra och viktiga diskussioner. Vi var mer intellektuella då. Det kändes mer stormande då.
Men lugnet lägger sig över lägenheten som vi bor i tillsammans. Det är en annan fas i det där, och den är förstås annorlunda. Man stannar sällan upp och sätter upp fingret i luften, men trots att de romantiska gnistorna kanske falnar eller sprakar mindre tydligt så finns där en helt annan kraft nu. En klart stabilare grund. Det är vi två mot resten nu.
Vart vill jag komma med det här? Jag låg på sängen igår kväll, läste tidningar och lyssnade på SR:s Musikjournalen Live med Anna Ternheim. PJ halvsov i soffan, sjuk under ett täcke. Hon gjorde bland annat en cover av Elegi, och den skickade mig tillbaka till den där känslan för ganska exakt två år sedan, när vi gick på New Yorks gator och anförtrodde varandra allt, efter det där tunga halvåret på olika sidor Atlanten. Att Anna Ternheim dessutom väljer en så opretentiös låt som Brothers in Arms med Dire Straits när hon får välja en favoritlåt i radio, är bara ännu ett tecken på att hon verkar vara en rätt skön människa. Därför är dagens tips att kolla in gårdagens program via länken.
Jag sa inget till PJ, lät henne sova vidare i soffan. Hon åker till Köpenhamn på konferens över helgen, och under de här helgerna när vi är ute och reser på egen hand, kommer den där känslan från när vi var tillsammans på distans tillbaka. Jag gillar den känslan av längtan, men jag gillar vardagen och känslan av närhet och gemenskap än mer.
Den våren lyssnade jag många gånger på Winnerbäcks Elegi. Kanske det enda han gjort som jag tycker är riktigt bra. Det finns rader i den som bränner till som inget annat han gjort.
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
det berättade, du saknar mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med
Jag låg på sängen igår kväll, PJ i soffan strax bredvid i febersömn. Det är annorlunda nu än det var för två år sen. Man kan se tillbaka på den tiden med något romantiskt skimmerfilter, jag skickade tidningar, godis och blandskivor till henne, hon skickade stora vykort eller brev med långa texter eller bara korta ord. De korten är de mest romantiska, att göra sig besväret för att skicka ett kort med bara tre ord på. Vi var så mycket mer romantiska då, något som distansen framkallar antar jag. Man lämnar alla praktiska göromål åt sidan, och ägnar all kraft åt romantiken. Inga diskussioner om frukostbröd och tvättider, bara bra och viktiga diskussioner. Vi var mer intellektuella då. Det kändes mer stormande då.
Men lugnet lägger sig över lägenheten som vi bor i tillsammans. Det är en annan fas i det där, och den är förstås annorlunda. Man stannar sällan upp och sätter upp fingret i luften, men trots att de romantiska gnistorna kanske falnar eller sprakar mindre tydligt så finns där en helt annan kraft nu. En klart stabilare grund. Det är vi två mot resten nu.
Vart vill jag komma med det här? Jag låg på sängen igår kväll, läste tidningar och lyssnade på SR:s Musikjournalen Live med Anna Ternheim. PJ halvsov i soffan, sjuk under ett täcke. Hon gjorde bland annat en cover av Elegi, och den skickade mig tillbaka till den där känslan för ganska exakt två år sedan, när vi gick på New Yorks gator och anförtrodde varandra allt, efter det där tunga halvåret på olika sidor Atlanten. Att Anna Ternheim dessutom väljer en så opretentiös låt som Brothers in Arms med Dire Straits när hon får välja en favoritlåt i radio, är bara ännu ett tecken på att hon verkar vara en rätt skön människa. Därför är dagens tips att kolla in gårdagens program via länken.
Jag sa inget till PJ, lät henne sova vidare i soffan. Hon åker till Köpenhamn på konferens över helgen, och under de här helgerna när vi är ute och reser på egen hand, kommer den där känslan från när vi var tillsammans på distans tillbaka. Jag gillar den känslan av längtan, men jag gillar vardagen och känslan av närhet och gemenskap än mer.
Wednesday, May 03, 2006
Oinspirerad och less
Ööööööhh. Less på vardagen. Less på Stockholm. Less på ankdammskänslan. Blir alltid såhär. Borde kanske sluta med kortsemestrarna. Stress för att koppla av är kanske inte rätt metod. Trist vardag. Likgiltighetskänslan är den samma varje gång man kommer hem. Äh, packa upp? Äh tvätta? Äh handla mat? Äh jobba? Äh allt. Varför alltid så vilsen när man kommer hem? Någonting mellan nätverkskortet och vägguttaget kraschade igår. Ännu en droppe aggression. Gör mig så trött. Att ha sönder elektronikprylar är något av en specialitet för mig. Går det att laga det här?
Längtar efter sommaren, men vaddå kommer det alltid att vara såhär hårt att komma tillbaks från lite high life? Man kanske borde jobba året runt utan semester, om det ändå ska vara så tråkigt att återkomma till vardagen? Känslan av likgiltighet är den värsta jag vet. Så oinspirerad till det mesta. Så jag slutar den här texten här. Ska gå och köpa förkylnings-kit till PJ, hon ligger däckad och kommer troligen inte iväg till Köpenhamn över helgen.
Jag vet inte vad det är som ger en sån slö känsla när man kommer hem från en semester.
Längtar efter sommaren, men vaddå kommer det alltid att vara såhär hårt att komma tillbaks från lite high life? Man kanske borde jobba året runt utan semester, om det ändå ska vara så tråkigt att återkomma till vardagen? Känslan av likgiltighet är den värsta jag vet. Så oinspirerad till det mesta. Så jag slutar den här texten här. Ska gå och köpa förkylnings-kit till PJ, hon ligger däckad och kommer troligen inte iväg till Köpenhamn över helgen.
Jag vet inte vad det är som ger en sån slö känsla när man kommer hem från en semester.
Subscribe to:
Posts (Atom)