Friday, March 23, 2007

Gone skiing

Vi åker till Åre imorgon, och det ska bli så skönt att vara ledig från jobbet för första gången sedan i somras. Senaste veckorna känns det dessutom som om jag skapat mig en del ovänner på jobbet och det är lite allmänt gnissel här och där. Missar tyvärr en del viktiga prylar nästa vecka, men min chef tycker att jag ska strunta i det, inte tänka på jobbet när jag är på skidsemester och jag gör väl så då. Jag undrar lite vad hon har för planer för mig i framtiden. Kanske inga alls. Kanske storslagna.

Vädret ser minst sagt helt OK ut än så länge, kanske lite för varmt för bra skidåkning, men synd att klaga. Och sen blir det ett par kortveckor på rad och sen är det vår på riktigt. Ja, så här spännande saker skriver jag nu för tiden. Kanske kan det bli ändring på det framöver.

Har nästan ångest för hur många olästa bloggpostningar jag kommer ha att läsa när jag kommer tillbaka till datorvärlden, och det fick mig att fundera på hur många bloggpostningar man hade klarat sig bra utan, men ändå läst. Jag tippar på att det handlar om uppåt 98% minst. Det här inlägget är ju en av de 98% för dig som exempel.

Monday, March 19, 2007

www.boinykoping.nu

Vad gör mannen i badkaret?

Friday, March 16, 2007

Status fredag

Om jag fick en femma för varje gång Förkvälls Alexandra Pascalidou säger något eller någon "fantastisk!" och en tia för varje gång hon hävdar att någon eller något är "underbart" skulle jag på en vecka ha fått ihop till en enkel resa till Aten med Aer Olympic.

Idag kastar jag dynamitgubbar i glashusen på jobbet, och gör mig ovän med nästan alla chefer över mig (mina förslag och åsikter håller på att frysa inne deras bonusar...ehe...oops..förlåt?). Och det börjar kännas obehagligt och underbart på samma gång. I just love being right.

Imorgon ska jag laga boeuf bourguignon och dricka vin och helgens låt är den fram till förra lördagen helt bortglömda och stenhårda Lost ones från Lauryn Hills solodebut. Gör sig fint i 200 dB på ett vajande dansgolv som leker hela havet stormar.

Nu är det snart bäst att gå hem, innan det blir frostig stämning på jobbet.

Wednesday, March 14, 2007

Fräscht tänkt

Jag har flera gånger tänkt att jag skulle skriva lite om fenomenet Sex and the city, när den här idiotiska konsumtionshetsen ramlat över mig, men känner att det engagerar mig en aning för lite för att göra något bra och väl underbyggt av det hela. Men så läste jag om Kanal 5:s nya reseprogram med den fräscha titeln och loggan som här ovan. Vad är grejen med svenska tjejer och Sex and the city?

Vilken jävla genomslagskraft den serien har haft på min generation. Hela det här med konsumtionen som livsstil även om inkomsten är mycket låg. Att spara sin McDonalds-lön från sommarjobbet till att köpa en handväska. Att köpa konsumtionsvaror som egentligen är alldeles för dyra för den egna ekonomin, men ändå göra den prioriteringen och därigenom tycka att just denna premiumvaran är värd att äta falukorv hela hösten för. Att ha sina "assets where I can see them, hanging in my closet". Att referera till Carrie i nästintill idoldyrkan. Att Sex & the City-boxen tillhör vad varje ung kvinna bör inneha och memorera. Att tycka att shopping är ett fritidsintresse.

Det är konstigt, rent av obegripligt för mig hur en tv-serie har blivit galjonsfigur för hela det här skeppet av medelklassens 70- och 80-talister under så fantastisk lång tid. Och sett ur det perspektivet är det kanske inte så märkligt att Kanal 5 2007 väljer att namnge en egen produktion utifrån en tv-serie som började spelas in för 10 år sedan. Det känns ju jävligt fräscht.

Men kanske är det skönt att kunna samlas runt något som trots allt är beständigt, när man gemensamt rusar mot nästa dagslända i trendväg. Trenderna kommer och fladdrar bara till två minuter i bloggarna, men Sex & the City består och nya generationer indoktrineras i att det här är vad min stiliga storasyster på bloggen lever efter så jag hänger på och kanske är det det Kanal 5 vet när de döper serien den enkla vägen som helt säkert fångar in målgruppen eller också är de bara lika insyltade som alla andra att Sex & the City är det bästa som gjorts på 2000-talet.

Folk får göra vad de vill med sina pengar och att man gillar att handla prylar är inget tecken på att man är dum i huvet och ytlig, men kom igen: hur fräscht känns det att år efter år fortsätta att referera till Sex & the City som nåt slags konsumtionsalibi? Släpp det och gå vidare.

Tuesday, March 13, 2007

Snoop & Di Leva - Crips fo´ life

På tal om recensioner: man ska ju alltid hantera infomationsvärdet i dem med försiktighet, speciellt om det är en artist som man har bra koll på, bättre koll än recensenten rimligen har. Det är ofta ganska roligt att korsvís läsa och jämföra recensioner av samma konsert i olika tidningar. Dagens exempel:

"Jag har aldrig sett honom i bättre form. Snoop vankar in i en sparkdräkt sydd av en gigantisk, blå cripsnäsduk - som markerar hans gängtillhörighet i Los Angeles"

/ Fredrik Strage, DN

jämfört med:

"För kvällen är han klädd i en bisarr sparkdräkt med lätt afrikansk touch som faktiskt inte skulle skämmas för sig i Tomas Di Levas garderob."

/ Stefan Thungren, SvD

OK, en cripsbandana kanske inte signalerar så mycket för den oinvigde i lilla Tjockhult, men det blir om inte annat tydligt vilken av recensenterna som faktiskt har lite koll på vad han satts att recensera. Sen skulle man kunna spinna vidare på den insattheten recensenter emellan och att Snoop senare togs in för drogtest men så kul ska vi inte ha. Jag lämnar er med insinuationerna.

Ord som nästan ingen skriver rätt

1. Piedestal
2. Voluminös
- -
3. Transparent

Agooglisk är det nya svart?

Det hetaste i framtiden kommer vara att heta Tomas Andersson, Erik Sundström eller Sara Eriksson eller vad som helst, bara det är väldigt vanligt. Saker som inte går att googla (eller goggla, som man säger om man är över 40 år gammal), linkedin:a, birthday.se:a eller hitta.se:a.

Jag googlar massor av folk hela tiden. Det är som en snabb, ofta oregisserad, resumé av personers bakgrund. Nödvändigt redskap i skrävlandets och konstruktivismens tidevarv. På jobbet har vi ett sökbart intranät där alla anställda finns på bild. Det är ett evigt samtalsämne hur folk ser ut på bilderna.

Det enda sättet att slippa snokande tangentbords-Big Brothers är att heta något som minst 20 andra heter. För visst blir man frustrerad när man ska söka efter folk eller saker som är agoogliska? Så skönt då att kunna glida runt i något slags IT-anonymitet.

Värna om dina barns framtida integritet, döp dem till vanliga namn!

Monday, March 12, 2007

Carreca - knegaren

Arbetarbröder förenen eder! Jag har jobbat på mitt arbetaralibi den sista tiden.

En helg präglad av vänstervärderingar har passerat. Tomas Andersson Wij i mitten av veckan var starten, Pet Sounds Bar, Sofo-sossar och Timbuktus världssamvete på lördagen och söndagen toppades med Bajen som lirade bandy på Zinkensdamm. Som bekant är jag mycket ambivalent när det gäller allt, och kanske i synnerhet politisk övertygelse. Jag är gärna sosse bland moderater och vice versa. Har kanske något med min ovilja att välja sida att göra. Inget är komplett, alla har goda idéer. Men ok, det finns inga bra högerorienterade musiker eller konstnärer.

Svängde den där Timbuktu något? Öh...helt jävulskt, men mest imponerad var jag ändå av Mapei. Vilken kvinna! Bandy var kul.

Hörde för övrigt att TAW öppnade Melodifelstavningen med Evighet-covern, och jag kollade in antalet knuff.se-noteringar, som hade ökat typ 700% sedan jag kollade i fredags. Det kan kanske vara bra för skivförsäljningen om hårfrisörskorna från Bredäng hittat nåt annat än lärarinnan från Göteborg att lyssna på. Vägen till folkligt genombrott går genom melodifestivalen?

Friday, March 09, 2007

Jobbstatus just nu:

Helgens låt är radiohead - Anyone can play guitar,
för våren är här nu och så låter våren varje år.

Thursday, March 08, 2007

Den här stan är för sorglig, vi är värda så mycket mer

Vad är dealen med att alla tidningar recenserar Jill jävla Johnson på Cirkus, och inga tidningar recenserar konserten som jag var på igår?

Idioter.

Hur kunde jag någonsin tvivla?

Jag är så glad idag, att jag tog mitt förnuft till fånga och gick på konserten igår. Så här nära efteråt känns det spontant som att det kan mycket väl vara en av de finaste konserter jag sett.

För jag gillar Tomas Andersson Wij. Jag gillar hans stilsäkerhet i allt. Stilsäkerheten i textskrivandet, stilsäkerheten i klädvalen, stilsäkerheten i valet av gästartister. Och ödmjukheten blandad med en avmätt humoristisk syn på hur det är att kämpa på med sin gitarr i skiktet under ett folkligt genombrott, men att ändå inte ta några genvägar eller kompromissa för att slå igenom, om det inte stämmer med den egna övertygelsen.
Ibland känner jag att jag skulle vilja vara mer som han är. Med det ögat för detaljer, med den stilsäkerheten och ja...allt. Precis på gränsen mellan poesi och patetik. Precis som jag gillar det. Och kanske är det därför jag nästan får tårar i ögonen av låtar som Hälsingland, eller när Anna Ternheim kommer in och smäller dit en helt fantastisk "Sanningen om dig" i extranumren (TAW står sedan och skrattar och tittar ut mot publiken som står upp och applåderar Ternheim som redan försvunnit, innan han utbrister: Jaha, hur fan överträffar vi det här då?). Alltså fullständigt knäckande.
Jag gillar den familjära stämningen när Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist spelar piano och körar på "Hej då" för att sedan gå upp och sätta sig på läktaren med ett glas vin, jag gillar när Bo Sundström kommer in och körar på "Mellansvenska städer", trots att det blir lite taffligt ibland. Jag gillar när Sara Isaksson kommer tillbaka i kvällens sista nummer och sjunger duett med TAW utan mikrofoner i den unga psalmen "Där får jag andas ut".
Publiken står upp, längst bak i en nisch sitter Anna Ternheim, Andreas Dahlbäck och Rebecka Törnqvist och dricker vin och alltt är mycket fint.Jag får sådan gåshud som bara livemusik kan ge mig fyra fem gånger under kvällen. Det är ett bra omdöme. Jag må ha en ganska bred musikkonsumtion, men jag återkommer alltid till ensamma män med gitarr och den här kvällen förstår jag varför det är så.

Han håller långa monologer mellan nästan varje låt, som liksom ramar in och skapar sammanhang, och sammanlagt skulle jag tro att han pratar nästan lika mycket som han spelar under kvällen. Jag gillar det. "Sanningen om dig" kan vara det bästa jag sett från en scen någonsin. Best spent 200 kr. Ever.

Det här var verkligen en bra kväll. Kanske den bästa. Och det blir en extrakonsert 22 maj. Jag hoppas att jag är där då. Det kommer att vara TAW jag spelar över taknockarna i Vasastan i mars och april och maj, de ljusblåa kvällarna när våren rullar in. Det kommer att bli fint.

Nån som vill köpa ett par Timbuktu-biljetter?

Wednesday, March 07, 2007

Saken är boeuf!

Ok, det blir TAW ikväll. Det här trots allt från första början en TAW-blogg. Detta under förutsättning att det går att få tag i biljetter när jag är och handlar mat inför morgondagen. Jag vet inte hur det funkar när man inte längre kan boka via ticnet.

Här är videon som fäller avgörandet + tyckte mig minnas att jag sett att det är TAW + vänner, dvs inte TAW + band, vilket mycket väl kan innebära Anna Ternheim som körar på...låt säga Blues från Sverige? Jag har ångrat för många gånger att jag inte gått. Men åh, jobbigt att stå i baren på Rival och typ dricka en öl själv. Får se till att komma sent, så att ingen väntan uppstår.



I övrigt har jag köpt ett par jeans och funderar på om inte Aruba vore fint? Aruba. Det ligger bra i munnen. Aruba, Jamaica oh I wanna take ya. Aruba! Det tål att tänkas på. Har dock ännu inte flyttat mina prylar till rätt plats. Men snart.

Att gå på konsert ensam

Min iPod försöker knuffa mig över kanten. Hur förklarar man annars att den skyfflar fram två av samlingens sammanlagt tre Tomas Andersson Wij-låtar på väg till jobbet idag, samma dag som det är turnépremiär på Rival, en turnépremiär som jag fortfarande inte kan bestämma mig för om jag ska gå på. Man lufsar fram i duggregnet och allt det smutsvita och lyfter axlarna lite till Oroshjärta. Fin titel det där.

Men det tar emot att gå på konsert själv, lite freaky sådär. Det är alltid konstiga människor som går på konsert själva. Åtminstone är det de konstiga man lägger märke till, eller så räknar man med att de är konstiga för att de är där själva. Hönan eller ägget.

Konserter jag gått själv på:
R.E.M. + radiohead, Sjöhistoriska 1995. Jag sov hos min bror på Kungsholmen efteråt minns jag. Kände mig mycket obekväm med att vara där solo. Men åh radiohead! Anyone can play guitar! Oj, den konserten gjorde nog mycket med mig ändå.

radiohead, Hovet 1997 (?). Jag hade min första mobiltelefon och låtsades ringa folk, för att de runt omkring inte skulle tro att jag var konstig. Det här var innan sms hade slagit igenom. Låtsades kanske till och med prata med någon, och fråga om han var framme snart. Sittplats.

Springsteen, Globen 2006. Ståplats och jag köpte som alltid 2 biljetter utan att ha avsättning för den andra, och frågade tre stycken men ingen var tillräckligt sugen för att betala. Sålde sedan den överblivna biljetten till någon engelsman utanför, han verkade vara en sån där nörd som följde efter turnén. Han blev lycklig i alla fall.

Kanske någon mer konsert som jag inte kommer på nu.

Jag kan inte besluta mig för om jag verkligen ska gå eller hoppa över det. Imorgon ska jag äta kött och bea som vi alltid gjorde när jag pluggade. I samma kök som vi alltid gjorde det när vi pluggade.

Dagens låt är Tomas Andersson Wij - Oroshjärta.

- - -

** tillägg: Konserter har en tendens att klumpa ihop sig och infalla samma vecka, och precis som när det gäller böcker och skivor så blir det så att om man köper flera/går på flera inom en kort tidsperiod, så faller den ena ofrånkomligen lite i glömska. Jag kan inte bestämma mig. Jag vill men inte tillräckligt mycket, och därför frontar jag nackdelarna med att gå på konserten ikväll.

Monday, March 05, 2007

Blablabla

Fredag: Skulle se på sista elitserieomgången, dricka öl och äta pizza med någa kompisar. Alltså typisk male bonding av grabbigaste art. Men vi fick inte igång digitalboxskiten som var urkopplad då lägenhetsinnehavarna chillar i Spanien tills vintern försvunnit. Har jag sagt att icks-fungerande hemelektronik är det som gör mig mest frustrerad av allt? Nu fick vi lyssna på sportradion istället. Det var fint det också. Och pizzan var bisarro-fest: salami, lök, bacon, köttfärssås och bea! Ingen ortodox kombo. Innan detta hade jag klippt mig. Det var också frustrerande. Jag blir bara mer och mer tunnhårig, och jag passar verkligen inte i helrakad skalle. What to do? Tål att funderas på.

Lördag: Båtmässa. Som vanligt, roligare i teorin än i verkligheten. Men kul att knalla runt där och hälsa på folk, undvika folk man inte orkar prata med och titta på medelålders män som rest in från landet för att dricka öl i en mässhall och diskutera bottenfärger. Kanske våren är här ändå? Melodifestivalen på kvällen (det slog mig att vi sett nästan alla deltävlingar, har vi inte roligare helger än så? Nja, kom på att tre av dem så har vi faktiskt bara sett lösryckta delar, då vi varit hemma hos vänner eller haft vänner hemma) Lyssnade på Timbuktu (lite för mycket av funkskiten, men det kommer ju bli toppen live nästa helg) och Fläskkvartetten (vissa saker sjukt bra, vissa saker mindre bra, jag gillar dem) och läste en massa tidningar och böcker.

Söndag: Tidig väckning och sen skidåkning ett par timmar i förortsbacke. Det är ju ca 15 sekunder åkning per åk, men det var rätt kul ändå. Vi är rätt dåliga på att hitta på sådana projekt på helgerna. Nu är Åre-peppen på högsta nivå. Skönt skönt. Bastu, söndagsmiddag, somnade framför söndagsfilmen. Ångrade att jag aldrig köpte Regina Spektor-biljetterna, på grund av att det var för dåliga platser.

Måndag: Skickade ett mail till ett antal personer, vars formulering jag funderat på till och från hela helgen. Fick besked om att vi måste hitta en ny kakelfärg till köket. Buh. Efter lunch: flytta till min nya plats. Kanske börja ett mer effektivt liv. Ångrade fortfarande att vi hoppade över Spektor.

Friday, March 02, 2007

myPod & the poisonous pills

Jag har en iPod 8 gb (tror jag) och jag vårdar den inte särskilt aktivt, även om jag lyssnar på musik i den nästan varje dag, till och från jobbet.

Det här med att inte orka hålla sin iPod uppdaterad är ett gissel. Jag fyller den med oprövad musik kanske två gånger per år, och det halkar ju alltid med något som är så totalt fel. Det kan handla om att man lägger in en skiva som man läst om någonstans eller på annat sätt snappat upp, och plötsligt kommer på när man sitter och laddar ner musik.

Det kan handla om att visa mp3:ors volym ligger ungefär 100 dB högre än övriga låtar, så att lurarna bokstavligen exploderar när man shufflar från någon obskyr bootleg-liveinspelning med kass volym till i mitt fall Magic Numbers eller Camera Obscura. Alltså, de senaste två skivorna har en helt fenomenalt hög ljudnivå i de filer som jag lagt in på min iPod och det är omöjligt att fortsätta lyssna med hörseln i behåll. Jobbigt läge så här års när man har iPoden liggande med knapplås i innerfickan längst in och det dundrar igång i 200 dB. Mycket irriterande också när man har den inkopplad i stereon hemma och sitter i köket, läser en tidning/bok och dricker en kopp kaffe på lördag eftermiddag (bästa stunden på veckan = gubbe) och så drar det igång något helt ohanterligt oväsen på grund av ljudnivån på den mp3 som går igång.

Men det värsta är när man som i första fallet lägger in musik som är rakt igenom avskyvärd. Det handlar om Green Days emobrorsor - 10 år för sent: "My Chemical Romance". Welcome to the black parade är en avskyvärd skiva som står för allt som jag avskyr år 2007. Och trots detta har den alltså hamnat i min iPod, på grund av dålig research.

Den ligger där och varje gång det shufflas fram en låt med My Chemical Romance så är det som när man trampar i hundskit. Dagen blir genast lite sämre. Nu har den legat som en egen mapp i iPoden och förpestat hela samlingen i 3-4 månader. Och jag tvingas lyssna på deras kackiga intron innan jag hunnit få upp iPoden och snabbt hoppat vidare. Jag har bara mig själv, min dåliga research och min eventuellt dåliga smak att skylla.

Guilty pleasure? Bah! Unguilty and unpleasant snarare.

Dagens låt är The Band: Rag mama rag. Wohoo! Skäggsväng!

Plura och jag

Det här var en fin historia i (hitills) 2 kapitel: 1, 2

Och det är väl allmänt känt just nu att Pluras blogg är den finaste, mest läsvärda just nu. Åtminstone bland alla oss gubbar (gubbe är ett state of mind, har inte mycket med ålder eller livsstil att göra), alla vill vi vara en Plura på något vis, lägga alla intjänade pengar i baren på Riche under någon period av våra liv. Och den vackra historien ovan får mig att i samma anda vilja berätta mitt closest to Plura-moment. Det är säkert vackrare i sentimentalitetens rosa skimmer än det egentligen var där och då.

Det var en kräftskiva för kanske fem, sex år sedan. Sent i augusti och vi hade planer på att ta båten och lägga oss vid bryggan till den stuga där Plura skrev "Sånger från Nedergården". Men det blev till slut så att vi åkte en BMW (dock inte Mauro Scoccos) dit, med hjälp av gula vägfärjan.

Sent på natten satt jag på balkongen med några andra och kräftskivan började ebba ut i det mörka matta varma augustimörkret, och jag spelade på min svarta gitarr och sjöng och trodde fortfarande att folk ville att någon skulle spela akustisk gitarr på sommarfester i skärgården (nu vet jag bättre, har slutat ta med gitarr på fester och tar fram skämskudden när Fredrik & Filip spelar någon cheesy cover i slutet av varje Ett herrans liv-intervju, det blir bara så pinsamt).

Nåväl, vi satt på golvet på balkongen, någon låg i gräset nedanför och sov, en annan låg och kräktes i en enbuske, och vi skrålade så att det ekade över Sillvikens dyiga vik med segelbåtsdjup. Från bryggan nakenbadade en del och någov av dem skrek åt oss att inte förstöra den där sensommarnatten med vår falsksång. Jag träffade M som satt med där på balkonggolvet för några helger sedan i en bar av en slump för första gången sedan den där natten i Nedergården, han frågade var jag gjort av den där svarta gitarren som jag terroriserade honom med sist, och han berättade att han skall bli pappa, han var full förstås för han hade just avslöjat det för sina närmaste och han verkade klart till freds med det.

Dagen efter sångerna från balkongen, det förhatliga städandet efter kräftskiva, svarta sopsäckar, slattar och kräftspad och en dagsgammal gräddtårta med jordgubbar som tappat all bärkraft och kollapsat på vaxduksbordet i skärgårdsträdgården. Vi satte oss i BMW:n för att åka hem och jag småslumrade i baksätet, fram satt C och mådde illa i passagerarsätet och på fastlandssidan tvingades vi stanna i Bammarboda (fint ortsnamn) för C kallsvettades och var tvungen att kräkas vid en parkeringsficka och strax efter det stod poliskontroller och gjorde stickprov och F klarade sig kanske endast på att han inte ens blev stoppad. Den där vanliga köbildningen sensommarsöndagar åter mot stan från Roslagens famn.

Det var fint och det var vänner jag sällan eller aldrig träffar längre, förutom F då, vi åker till Frankrike vi äter baleariska baconburgare under parasollen på Plage Mala, vi äter middagar i Stockholm med för mycket vin emellanåt, men allt är mycket trivsamt och vilsamt, vi har träffat våra vänner och de trivs bra ihop och vi har ett allmänt vackert obekymrat liv och de ska bygga bo ihop i Berlin ett par år nu, och jag och PJ kommer säkert att hälsa på då och då, jag har bara varit i Berlin en gång på genomresa i buss från Tjeckien och vi kollade in Checkpoint Charlie och Brandenburger Tor och några andra sevärdheter. Jag vill gärna se mer av Berlin.

Det är allt det jag tänker på när jag läser om Plura och hur han träffade sin fru, för sångerna från Nedergården och de där falska tonerna som ringer i natten och jag har lagt gitarren åt sidan och det blir aldrig någon Plura av mig, har inte ens ambitionen, men jag uppskattar hans texter i bloggen mycket till följd av ovanstående minimala gemensamma tangeringspunkter. Ibland önskar man kanske att man levde ett sådant flackande och flammande konstnärsliv med högre toppar och djupare dalar, för det ser romantiskt och intressant ut på håll, men man kan inte tvinga sig till ett mer osäkert liv, det kommer på något sätt inte av vilja. Jag har väl inte så mycket gemensamt med Plura ändå. Förutom sångerna från Nedergården.