Karriärsångest kapitel 52

Ungefär en gång per månad (give a few, take a few) infaller min karriärsångest med ett brak. Det är då jag för en stund känner mig tämligen medelmåttig. Oftast brukar jag vara ganska bra på att uppskatta min situation och att jag egentligen inte bör beklaga mig, allra minst inför mig själv, eftersom det knappast ger något tillbaka, snarare tvärtom.

Oftast uppstår det tillståndet när jag pratat med någon gammal gymnasie- eller universitetskompis och vi har tagit en snabb raincheck på vad de andra sysslar med. Det är bankers i New York, London, Frankfurt eller Luxemburg, det är playboys i Miami, Monaco eller Schweiz. Jag har kort sagt många bekanta som på kort tid blivit väldigt framgångsrika, vilket tagit dem till synbart glamorösa befattningar över hela västvärlden. Och då känner jag bara att det där är något som ligger nära mig, men ändå ganska fjärran från vad jag känner att jag sysslar med om dagarna, och vilka framtidsutsikter jag ser för mig själv. Och en gnagande stressfaktor över vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra med mig själv. En stor skillnad mot de som redan tagit steget, är att jag nog är mer riskavert än den som får chansen och tar den. Lite för feg, lite för bekväm, lite för orolig.

Sen kommer jag fram till att de flesta av mina vänner haft en vansinnig tur som de förvaltat väl, kombinerat med ett vassa hjärnor och kanske framför allt en framåtanda som jag i viss mån saknar. Men egentligen saknas det nog bara ett bananskal. Det finns ingen uttalad karriärshets bland mina gamla vänner egentligen, men ibland känner jag bara att jag önskar mig den där chansen jag med. Och så blir jag lite nedstämd för en tid. Även om jag inte riktigt vet om är så sugen på att leva för att arbeta. Hellre arbeta för att leva i sådana fall. Jag har ett helt acceptabelt arbete men efter sommaren är det nog dags att göra insatser för att hitta den där chansen att gå vidare. Det konstiga är att mina gamla kompisar sett mig som den klarast lysande stjärnan, och nu känns det som att jag hamnat på efterkälken, men karriären än väl inte över när man bara jobbat i ett år? Vi slöt en pakt om att starta något tillsammans så småningom. Det vore intressant att se om det någon gång blir av.